Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förståelse’

Jag tittade på Sofias, kanske mer känd som Mymlan, föreläsning som hon höll på Sydsvenskan i dag. Videon finns att hämta på en av hennes och Niclas, aka Deepedition, bloggsajter, Same Same But Different. En mycket bra och givande föreläsning vill jag börja med att säga.

Inte så långt in så tar Sofia upp den objektiva journalisten. Eller kanske snarare icke-existensen av den objektiva journalisten. Hon menar att de som växer upp i dag är för medvetna och för pålästa för att tro på att det finns en objektiv journalist. (Jag hoppas Mymlan själv hoppar in och kommenterar om jag felciterar eller fattar fel här). Alla journalister tror på något och har en agenda är väl i princip budskapet. Och jag håller med Sofia så länge man tar utgångspunkt i att en objektiv journalist är lika med någon som inte tror på något eller har egna åsikter. För visst är det självklart i dag att alla bör på förkunskap och att den förkunskapen alltid kommer att lysa igenom?! Jag tror att man måste vara lite blind om man tror att det går att skriva en text där din egen åsikt inte kommer att synas igenom alls. Jag anser själv att journalistiken faktiskt handlar om att ta ställning. Vi skall granska makten och det i sig är ju att ta ställning. Men den fråga jag ställer mig och skulle vilja granska närmare är; vad innebär då egentligen att en journalist skall vara objektiv? Om det ingår som en del i uppdraget att göra subjektiva arbeten så kanske en objektiv journalist har en annan mening än att det skall vara en journalist utan agenda?! För mig står objektiviteten i att vara öppen för alla vinklar och möjligheter. Att kanske ha en åsikt från början men att vara öppen för att den kan förändras. Att vara villig att övertygas och vilja diskutera ämnet. För precis som Sofia säger i sin föreläsning så måste vi göra ett objektivt arbete. Vi måste alltså låta alla komma till tals och undersöka alla möjligheter, även om det innebär att jag kanske får låta någon säga något som jag själv inte alls tror på. Men kan det då inte vara just det förfarandet som gör en journalist objektiv?

Uppdatering; Så här förtydligar deepedition detta i en kommentar:

Det som hon och många andra menar är att ingen kan vara objektiv. Journalister gör alltid tolkningar, väljer vinklar och ställer sina frågor utifrån en egen världsbild, ett eget tolkningsraster som bygger på de egna varderingarna: både som person men också som journalist. Det är sällan om ens någonsin som du som journalist skriver något där du inte väljer bort, väljer att dra på vissa saker etc. Det hela blir alltså ett erbjudande som inte är sant. Ingen är objektiv. Få kan faktiskt förhålla sig fullt objektiva. Däremot kan man som tidning ge möjlighet för den som vill fördjupa sig i att förstå och själv välja att hålla med eller inte genom att skapa högre tillgänglighet till både bakgrundsmaterial respektive journalisten som person.

Jag har haft heta diskussioner på den här bloggen med en gammal vän, DaJerran. Oftast har det handlat om politik och det faktum att vi har helt olika utgångspunkter. Oftast har det till slut handlat om hur vida jag är en vänstervriden person eller inte. Varje gång har jag bestridit detta som han anser vara ett faktum, och det av ett enda skäl. Jag har vissa åsikter men bara för att de passar in i ett fack så vill jag inte bli nerpressad i det. Jag sätter inte en etikett på mig själv därför att jag har mina åsikter oavsett vem som representerar dem i allmänhet.

Blir detta rörigt? 
Min poäng är att om jag går ut och säger att jag är vänsterpartist så förväntas jag av många, jag tror de flesta, att hålla med dem i alla deras frågor. För mig låter det som om jag läst ett partiprogram och sedan sugit åt mig deras mantra. Jag kan inte tänka mig något mer subjektivt! Skillnaden är att jag tar in fakta från massor av olika håll, ombildar dem, prövar dem, diskuterar dem och väver ihop det med mina upplevelser, sedan bildar jag en åsikt om något. Den åsikten är inte på något sätt färdig, den kommer aldrig att vara färdig, för jag diskuterar den mer än gärna med någon som tycker att jag har fel. Mer än gärna för att jag gärna lär mig något nytt. Om jag avslutar en diskussion eller ett researcharbete med att ha bytt sida, vidgat mina vyer eller bara vara mindre säker på det jag var så säker på i början, då har jag vunnit! Det är en vinst att få nya infallsvinklar och förstå andras sätt att se på saker. Och det är det jag menar kanske bör vara definitionen på en objektiv journalist; att vara öppen och hungrig efter förändring och förståelse.

Annonser

Read Full Post »

Plötsligt sitter jag i soffan och gråter. Salta droppar rullar ner för kinderna, näsan täpper till och börjar rinna samtidigt som hjärtat blir alldeles varmt.

Jag har telefonen i handen och kämpar för att inte snörvla för högt. Allt som sägs blir en gröt. 

Det är en mycket kär och nära person i mitt liv som är på andra sidan tråden. Den här personen har precis tagit ett stort steg i sitt liv. Den har burit på ett hinder som har påverkat mycket i dennes personlighet. Och äntligen har denne person fått tala med någon om det.

När denna hjärtevän berättade om känslan om att få tala med någon, om livet, om saker och om problemet, någon som förstår, så hörde jag att lyckan spridit sig i hela dennes kropp. Som att en cirkel äntligen slutits. Det var så underbart att jag började gråta. Jag blev så lycklig över dennes persons lycka att tårar av glädje fyllde mina ögon och snabbt svämmade över. Just nu känns livet underbart!

Jag kan relatera. Jag har själv gjort det. För cirka ett år sedan, när jag utredde min IBS. Jag fick tala med människor som förstod mig. Om min barndom och säga saker som jag upplevt utan att någon sa ”Nej, så var det väl inte” tillbaka. Utan att någon kände sig tvingad att säga förlåt eller utan att risken för att någon blev arg fanns där. Jag fick bara släppa på känslorna och låta dem flöda, det var helt okej. Och folk förstod mig, jag var inte dum.

Det är en sådan underbar känsla så den går bara att jämföras med äkta kärlek. När man blir kär i någon och kan prata med denna som förstår en. Att prata med någon, när något tynger eller när man bär på något som ingen annan verkar kunna förstå, det är den bästa medicinen. Det gjorde mig bra, jag läkte av det. Pillrerna hjälper, men de läkte inte såren. Tarmproblemen är kvar, men de har minskat, för jag bär på så mycket mindre. Jag rekommenderar alla att tala med någon. Sök upp den där gruppen eller gå till den där kuratorn. Jag tror inte att det räcker med ens närmaste, de man känner, för oftast är man inte helt 100 procent ärlig då. Det är ett första steg, men gå längre!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Just nu är livet helt perfekt!

Read Full Post »

För ett knappt år sedan var jag en annan person.
Kanske inte i grunden men jag var inte lika fri som jag är idag.
I hela mitt liv har jag haft problem med min mage. Jag har haft svårt
att röra mig fritt för att jag plötsligt måste springa på toaletten.
Det börjar som en liten oroskänsla i magen. Sedan börjar handsvetten.
Paniken stiger och jag rispar mina naglar mot handflatorna. Jag kan
inte prata med någon och jag kan tänka mig att mitt ansikte blir vitt
och tar formen av panikslagen. Sedan kommer magkramperna och så
slutskedet, insikten att om jag inte kommer till en toalett NU så
kommer jag att bajsa på mig.
Allt det här sker i slow motion för mig men i verkligheten så tar det
ungefär lika lång tid som det tar för tunnelbanan att åka från
Gullmarsplan till Skanstull. Problemet är bara att närmast lättnåeliga
toalett finns ytterligare två stationer bort, på McDonalds vid
Slussen.
Jag brukar säga att jag fick de här problemen när jag var 14 år. När
jag tänker efter så har jag nog haft dem så länge jag kan minnas men
besvären blev inte riktigt besvärliga förrän i högstadiet. Då skulle
jag plötsligt ta bussen 2,2 mil varje morgon för att komma till skolan
och det blev ett verkligt problem. Jag hoppade någon gång av bussen
mitt inne i skogen med en mumlande ursäkt om att min mamma skulle
komma med mina läxböcker och skjutsa mig resterande bit. Det var
mycket pinsamt och knasigt för det var kanske 20 pers på bussen, jag
växte upp i en by där alla kände alla, och bussen hade bara en
påstigningsplats och en avstigningsplats så man kom inte av den
obemärkt precis.
Så har mitt liv flutit på sedan dess. För varje år som gått har jag
blivit mer och mer rädd för att åka buss långa sträckor, ta
promenader, gå runt i stora städer, åka på semestrar eller över huvud
taget röra mig på platser där det inte finns toaletter inom räckhåll
eller sär det är långa toalettköer. ALLTID bär jag minst två femkronor
med mig så att jag har pengar till toaletten direkt när det behövs.
Min mardröm är att jag någon gång inte ska hinna med, att jag
plötsligt ska råka bajsa på mig bland folk helt enkelt.
Det finns mycket att berätta om det här; många pinsamma situationer
att skratta om. Många lappar har jag lagt ner på taxiresor när jag
plötsligt råkat ut för min åkomma. Men i dag ser mitt liv annorlunda
ut och det är det jag vill berätta om här.
För ett år sedan, ungefär samtidigt som jag nått den punkt att jag
hellre låste in mig hemma än att gå ut att träffa kompisar, började
jag förstå att jag inte bara har lite problem med magen utan att jag
faktiskt har ett stort problem. Det var ungefär samtidigt som jag
slutade glädjas åt bokade konserter, biobesök och fullt planerade
dagar med aktiviteter som jag släpade mig iväg till doktorn och
berätta om mitt problem.
Nu var det tyvärr så att den första läkaren jag mötte var otroligt
ignorant mot mina problem och skötte hela situationen fel så hon
stjälpte mer än hjälpte men jag hade i alla fall tagit mig till en
läkare.
Det tog mig cirka fem månader att samla mod och gå till en läkare igen
men den gången fick jag jackpott. Min nya läkare lyssnade på mig,
ställde rätt frågor och ställde omedelbart en temporär diagnos. IBS –
Irritable Bowle Syndrome.
Vill du att jag skriver en remiss till Ersta sjukhus?, frågade min läkare.
Jag tittade förvirrat på henne och visste inte riktigt varför hon
frågade mig det men jag nickade förstulet. Jag visste ju inte då att
Ersta sjukhus är Sveriges ledande sjukhus inom mage och tarm och att
de specialiserat sig på IBS.
Sedan gick allt som på ett bananskal. Jag fick göra undersökningar för
att utesluta andra sjukdomar och så ställdes diagnosen. Jag har IBS.
(Utan att gå in mer på det så är IBS en komplicerad diagnos och för
att kunna säga att någon har det så måste andra sjukdomar med liknande
eller samma symptom uteslutas innan diagnosen kan ställas.) Jag fick
en personlig läkare som har sakkunskap om just detta och är otroligt
förstående om hur IBS kan påverka livsstilen och sänka
levnadskvalitén. Ärligt talat så var jag fängslad av min IBS och jag
behövde verkligen möta någon som förstod detta så bara att mötas av
förståelse gjorde allt mycket lättare. I somras fick jag gå en så
kallad IBS-skola på Ersta sjukhus där jag fick träffa läkare,
sjuksköterskor, sjukteraputer, psykologer och allta möjliga människor
som hade sakkunskap om IBS och som kunde lära mig något om min
livssituation och hur jag kan förbättra den. IBS är nämligen inget som
går att bota, man måste lära sig hantera det och lära sig hur man kan
minska sina symptom.
I dag har jag fått en medicin som jag äter varje dag och som gör livet
så otroligt mycket enklare. Jag har också fått kunskap om mitt
tillstånd som hjälper mig att förstå vad det är och hur jag ska
underlätta min egen vardag. Och framförallt har jag fått förståelse
från min omgivning och jag behöver inte skämmas för mina symptom
längre. Jag kan i dag berätta om min IBS utan att jag skäms för det.
Det finns ord för det jag lever med, det finns andra som jag. Den
känslan är oslagbar efter att ha levt med ett problem i hela sitt liv
och trott att man varit ensam. Och skulle jag någonsin bajsa på mig
offentligt så kan jag säga ”jag har IBS” och förklara att jag inte är
ett barn på 2 år som inte har blivit pottränad än. Det kanske är
konstigt men det känns som att det gör det hela mer okej!
Nu närmar julen sig. Mitt liv har varit fantastiskt de senaste
månaderna. Eller, mitt liv har alltid varit fantastiskt men nu har det
en stjärna i kanten. I snart två månader har jag haft varje dag i
varje helg uppbokad. Snart åker jag till Oslo på minisemester också.
Jag oroar mig inte för det längre, jag gläds åt det. På lördag ska vi
åka in till stan och shoppa kläder, gå på bio och sedan spendera
resten av kvällen på Gröna Lunds julmarknad. Det ska bli så otroligt
roligt!!! Det är så underbart!!! Det är frihet, att få känna sådan
glädje. Det är livskvalité att få känna frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »