Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barn’

En framtidsgrupp inom moderaterna vill ge barnen en maxtid på förskolan, 40 timmar i veckan som gräns. De vill också ge barnen fem veckors semester varje år. Denna debatt fördes på SVT Debatt i går.

Men visst är det fantastiskt! Vilket bra förslag! För det är ju inte så att alla föräldrar i dag grämer sig till döds och får de närmaste panikångest för att vi inte tar hand om våra egna barn.
Men vi lever ju i ett samhälle där vi måste arbeta. Och förlåt mig, men inte minst moderaterna kräver ju detta av människorna. Att vi skall ta hand om oss själva. Vi skall ju ut i arbeta, för det handlar inte om hur sjuka vi är – utan om hur mycket vi kan arbeta. Och är det bra jag eller går moderaterna inte mot sig själva nu. För alltid annars är det ju arbetet som prioriteras, inte familjelivet. Jag menar, det har ju ingen betydelse om vi splittrar en familj eller två och tvingar upp stockholmsmamman eller storstadspappan till kallaste norrland på veckopendling om det finns jobb som passar där uppe. Bara de kan försörja sig själva!

Fast nu skall också den föräldern som är kvar i stan på något otroligt sätt lösa det så att barnen inte går mer än 40 timmar på förskolan. Och detta alltså som ensamstående förälder under veckorna! (Att det finns pendlingstid mellan arbete och förskola har ju ingen som helst betydelse i frågan.)  

Nej men nu vill moderaterna, enligt Henrik Ripa (m), hitta lösningar för barnens bästa. Hur får vi bättre kvalité i välfärden, frågade de sig, och då föddes denna briljanta idé.

Detta citat ger en bra bild av denna typ av politik:

Det är ett farligt förslag på det sättet att man börjar i fel ända, för vill man att barnen skall ha kortare tid på förskolan måste man börja med hur mycket tid föräldrarna arbetar, annars blir ju resultatet att ensamstående föräldrar som jag helt enkelt slås ut från arbetsmarknaden. Man kan heller inte få tillgång till a-kassan om man inte har sin barnomsorg ordnad.
– Helene Sigfridsson, Makalösa föräldrar, svt debatt

Jag har sagt det så många gånger förut och jag säger det igen; ni MÅSTE börja i rätt ände! Man kan inte börja med att strypa bidragen förrän man hittat fler jobb, lika lite som vi kan sätta en maxtid på dagis med 40 timmar i ett samhälle där vi byggt upp och satt i system att föräldrar måste arbeta (minst!) 40-timmarsveckor för att kunna försörja familjen. Fasen, det är både fult att gå hemma och fult att lämna barnen på förskolan, hur skall ni ha det?!

Är det rimligt att barnen skall unna vara på förskolan i 50-55 timmar i veckan när föräldrarna jobbar 40-timmar? Den frågan ställer sig Ripa. Min fråga till dig är; är det verkligen rimlighet vi pratar om här? Är det då rimligt att föräldrar måste arbeta 40 timmar i veckan? Är det rimligt at ha dessa krav på sig som förälder? 

Och sedan pratas det en hel del om barnens bästa från Ripas sida. Om barnkonventionen och om att se till barnens bästa. Men har ni verkligen sett detta ur olika synvinklar innan ni gick ut med sådana idiotiska konstateranden?
Jag har sagt det förut här och gör det igen. Barnen på förskolan har privilegiet att få vistas i miljöer som är pedagogiskt utvecklande och kan bli stimulerade av personer som utbildat sig för att ge dem en bra start i livet. Så vem vet vem som är vinnarna? De som vistas mer tid med sina föräldrar eller de som vistas mer tid på förskolan? Jag menar, så länge föräldrarna verkligen tar hand om den tiden de har och visar barnen att de älskar dem och bryr sig om dem på kvällar och helger, ja, jag tänker inte påstå att det är de som är hemma mer i alla fall. Förskolan kan vara fristaden för barn som har det jobbigt hemma!
Och är det verkligen så mycket bättre att gå hemma med en förälder som stressar på för att familjen blir så ekonomiskt pressad av detta?
Nu inser väl även jag att det är jäkligt kontroversiellt att påstå att barnen har det bättre på förskolan med så pass stora barngrupper som det är, men då kanske det är där vi borde se till barnens bästa? Vi kanske skall dra ner på barngrupperna, ge dem större lokaler och mer pengar istället? Satsa på kvalitén istället! Börja där! I rätt ände!

Det som är verkligheten i dag är ju moderaternas tuffa arbetslinje och den kräver att det finns en förskola som täcker upp. Den tuffa arbetslinje som ni driver, de förändringar ni gjort i a-kassan det gör att man kan inte gå ner i arbetstid, man har inte råd och man måste ha en förskola som täcker upp, både på dagtid, kvällar, helger. Det är viktigt.
– Helene Sigfridsson

Jag fortsätter citera Sigfridsson som ni ser, för jag kan inte säga det bättre själv!

På frågan hur man skulle kunna genomföra detta förslag svarar Ripa att man skulle kunna bygga ut föräldraförsäkringen. Jaha, plötsligt är det bra med bidrag då eller? Så länge det är på förslag som ni genomfört! Fast han tar tillbaka sitt härliga förslag när Josefsson frågar om det är det moderata förslaget och undrar själv hur man skulle kunna lösa det.

Äh, jag blir så trött. Ärligt talat. Jag fattar att tanken är god men ”utspelet” är både motsägelsefullt, dåligt genomarbetat (för de har ju inget som helst förslag på hur det skulle kunna lösas och det enda konkreta Ripa kan säga är bidrag, helt motsägelsefullt) och dåligt belyst. För vem vet vad som är bäst egentligen? 

Jag vill passa på att säga att jag varit hemma, jag har själv aldrig gått på förskola, och jag har mått bra av det! Men jag är inte säker på att det var det bästa!
Jag stör mig oerhört på vilken riktning debatten i programmet tar då det sägs att mindre barn inte har samma behov av att vistas i gruppmiljöer som förskolan. Jag läser bok på bok om forskning som säger att barn som tidigt får rätt stimulans (som kanske en utbildad pedagog bäst kan bidra med?) har det lättare i skolan senare. Och precis som det sägs i programmet, barn som kommer hit med en mångkulturell bakgrund kanske mår otroligt bra av att vistas i en svenskspråklig miljö nio timmar om dygnet?!

Sedan börjar det diskuteras om föräldrar som går och handlar eller tränar medan barnen är på förskolan. Att dessa föräldrar skall vara dåliga är det som debatten ger en svag underton av. Men varför? Här ser vi då gärna bort från att barnens bästa! För varför skulle barnen må bättre av en förälder som aldrig får tid att träna för att behålla hälsan eller att bli omkringsläpad på en butik i stress när de är trötta och hungriga? Detta är en helt annan debatt, men jag bara måste kommentera detta!

Hur kommer det sig egentligen att moderaterna så gärna vill se till barnets bästa just i denna situation? Varför inte börja i rätt riktning där också och se till att familjerna får chans att hålla i hop även i tider av hög arbetslöshet och lågkonjunktur? Det är kanske i sådana situationer ni borde ta tillfället i akt och se det ur den positiva synvinkeln istället för att sätta ännu mer press på föräldrar. En arbetslös förälder är kanske en möjlighet för barnen i familjen, som innan gått så många timmar på förskolan! Det kanske är möjligheten till barnens semester. Så istället för att jaga sjuka och arbetslösa med blåslampa, börja ge dem extra bidrag för att stanna hemma med barnen!

Hör Betnérs kommentarer om debatten:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Uppdatering:
Jag blev länkad av  Cherio Miss Sophie som inte alls håller med mig. Det gör inte några av hennes läsare heller. Så diskussionen fortsatte där, om någon är intresserad.

 

Malin Wollin har skrivit en krönika i Aftonbladet med den fantastiska rubriken ”Den här studien talar till fyllon och idioter”. Studien hon syftar på ska visa att en hutt eller två under graviditeten inte är några problem. Det ska tydligen till och med vara bra, om jag förstår det rätt.

Jag har inte själv läst studien men däremot har jag haft många diskussioner om just detta de senaste åren. För jag har nära vänner som tagit sig ett vinglas och sippat i sig lite cider när de varit gravida. ”För det har barnmorskan sagt är okej” Det som gör mig så jävla trött är allt skitsnack om att det inte alls behöver vara farligt, lagom är bäst och den där förbannat tröttsamma comebacken ”Men mitt barn är friskt och jag både drack och rökte när jag var gravid”.  

Det är väl ändå inte det som är grejen? Att någons barn klarade sig undan skador eller komplikationer trots att de drack sprit och blev på luren när de hade sitt barn i magen. Hör ni inte själva hur bisarrt det låter att ens komma med en sådan kommentar?!

Grejen är väl snarare hur chockad man kan bli att det finns människor där ute som är villig att ta chansen. ”Jag är ju lite sugen nu så jag tar mig en bärs, för jag kan inte hålla mig. Jag vet inte vad som händer om jag inte får den här ölen…” Nej, men har tanken slagit dig vad som an hända om du dricker ölen, eller vinet, eller snapsen? Är det verkligen värt chansen? Vill du verkligen offra ditt barns välbefinnande, chansa och se vad som händer? För även om chansen är minimal så är det just precis det du gör!

Jag är ingen läkare, jag har inte varit gravid och inte heller vet jag mycket om hur det fungerar. Men visst har jag fattat det rätt att när man är gravid så delar man maten med sitt barn. Allt du tar in i din mun kommer också att gå igenom ditt barns kropp. Och eftersom vi vet att vi dödar våra hjärnceller när vi dricker alkohol, vi som är vuxna och något så när färdigutvecklade, vad tror ni då händer med ert barn? Finns det verkligen någon som på allvar kan påstå att man tror att det är bra för barnet att få i sig alkohol? Att bli på luren och vara bakfull? Och om det nu finns några positiva effekter här, tror någon på allvar att de kan vara så bra att de överväger det negativa? Att det är värt chansningen? Finns det några positiva effekter över huvud taget när det handlar om alkohol som skulle få oss att tycka att en absolutist bör börja dricka? Har man någonsin sett så pass positiva effekter av sprit att det är bättre att dricka än inte dricka? Att det är så pass positivt att det är värt att ta chansningen med riskerna?

Jag tycker att det är ett helt sjukt resonemang och jag håller med Malin Wollin till 500 procent. Den här typen av resonemang utvecklas bara för att alkoholister, egoister och idioter som inte fattar bättre skall kunna få en bra ursäkt till att de är villiga att offra sitt barns välbefinnande mot en slurk vin. För aldrig lär vi väl höra någon säga ”Jag är så pass egoistisk att jag sätter mitt eget behov framför mitt barns”. Men det är precis det som är sanningen! Och samma sak gäller för gravida rökare.

Read Full Post »

Så, då var skolan slut och sommarlovet börjar. Något som tyvärr betyder inga pengar i en students värld, speciellt som alla mina vikariat tar slut då jag ju faktiskt vikarierar på skolor. Så jag fick ta mig iväg till arbetsförmedlingen i måndags. Och i vanlig ordning träffade jag en otrevlig arbetsförmedlare.

Min systerdotter var med mig eftersom vi skulle träffa min kusin som skulle ta med henne hem till Sundsvall igen. Så jag hade min systerdotter i ena handen och en resväska i den andra när jag kliver innanför arbetsförmedlingens dörrar. Jag tar kontakt med en lång man som bär namnbricka och säger ”Jag skulle vilja anmäla mig arbetslös”. ”Varför det då?”, undrar mannen, ”har du förlorat jobbet, studerat eller sagt upp dig?”. ”Jag har studerat”, svarar jag och noterar den mycket aktsamma blick jag får av mannen. ”Och här står du med ett barn och en resväska”, säger han till mig. Redan här började jag bli lite irriterad men jag insåg att det var kanske inte en helt orelevant fråga, om än illa ställd, så jag svarade lugnt ”Ja, det är min systerdotter som ska hem i dag, vi ska möta upp min kusin som ska ta med henne hem”. Då säger mannen ”Jag tycker att det är bättre om du kommer in i morgon” varpå jag svarar ”Ursäkta?!”. ”Jag tycker det är bättre om du kommer in i morgon för det tar tid att göra det här”. ”Det är inga problem”, svarar jag, ”det löser vi”. Nu är jag mycket irriterad och tycker inte riktigt att han är proffessionell. Jag tycker att det är uppenbart att han har en annan åsikt men att han inte är ärlig med mig. ”Vad då”, svarar han, ”att ni kommer hit i morgon?” ”Nej”, säger jag ”att jag anmäler mig i dag”. Och då får han äntligen ur sig det han hela tiden velat säga: ”Men det handlar ju om att du ska kunna ta arbete redan i dag, du är ju beroende av a-kasa och…” Nu ska ni veta att klockan är 15.00 på dagen redan och chansen att jag ska få ett arbete redan i dag är knapp. Men även om jag skulle få det så skulle detta inte vara något problem alls då min kusin skulle ta min systerdotter till Sundsvall. Och jag hade knappast ställt mig i en situation där jag var ”barnvakt” om jag hade arbete. Men inget av detta bryr sig denna man om att ta reda på, han frågar inte heller om jag har lösningar för om jag får arbete redan i dag utan han bara antar att jag är en ”fuskare” som inte vill arbeta. 

Jag ger mig dock inte utan menar att jag skall skriva in mig i dag och till slut ger han sig och lämnar mig ifred. Efter en stunds väntan får jag hjälp av en kvinna som ger mig ett namn och ett lösenord, berättar för mig att jag kan gå hem och skriva in mig om jag vill och att jag inte behöver vara kvar där. Något som gick helt emot vad mannen tidigare försökt trycka i mig, att det inte var passande för mig att skriva in mig i dag eftersom det skulle ta sådan tid och jag hade med mig ett barn. Denna kvinna var mycket servicemedveten och gav mig lösningar för hur jag skulle kunna skriva in mig på smidigast sätt med ett barn, utan att fråga ens om det var mitt barn eller om jag var tillgänglig för arbete på en gång.

Jag tycker att det är otroligt att människor som den första mannen jag träffade får arbeta på ställen som arbetsförmedlingen. Jag tänker mig bara ensamstående föräldrar som kanske har ett sjukt barn och vill gå in och skriva in sig. Att man skriver in såg betyder ju faktiskt inte att man plockar ut a-kassa den dagen, det beror ju helt på hur man fyller i kassakorten, men han verkar ju anta att alla är ”fuskare”. Så tråkigt att det får vara så när jag får för mig att arbetsförmedlingen ska vara till för att hjälpa. Och verkligen inte att döma.

Och bara för sakens skulle så fyllde jag i ansökan redan på arbetsförmedlingen. Det tog mig 20 minuter, under samma tid åt min systerdotter upp jordgubbarna jag köpt med mig. Inga problem, lätt som en pannkaka. 

Men det är inte bara ett problem på Arbetsförmedlingen, att man antar att alla är ”fuskare”. Det är ett generellt problem som tenderar dra över landet. I stället för att minska möjligheterna att fuska så drar man in på det som från början givits till dem som behöver hjälpen. Enligt mig så är detta helt fel sätt att ta tag i problemen. Att straffa alla för något som några gör. Synd. Kanske inte så konstigt att våra myndigheter utvecklar denna attityd när de som styr landet också styr sina direktiv efter samma antaganden.

En veckans tagg till mannen på Farsta arbetsförmedling vill jag i alla fall skicka ut här.

Read Full Post »

Hej hopp, här har det varit semester.

Solen har stekt på och min systerdotter, som är hos sin moster och hälsar på, har tagit upp all min tid. De är underbart. Gröna lund, ponnyridning, hoppande i luftslott, vattenkrig och allt annat liknande som man aldrig får göra annars har jag fått anledning att göra nu. Det är verkligen underbart!

Annars har jag budat ihjäl mig på Tradera. Shabby chic-grejor är min nya passion. Jag ska göra om hemma och nu behöver jag alla shabbysaker jag kan komma över. Jag bara älskar plåtburkar, gamla slitna klockor och VITT!!!! Jag suktar efter allt fint. Jag har till och med lyckats buda in en liten plåtburk som det står Hultmans på, den gillar jag skarpt.

Jaja, nu skall min systerdotter underhållas igen. Dax för vattenkrig.

Tjingeling.

Read Full Post »

En nioårig flicka berättade för mig att hon och hennes kille gjort slut. När jag svarade varför så sa hon lätt ”För att kärleken tog slut”.

 

Bredvid mig grillades en kollega av nioåringar. Hans kärleksliv var på tapeten.

– Är du förlovad?

– Nej.

– Har du flickvän?

– Ja.

– Vem är du tillsammans med då?

– Lägg ihop två och två.

– Fyra.

Barn är så härligt logiska och kan vara så fantastiskt kloka.

Read Full Post »

Varför har vissa familjer bättre sammanhållning än andra? Den saken
satt jag och några kollegor och pratade om en dag.
En av mina arbetskamrater menade att det är en kulturell skillnad. Hon
hävdar att invandrare ofta har bättre sammanhållning med sina kusiner
och sysslingar än svenskar. Hon har arbetat som invandrarlärare, som
hon själv kallar sig, i många år och menar att hon tydligt kan se
skillnader på infödda svenskars och nysvenskars sammanhållning.
Den här åsikten känner jag väl igen. Men jag sätter mig lite emot den
gränsdragning man gör. Jag tror inte att det är så enkelt.
Jag kommer från en liten by där alla har tagit hand om alla. Jag
pratar med min syster och min mamma flera gånger om dagen varje dag
och åker ofta hem för att träffa min släkt. Jag har en mycket god
kontakt med mina kusiner och mina föräldrars syskon. Jag vet vilka som
är mina kusiner, vem deras barn är och vem som är släkt med vem. Jag
kan ringa vem som helst av dem om jag skulle vilja ha hjälp eller bara
vill prata och det skulle inte vara konstigt. Jag har fler vänner i
min släkt än vänner utanför min släkt. Jag skulle vilken dag som helst
hysa in min mamma eller min farbrors fru eller någon av barnen i
släkten och ta hand om dem om något skulle göra att det behövdes. Inte
ens en suck skulle jag dra över den uppgiften. Vi ses ofta, oavsett om
det är över en kopp kaffe eller på en släktträff som vi har varje
påsk.
Jag skulle vilja påstå att många svenskar har bra
familjesammanhållning. Jag tror att det är en kulturell skillnad men
att skillnaderna inte beror på vilket land man kommer ifrån.
Min kollega berättade att hon har varit gift två gånger och har fyra
barn. Trots detta sitter hon själv i en lägenhet i Stockholm i dag.
Hennes barn bor i olika länder och hennes mamma åldras på en annan
ort. Med hennes verklighet drog hon slutsatsen att min familj var unik
och att det finns undantag även i Sverige.
Många jag träffat, som vuxit upp i andra verkligheter än mig, tycker
att vi har en unik familjesammanhållning. De vet inte vilka deras
kusiner är och har aldrig pratat med sin mammas bror. Men där jag växt
upp där är det inte alls konstig och unikt att man ser till att träffa
sin farmor en gång i veckan, även om man tycker att hon är lite gaggig
och besöket är jobbigt. En farmor är ens farmor och hon förtjänar den
respekten och tiden, det är en prioritering och hon ligger högt på
listan.
Om jag får gissa så beror familjesammanhållningen mycket på hur nära
varandra man bor. Det är en kulturell skillnad mellan storstad och
småstad. Bor man i en liten by med 500 invånare och alla din pappas
släktingar är samlade på en raksträcka så är det nog inte så konstigt
att banden blir otroligt starka. Jag är uppfostrad med släkten inpå
dörren och jag vet att de är mitt sociala skyddsnät. De har alltid
funnits där för mig och de kommer alltid att finnas där. Det spelar
ingen roll vem jag är eller väljer att vara, de kommer alltid att
fånga upp mig om jag faller. Och de gånger min närmaste familj inte
klarat av att fånga upp mig så har mina farbröder och deras familjer
varit där. Det har handlat om allt från att få skjuts till skolan när
jag missat skolbussen till att ha en säng att sova i när jag inte
kunnat vara hemma. Och även idag, när jag flyttat 50 mil bort och inte
bott hemma på många år, så vet jag att jag kan alltid komma och knacka
på dörren. Just det faktum att de är min släkt gör att de alltid
kommer att känna ansvar för mig. Även om de inte vill.
Blod är tjockare än vatten.
Jag har alltid varit trygg med vetskapen om att min räddning bara är
några minuter bort.

I dag bor jag ca 50 mil från min familj. Det har jag gjort i två år
nu. Sedan jag flyttade ifrån min släkt har min trygghet påtagligt
minskat. Plötsligt står jag inför verkligheten att om jag råkar somna
på den sista nattbussen och måste kliva av på ändstationen mitt i
natten så har jag ingen jag kan ringa. Nu är det otroligt viktigt att
ha råd att ta en taxi. Det har aldrig varit viktigt för mig förr. Det
är en oroande känsla i magen.
Min syster bor kvar ”hemma”. Ibland avundas jag henne för den trygghet
och säkerhet hon automatiskt har bara på grund av detta faktum. Hon
har två barn, flickor på fyra år respektive sex månader. Hon behöver i
princip aldrig oroa sig för barnvakt, barnen få behövliga pauser från
dagis när mormor och morfar vill att de ska hälsa på mitt i veckan och
om hon blir sen på jobbet kommer de aldrig att behöva vänta på att bli
hämtade från dagis. Det finns alltid någon att ringa.
Jag är lite ledsen för mina barns skull för de kommer aldrig att få
uppleva den tryggheten. Tryggheten av att när någon inte klarar av att
hjälpa dem så kommer någon annan direkt och tar över. Men jag kommer
att göra allt i min makt för att bygga ett stort socialt skyddsnät
runt dem. Vi kommer att åka till min släkt vid varje tillfälle som ges
för att de ska få känna samhörigheten som jag fått känna. Jag kommer
att omringa mig med snälla människor och bygga ett nätverk där det
alltid finns någon som ställer upp. Och här kommer jag inte att vika
en tum. Det spelar ingen roll om mina barns far inte vill träffa sin
familj av någon anledning, han måste göra det för sina barns skull.
Den dagen mamma och pappa inte finns där ska de, liksom jag, ha en
otroligt härlig kusin, farbröder med deras fruar och en fantastisk
syster som kliver in i ledet. Och de kommer inte ens att sucka om mina
barn kommer och knackar på dörren. De kommer att ta emot dem med öppna
armar.

P.s
Bara för att slippa missförstånd så ska jag tillägga att detta
förutsätter att man har en ”vettig” släkt. Om alla ex. är alkoholister
så kan det bli svårt så klart…
D.s

Read Full Post »

För ett knappt år sedan var jag en annan person.
Kanske inte i grunden men jag var inte lika fri som jag är idag.
I hela mitt liv har jag haft problem med min mage. Jag har haft svårt
att röra mig fritt för att jag plötsligt måste springa på toaletten.
Det börjar som en liten oroskänsla i magen. Sedan börjar handsvetten.
Paniken stiger och jag rispar mina naglar mot handflatorna. Jag kan
inte prata med någon och jag kan tänka mig att mitt ansikte blir vitt
och tar formen av panikslagen. Sedan kommer magkramperna och så
slutskedet, insikten att om jag inte kommer till en toalett NU så
kommer jag att bajsa på mig.
Allt det här sker i slow motion för mig men i verkligheten så tar det
ungefär lika lång tid som det tar för tunnelbanan att åka från
Gullmarsplan till Skanstull. Problemet är bara att närmast lättnåeliga
toalett finns ytterligare två stationer bort, på McDonalds vid
Slussen.
Jag brukar säga att jag fick de här problemen när jag var 14 år. När
jag tänker efter så har jag nog haft dem så länge jag kan minnas men
besvären blev inte riktigt besvärliga förrän i högstadiet. Då skulle
jag plötsligt ta bussen 2,2 mil varje morgon för att komma till skolan
och det blev ett verkligt problem. Jag hoppade någon gång av bussen
mitt inne i skogen med en mumlande ursäkt om att min mamma skulle
komma med mina läxböcker och skjutsa mig resterande bit. Det var
mycket pinsamt och knasigt för det var kanske 20 pers på bussen, jag
växte upp i en by där alla kände alla, och bussen hade bara en
påstigningsplats och en avstigningsplats så man kom inte av den
obemärkt precis.
Så har mitt liv flutit på sedan dess. För varje år som gått har jag
blivit mer och mer rädd för att åka buss långa sträckor, ta
promenader, gå runt i stora städer, åka på semestrar eller över huvud
taget röra mig på platser där det inte finns toaletter inom räckhåll
eller sär det är långa toalettköer. ALLTID bär jag minst två femkronor
med mig så att jag har pengar till toaletten direkt när det behövs.
Min mardröm är att jag någon gång inte ska hinna med, att jag
plötsligt ska råka bajsa på mig bland folk helt enkelt.
Det finns mycket att berätta om det här; många pinsamma situationer
att skratta om. Många lappar har jag lagt ner på taxiresor när jag
plötsligt råkat ut för min åkomma. Men i dag ser mitt liv annorlunda
ut och det är det jag vill berätta om här.
För ett år sedan, ungefär samtidigt som jag nått den punkt att jag
hellre låste in mig hemma än att gå ut att träffa kompisar, började
jag förstå att jag inte bara har lite problem med magen utan att jag
faktiskt har ett stort problem. Det var ungefär samtidigt som jag
slutade glädjas åt bokade konserter, biobesök och fullt planerade
dagar med aktiviteter som jag släpade mig iväg till doktorn och
berätta om mitt problem.
Nu var det tyvärr så att den första läkaren jag mötte var otroligt
ignorant mot mina problem och skötte hela situationen fel så hon
stjälpte mer än hjälpte men jag hade i alla fall tagit mig till en
läkare.
Det tog mig cirka fem månader att samla mod och gå till en läkare igen
men den gången fick jag jackpott. Min nya läkare lyssnade på mig,
ställde rätt frågor och ställde omedelbart en temporär diagnos. IBS –
Irritable Bowle Syndrome.
Vill du att jag skriver en remiss till Ersta sjukhus?, frågade min läkare.
Jag tittade förvirrat på henne och visste inte riktigt varför hon
frågade mig det men jag nickade förstulet. Jag visste ju inte då att
Ersta sjukhus är Sveriges ledande sjukhus inom mage och tarm och att
de specialiserat sig på IBS.
Sedan gick allt som på ett bananskal. Jag fick göra undersökningar för
att utesluta andra sjukdomar och så ställdes diagnosen. Jag har IBS.
(Utan att gå in mer på det så är IBS en komplicerad diagnos och för
att kunna säga att någon har det så måste andra sjukdomar med liknande
eller samma symptom uteslutas innan diagnosen kan ställas.) Jag fick
en personlig läkare som har sakkunskap om just detta och är otroligt
förstående om hur IBS kan påverka livsstilen och sänka
levnadskvalitén. Ärligt talat så var jag fängslad av min IBS och jag
behövde verkligen möta någon som förstod detta så bara att mötas av
förståelse gjorde allt mycket lättare. I somras fick jag gå en så
kallad IBS-skola på Ersta sjukhus där jag fick träffa läkare,
sjuksköterskor, sjukteraputer, psykologer och allta möjliga människor
som hade sakkunskap om IBS och som kunde lära mig något om min
livssituation och hur jag kan förbättra den. IBS är nämligen inget som
går att bota, man måste lära sig hantera det och lära sig hur man kan
minska sina symptom.
I dag har jag fått en medicin som jag äter varje dag och som gör livet
så otroligt mycket enklare. Jag har också fått kunskap om mitt
tillstånd som hjälper mig att förstå vad det är och hur jag ska
underlätta min egen vardag. Och framförallt har jag fått förståelse
från min omgivning och jag behöver inte skämmas för mina symptom
längre. Jag kan i dag berätta om min IBS utan att jag skäms för det.
Det finns ord för det jag lever med, det finns andra som jag. Den
känslan är oslagbar efter att ha levt med ett problem i hela sitt liv
och trott att man varit ensam. Och skulle jag någonsin bajsa på mig
offentligt så kan jag säga ”jag har IBS” och förklara att jag inte är
ett barn på 2 år som inte har blivit pottränad än. Det kanske är
konstigt men det känns som att det gör det hela mer okej!
Nu närmar julen sig. Mitt liv har varit fantastiskt de senaste
månaderna. Eller, mitt liv har alltid varit fantastiskt men nu har det
en stjärna i kanten. I snart två månader har jag haft varje dag i
varje helg uppbokad. Snart åker jag till Oslo på minisemester också.
Jag oroar mig inte för det längre, jag gläds åt det. På lördag ska vi
åka in till stan och shoppa kläder, gå på bio och sedan spendera
resten av kvällen på Gröna Lunds julmarknad. Det ska bli så otroligt
roligt!!! Det är så underbart!!! Det är frihet, att få känna sådan
glädje. Det är livskvalité att få känna frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »