Saker som händer och har hänt. Saker som berör eller bara är. Saker som berättats för mig men som jag själv inte upplevt. Scener ur ett liv.
_________________________________________________
2008-05-26
En bensinstation till. Undra hur många de besökt under denna husvagnssemester. Eller varför inte under alla år av husvagnssemestrar. Flickan i baksätet såg sin chans att smita in och köpa en godis medan pappa tankade. Hon visste att detta skulle irritera pappan enormt mycket, och hon tyckte inte om honom när han blev på det humöret, men godissuget var för stort. Hon hade ju trots allt suttit instängd i bilen i snart två timmar och stirrat ut på den strålande solen.
Så fort han klivit ur bilen viskade 10-åringen till sin mamma: ”Kan jag få lite pengar så jag kan köpa en cola och en karra?” Mamman stack till sin dotter en två tio-lappar och sa åt henne att skynda sig. Flickan hann bara öppna dörren innan pappan öppnade sin mun: ”Vart ska du då?”, frågade han. Med blicken ned i backen svarade hon honom och han replikerade snabbt ”Du ska alltid köpa godis. Så fort vi stannar. Är du inte hör när jag är färdig så åker jag utan dig”. Flickan fick bråttom. Detta var oftast bara något föräldrar sa men hon visste att med hennes pappa så kunde det lika gärna vara sant.
Inne i butiken höll hon blicken på bilen hela tiden. Nervöst plockade hon på sig det hon skulle och ställde sig i kön. Oj då, den var så lång ju. Hon dividerade med sig själv lite; skulle han verkligen åka utan henne. Där ute såg hon att pappa ännu inte tankat färdigt. Nej, det skulle han så klart aldrig, han var ju hennes pappa. Hon ställde sig i kön och väntade.
Det gick långsamt fram. Hon läste på lite tidningar vid tidningsstället när hon äntligen kommit så långt. I sitt huvud såg hon sin pappa stå och stampa i backen med en arg min. Hon tittade ut. Men vart var bilen? Ja, där var den. Hennes hjärta hann ända upp i halsgropen å den korta stunden hon inte kunde hitta… men, vad nu då? Husvagnen rörde ju på sig. Den åkte ut på vägen.
Pappa, skrek flickan och sprang ut ur bilen. Tårarna började rinna och hon sprang så fort hon kunde, Vart tog de vägen? Åt vilket håll svängde de? Tankarna fladdrade runt i hennes huvud medan hon svängde runt hörnet, till vänster om macken. Hennes rop hade bytts från pappa till mamma. Hon hade fortfarande det obetalda godiset och drickan i händerna när hon fick syn på den vit-bruna husvagnen igen. Gräset brände under fötterna när hon jagade sin mamma och pappa som flydde sin väg. Tårarna rann, skriken var förtvivlade.
Äntligen stannade de, i en korsning. Hon hann ifatt bilen och slängde sig in. Där tar hennes minne slut av händelsen som hände för nästan 30 år sedan men fortfarande är skarpt. Hon minns fortfarande att det var en trång Ok-mack och precis hur området såg ut. Händelsen fick henne att memorera sina släktingars telefonnummer och alltid bära femkronor i fickan i resten av sin barndom. För de skulle i alla fall aldrig lämna henne. De skulle komma och hämta henne direkt.
_______________________________________________________________________
2008-05-21 (20)
De var på väg därifrån. De hade för länge sedan passerat stadiet av stolar utan rygg och småsnack över några nävar popcorn. Nu var det dansgolvet som lockade. Dunkande trancebeat i ljus lika flackande och flyktiga som dansgolvets vänskap.
De skulle bara ta sig från en krog till en annan. Men något gick snett. På väg passerade de ett tumult. Fullt av ungdomar på varsin sida gatan som skrek och hojtade till varandra. Luften fylldes av gas, tårarna rann och ögonen stack. Hostan ville inte försvinna. När hon äntligen tagit sig ur dismolnet och ögonen slutat rinna tillräckligt för att kunna få en skymt av verkligheten insåg hon, han var borta. Hon scannade snabbt över området. Där var de andra – men inte han. Hennes hjärta började dunka snabbare. Hon sökte mer intensivt, torkade de sista tårarna från kinderna. Han var inte där, var hade han tagit vägen? Oron gjorde sig smärtsamt medveten genom snabbare puls. Han var ju känd för att vara en bråkstake. Det bådade inte gott.
Hon vände sig om och gick mot gränden. Längst ner i affärslängan fick hon syn på honom. För en sekund slutade hjärtat att bulta så hårt. Blodet hann till och med komma tillbaka till fingrarna. För några sekunder. Sedan vitnade knogarna igen. Bredvid honom stod en liten, lockig kille. En kille som knappt nådde upp till hans axlar. Killen såg ynklig ut bredvid honom, ändå var stämningen hätsk. Jag kände det, ändå stod jag ett par hundra meter ifrån dem.
Det gick så snabbt. Han lät sina armar flyta åt sidorna, som i en frågande gest. Samtidigt lutade han sig fram. Han stod försvarslös, blev sårbar. Det var då det hände. Den lilla killen tog ett skutt från marken och träffade honom på hakan. Han vinglade till, blev rak i ryggen, och föll baklänges. Hans långa kropp föll ett långt fall ner i kullerstenarna. Som i slowmotion. Ljudet kommer jag aldrig att glömma. Det var som om en sprängfylld vattenmelon sprack mitt i tu när hans rakade huvud slog i den kupperade terrängen. Killen och hans vän var inte nöjda. De sparkade honom, i ryggen, i magen. Jag skrek. Neeeeeeeeeeej. De vände sig upp mot mig med stressade blickar, skyndade sig att ge honom några sparkar till. En vän hörde mig och kom springande. Han sprang mot dem med en otrolig fart. Det var som att han snabbspolades framåt i en miljö där allt annat gick i slow motion. De gav honom en sista spark och sprang bort. Jag märkte att jag sprang, mot honom. Vår vän fortsatte springa förbi oss, efter de andra. Blodet flöt från hans huvud, mellan kullerstenarna. Andra anlände. Det skreks. Ropades. Jag hörde hans namn skrikas flera gånger. Vakna, vakna.
Nästa gång jag såg hans ögon var när han slog upp dem efter flera dygns sömn. Hans gamla linser satt fortfarande kvar, gjorde hans ögon alldeles röda. De var bara öppna i ett par sekunder. Jag tror inte ens han registrerade att det var mig han hejade på. Där låg han, i det tunna, vita sjukhusnattlinnet. Ihopkrupen i fosterställning. Flackande, flyktig blick. Han som alltid sett så stor och respektingivande ut, nästan lite skräckinjagande, såg nu så ynklig ut. Ett enda slag från en patetisk liten sprätt på gatan hade totalt förändrat honom. Livet är så flackande och flyktigt. Förändras på en handvändning.
________________________________________________________________________________
Lämna en kommentar