Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sundsvall’

 

Pappas körkort.

Pappas körkort.

 

Ibland fick jag klä upp mig i sådana där obekväma kläder. Det var ofta när vi skulle åka till stan och handla, hela familjen tillsammans. Då åkte lekkläderna av. De utslitna byxorna byttes mot skotskrutiga med grön grund under skrik och gråt. Mamma och syrran försökte övertyga mig om att de var så snygga, men jag visste bättre. Och inte nog med att de var gröna med rödkantade rutor, de var obekväma också. 

Jaja, det blev som mamma hade bestämt. Vi satte oss i den vinröda kombin som en gång för länge sedan rullat ut ur Volvos fabrik men som nu rullade mot storstan – Sundsvall. Jag började nästan alltid må illa av den speciella ”nyköpta” doften som aldrig gick ur den gamla bilen. Men inte långt efter att vi svängt ut från vårt vägskäl somnade jag. Jag vaknade upp på fisketorget och hängde så klart med pappa till parkeringsautomaten, för det var alltid han som körde. Där matade vi i ett par kronor, satte lappen bakom rutan och styrde kosan mot Storgatan. 

 

Gamla Bettan.

Gamla Bettan.

Jag har inga direkta minnen av staden som sådan. Men jag minns att vi alltid svängde inom Charm på Storgatan. Där köade vi för att få tag i en räkmacka till alla i familjen och låna toaletten. Vår egna cafétradition. I de gråvita fåtöljerna med de aprikosa stora blommorna och de mörka trästöden kunde jag se mig själv ur alla vinklar. Speglarna omringade mig och visade alla caféets besökare hur jag omsorgsfullt peta av räkorna, gurkan, majonäsen, citronen och dillen från min macka, för att i nästa sekund sluka äggen. Det var lite läskigt att se sig själv överallt så jag satt ofta med blicken ner i den gröna heltäckningsmattan. 

 

Sedan styrde vi kosan mot Forum. Mammas gamla arbetsplats och sista hållplatsen för dagen. Jag har närmast romantiserande bilder av Forum. Där sprang jag i gångarna, mellan varuhyllorna, och tittade på allt stort. Efter att mamma packat kassarna fulla tog pappa vagnen och körde mot bilen. Jag hängde på mamma som passade på att hälsa på sin arbetskamrat och gamla vän i blomsterbutiken. Hon var alltid så snäll och glad men jag var lite rädd för henne också. För lite förstod jag om varför hon alltid hade så skitiga naglar.

Sedan sprang jag ut på vad jag kommer ihåg var en stor lastbrygga. Men det kan hända att lilla

Pappa var yrkeschaufför, men också familjens chaufför på fritiden.

Pappa var yrkeschaufför, men också familjens chaufför på fritiden.

 jag fått det om bakfoten. Kan hända att det var en stor öppning bara, som jag förstorade ännu mer. Men det stod alltid stora lastbilar där. Det var utgången som vätte mot fisketorget och kanske var det så att vi fick gå ut bakvägen, eftersom mamma arbetat där förut? Jag vet faktiskt inte. Men som jag minns det så sprang jag runt och lekte på den lastbryggan medan mamma skrek ”Akta dig. Du får inte leka där. Det är massor med bilar där” otaliga gånger. När hon äntligen skvallrat färdigt med sin väninna kom hon och tog mig i handen och så gick vi till pappa som hade packat in allt i bilen redan. Sedan bar det av hemåt.

 

Och när vi kom hem kokade mamma varmchoklad. Inte varm oboy´, utan sådan där riktig varm choklad. Fast om inte pappa var med så serverades det Forumgrillad kyckling med köpt potatissallad. En av de få saker som mamma inte lagade själv från grunden. Men när hon hällde chokladen från den rykande kastrullen ner i de blåskiftande stora kopparna på de små faten var min lycka gjord. Jag gjorde ostmackor av hårdbröd och doppade dem mjuka i den heta chokladen. Och jag älskade den tiden då vi alla satt och fikade tillsammans efter en lång dag i den stora staden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Alldeles nyss ploppade ett msn-fönster upp där det stod:
– Hej Ann. Bor du fortfarande kvar i Göteborg?

Jag kände mig snabbt förvirrad, för jag har aldrig bott i Göteborg. Men när jag tittade på namnet bakom meddelandet så kom en sådan där varm känsla över mig. Ni vet sådana där känslor man kan få när man hör ett namn eller ser en person som man inte träffat på länge men som man vet att man tycker så mycket om. En sådan känsla.

Samtidigt dök vaga minnen upp om en glad, öppenhjärtlig och mysig tjej som var lite äldre än mig och som jag hyste stor respekt för. Hon var liksom inte en blyg person men ändå inte en tjej som måste höras och synas. Hon var smart och vettig och jag kände att jag såg upp till henne.
Jag minns att hon hade brunt, kort hår och använde glasögon ibland. Att hon nästan alltid log och hade ett gott skratt. Att hon hade en pojkvän och att de flyttade från Sundsvall. Hon var några år äldre än mig också. Vi träffades inte så ofta får jag för mig, men när vi väl träffades så kunde vi prata hur länge som helst.

Nu har jag ett problem. Alla dessa minnen är bara svaga förnimmande känslor. Jag berättade vad jag minns och hon bekräftade allt. Allt stämde! Ålder, bostad etc. etc. Sedan sa hon något som jag kände var att sätta huvudet på spiken:
Jag: – Kände du henne väl?
Hon: – Hon var en bekant men vi var båda öppna så det kändes som vi kände varandra väl.

Precis när jag hittat en gammal mejladress i min kontaktlista på min gamla mejl till någon med exakt samma namn, försvann hon från msn. Jag vet inte varför. Kan hon ha blivit förolämpad för att jag inte kom ihåg vem hon var?  Det vore nämligen såå synd om det är så för jag är kanske en av de sämsta människorna i världen när det kommer till namn. Och samtidigt så har jag de här fantastiska känslorna om att detta var en människa jag tyckte väldigt mycket om så jag kommer inte ihåg för att jag inte brydde mig utan bra för att jag är så dålig på sådant här. Och jag skulle ju så gärna vilja att hon berättar var vi träffades och att vi kan hålla kontakten, om det är hon!

Så därför hoppas jag att du läser mitt inlägg, som jag inser låter lite som ett kärleksbrev och kan få dig att lägga benen på ryggen och springa, men så är det inte. Jag kan säga som min mamma sa när jag ringde henne och frågade om hon kom ihåg dig:

– Du känner ju så många och har träffat så många. Det faller snart på plats.

Det sistnämnda tror jag inte händer utan hjälp men faktum är att jag har flyttat runt så mycket att jag glömt hälften av alla härliga människor jag träffat. Eller rättare sagt, glömt namn, ansikten och specifika saker som hur och var jag mötte dem. Men känslorna av de där fantastiska människorna som utmärkte sig sitter djupt rotade, som du märker. De kommer likson till ytan som härliga barndomsminnen när jag blir påmind. Och nu när jag inte far runt så mycket längre så vill jag så gärna hitta alla de där fantastiska människorna igen och hålla kontakten.

Hoppas du hör av dig igen!

Read Full Post »

Nu var det länge sedan jag skrev något. Mest för att jag inte har ork, då jag är så sjuk hela tiden.

För två veckor sedan blev jag frisk från en rejäl förkylning som jag hade i drygt en och en halv vecka. Jag var helt slut och hade ont i både hals och huvud. Så i lördags var det dags igen.

Jag vaknade och hade så där otrevlig ont i halsen. Då jag sällan är sjuk, så där ordentligt, förutom när jag har streptokocker, så misstänkte jag att det var halsfluss direkt.

Efter en obekväm och dyr tågresa från Sundsvall till Stockholm i går så släpade jag mig iväg till läkaren i dag. Och det är samma visa varje gång. Jag kommer in, de frågar vad det är för fel på mig, jag svarar att jag är förkyld och misstänker streptokocker och de säger ”Nej, det är en förkylning. Förkylningar…” och så fotrsätter de ge mig samma gamla visa om hur en förkylning kan vara och avslutar med att den går snart över av sig själv. ”Så, vad ska vi göra med dig nu då?”. Då jag inte vill ge upp så resignerar de med att suckande säga ”Vi tar väl några prover så vi inte missar någon allvarligare infektion då” och så skickas jag till labbet. När jag sedan kommer tillbaka med solklara positiva svar så svarar de ”Oj då, ja det var en rejäl infektion det här. Jag brukar vara restriktiv med att skriva ut penicillin men det här går ju inte att bota annars…”

Det är bara att konstatera; man känner sin egen kropp bäst. 

Det här är den tredje eller fjärde gången jag har streptokocker sedan år 2000 och bortsett från den första gången så har jag varje gång kunnat sagt att det är just det jag vaknar med. Även fast andra tyckt att jag verkat för pigg o.s.v.

Nu vill jag inte kasta skit på läkare, för jag förstår dem. Det finns många hypokondriker där ute som ska ha penicilin för allt. Kanske inte så konstigt i ett samhälle där det ”inte handlar om hur sjuk du är utan om hur mycket du kan arbeta”, men så är det. Och detta har fått konsekvenser. I dag är läkare rädda för att skriva ut pencillin då vi börjar bli immuna mot det. Men i ett samhälle där den personliga hälsan inte prioriteras så kommer vi att ha konsekvenser som dessa.

Jag funderar själv på att ta den där förkylningssprutan. Ni vet, den vi kan ta för att förebygga att vi skall smittas av förkylningar. För jag vill gärna slppa vara sjuk från jobbet. Men så undrar jag samtidigt vad det skulle innebära. Vilken sjukdom är det som kommer att bita på mig istället då? Hur mycket värre än en förkylning kommer den att vara? Då blir jag hellre lite förkyld då och då, för det är ändå inte så hemskt.

En annan rolig sak med dagens läkarbesök var att jag inte riktigt lyckades läsa av min läkare. Det var en trevlig kille, men han talade ett annat språk liksom. Ni vet, när man inte tillhör samma språkkrets så kan det vara svårt att läsa av varandra. Han sa visserligen att det var en ”rejäl infektion” men först när jag kom hem förstod jag vad han menade. Jag började läsa bipacksedeln på min antibiotika, då det inte var den vanliga Kåvepeninen som jag brukade få. Där stod det att den behandlade allvarligare infektioner och den enda av dem som stod uppräknade som jag kunde ha var lunginflammation. Samt så skulle man enligt föreskrifterna ta en tablett per dag men om läkaren ansåg att det var en mer akut infektion så kunde han höja dosen. Mina föreskrifter från läkaren är en tablett två gånger dagligen. Så kan det vara.

Jaja, nu ska jag sluta prata sjukdomar som en gammal tant som inte har något liv. Nu ska jag bli frisk och lite mer intressant. Tills dess – vi hörs.

Read Full Post »

Ja, så var man ”hemma” då.

Resan gick hur fint som hellst även om vi var supertrötta när vi väntade transferflyg på Heathrow. Trodde att det var Jetlag men det var nog bara sömnbrist. Väl hemma i min egen säng efter en natts sömn så märker jag att jag inte alls har någon jetlag. Gick hur smidigt som hellst att ställa om.

Men det blev i alla fall bara en natt i vår egen säng sedan drog vi direkt upp till Sundsvall och min familj på landet. Lugnet har lagt sig och nu har vi en riktig vila-semester. Och det kommer nog bloggen att ha också, fram till augusti då vi äntligen anländer hem igen. Kanske något inlägg här och där men det blir nog fattigt!

Jag vet att jag lovade bilder men jag är lite otursförföljd. Jag glömde laddaren till datorn och kan inte publicera dem. Skriver nu på pappas dator men bilderna ligger på min… Så det blir bilder när det blir, senast i början av augusti. Tänkte köpa en ny laddare men det gick på 900 pix, lite väl dyrt tycker jag för att ha glömt den jag har, så det får vänta.

Hoppas ni har en superfin sommar så länge. SJälv ska jag bada, basta och spendera tid med familjen. Underbart. Kramar så länge!

Read Full Post »

Så, då var skolan slut och sommarlovet börjar. Något som tyvärr betyder inga pengar i en students värld, speciellt som alla mina vikariat tar slut då jag ju faktiskt vikarierar på skolor. Så jag fick ta mig iväg till arbetsförmedlingen i måndags. Och i vanlig ordning träffade jag en otrevlig arbetsförmedlare.

Min systerdotter var med mig eftersom vi skulle träffa min kusin som skulle ta med henne hem till Sundsvall igen. Så jag hade min systerdotter i ena handen och en resväska i den andra när jag kliver innanför arbetsförmedlingens dörrar. Jag tar kontakt med en lång man som bär namnbricka och säger ”Jag skulle vilja anmäla mig arbetslös”. ”Varför det då?”, undrar mannen, ”har du förlorat jobbet, studerat eller sagt upp dig?”. ”Jag har studerat”, svarar jag och noterar den mycket aktsamma blick jag får av mannen. ”Och här står du med ett barn och en resväska”, säger han till mig. Redan här började jag bli lite irriterad men jag insåg att det var kanske inte en helt orelevant fråga, om än illa ställd, så jag svarade lugnt ”Ja, det är min systerdotter som ska hem i dag, vi ska möta upp min kusin som ska ta med henne hem”. Då säger mannen ”Jag tycker att det är bättre om du kommer in i morgon” varpå jag svarar ”Ursäkta?!”. ”Jag tycker det är bättre om du kommer in i morgon för det tar tid att göra det här”. ”Det är inga problem”, svarar jag, ”det löser vi”. Nu är jag mycket irriterad och tycker inte riktigt att han är proffessionell. Jag tycker att det är uppenbart att han har en annan åsikt men att han inte är ärlig med mig. ”Vad då”, svarar han, ”att ni kommer hit i morgon?” ”Nej”, säger jag ”att jag anmäler mig i dag”. Och då får han äntligen ur sig det han hela tiden velat säga: ”Men det handlar ju om att du ska kunna ta arbete redan i dag, du är ju beroende av a-kasa och…” Nu ska ni veta att klockan är 15.00 på dagen redan och chansen att jag ska få ett arbete redan i dag är knapp. Men även om jag skulle få det så skulle detta inte vara något problem alls då min kusin skulle ta min systerdotter till Sundsvall. Och jag hade knappast ställt mig i en situation där jag var ”barnvakt” om jag hade arbete. Men inget av detta bryr sig denna man om att ta reda på, han frågar inte heller om jag har lösningar för om jag får arbete redan i dag utan han bara antar att jag är en ”fuskare” som inte vill arbeta. 

Jag ger mig dock inte utan menar att jag skall skriva in mig i dag och till slut ger han sig och lämnar mig ifred. Efter en stunds väntan får jag hjälp av en kvinna som ger mig ett namn och ett lösenord, berättar för mig att jag kan gå hem och skriva in mig om jag vill och att jag inte behöver vara kvar där. Något som gick helt emot vad mannen tidigare försökt trycka i mig, att det inte var passande för mig att skriva in mig i dag eftersom det skulle ta sådan tid och jag hade med mig ett barn. Denna kvinna var mycket servicemedveten och gav mig lösningar för hur jag skulle kunna skriva in mig på smidigast sätt med ett barn, utan att fråga ens om det var mitt barn eller om jag var tillgänglig för arbete på en gång.

Jag tycker att det är otroligt att människor som den första mannen jag träffade får arbeta på ställen som arbetsförmedlingen. Jag tänker mig bara ensamstående föräldrar som kanske har ett sjukt barn och vill gå in och skriva in sig. Att man skriver in såg betyder ju faktiskt inte att man plockar ut a-kassa den dagen, det beror ju helt på hur man fyller i kassakorten, men han verkar ju anta att alla är ”fuskare”. Så tråkigt att det får vara så när jag får för mig att arbetsförmedlingen ska vara till för att hjälpa. Och verkligen inte att döma.

Och bara för sakens skulle så fyllde jag i ansökan redan på arbetsförmedlingen. Det tog mig 20 minuter, under samma tid åt min systerdotter upp jordgubbarna jag köpt med mig. Inga problem, lätt som en pannkaka. 

Men det är inte bara ett problem på Arbetsförmedlingen, att man antar att alla är ”fuskare”. Det är ett generellt problem som tenderar dra över landet. I stället för att minska möjligheterna att fuska så drar man in på det som från början givits till dem som behöver hjälpen. Enligt mig så är detta helt fel sätt att ta tag i problemen. Att straffa alla för något som några gör. Synd. Kanske inte så konstigt att våra myndigheter utvecklar denna attityd när de som styr landet också styr sina direktiv efter samma antaganden.

En veckans tagg till mannen på Farsta arbetsförmedling vill jag i alla fall skicka ut här.

Read Full Post »