Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stockholm’

sno

sno2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Nu var det länge sedan jag skrev något. Mest för att jag inte har ork, då jag är så sjuk hela tiden.

För två veckor sedan blev jag frisk från en rejäl förkylning som jag hade i drygt en och en halv vecka. Jag var helt slut och hade ont i både hals och huvud. Så i lördags var det dags igen.

Jag vaknade och hade så där otrevlig ont i halsen. Då jag sällan är sjuk, så där ordentligt, förutom när jag har streptokocker, så misstänkte jag att det var halsfluss direkt.

Efter en obekväm och dyr tågresa från Sundsvall till Stockholm i går så släpade jag mig iväg till läkaren i dag. Och det är samma visa varje gång. Jag kommer in, de frågar vad det är för fel på mig, jag svarar att jag är förkyld och misstänker streptokocker och de säger ”Nej, det är en förkylning. Förkylningar…” och så fotrsätter de ge mig samma gamla visa om hur en förkylning kan vara och avslutar med att den går snart över av sig själv. ”Så, vad ska vi göra med dig nu då?”. Då jag inte vill ge upp så resignerar de med att suckande säga ”Vi tar väl några prover så vi inte missar någon allvarligare infektion då” och så skickas jag till labbet. När jag sedan kommer tillbaka med solklara positiva svar så svarar de ”Oj då, ja det var en rejäl infektion det här. Jag brukar vara restriktiv med att skriva ut penicillin men det här går ju inte att bota annars…”

Det är bara att konstatera; man känner sin egen kropp bäst. 

Det här är den tredje eller fjärde gången jag har streptokocker sedan år 2000 och bortsett från den första gången så har jag varje gång kunnat sagt att det är just det jag vaknar med. Även fast andra tyckt att jag verkat för pigg o.s.v.

Nu vill jag inte kasta skit på läkare, för jag förstår dem. Det finns många hypokondriker där ute som ska ha penicilin för allt. Kanske inte så konstigt i ett samhälle där det ”inte handlar om hur sjuk du är utan om hur mycket du kan arbeta”, men så är det. Och detta har fått konsekvenser. I dag är läkare rädda för att skriva ut pencillin då vi börjar bli immuna mot det. Men i ett samhälle där den personliga hälsan inte prioriteras så kommer vi att ha konsekvenser som dessa.

Jag funderar själv på att ta den där förkylningssprutan. Ni vet, den vi kan ta för att förebygga att vi skall smittas av förkylningar. För jag vill gärna slppa vara sjuk från jobbet. Men så undrar jag samtidigt vad det skulle innebära. Vilken sjukdom är det som kommer att bita på mig istället då? Hur mycket värre än en förkylning kommer den att vara? Då blir jag hellre lite förkyld då och då, för det är ändå inte så hemskt.

En annan rolig sak med dagens läkarbesök var att jag inte riktigt lyckades läsa av min läkare. Det var en trevlig kille, men han talade ett annat språk liksom. Ni vet, när man inte tillhör samma språkkrets så kan det vara svårt att läsa av varandra. Han sa visserligen att det var en ”rejäl infektion” men först när jag kom hem förstod jag vad han menade. Jag började läsa bipacksedeln på min antibiotika, då det inte var den vanliga Kåvepeninen som jag brukade få. Där stod det att den behandlade allvarligare infektioner och den enda av dem som stod uppräknade som jag kunde ha var lunginflammation. Samt så skulle man enligt föreskrifterna ta en tablett per dag men om läkaren ansåg att det var en mer akut infektion så kunde han höja dosen. Mina föreskrifter från läkaren är en tablett två gånger dagligen. Så kan det vara.

Jaja, nu ska jag sluta prata sjukdomar som en gammal tant som inte har något liv. Nu ska jag bli frisk och lite mer intressant. Tills dess – vi hörs.

Read Full Post »

När man studerar blir det inte så mycket annat än studentlitteraturen läst. Dels för att det är svårt att få tiden att räcka till men också för att det kryper en känsla å mig så fort jag tar sätter upp något annat framför ögonen; ”Onödigt. Den här tiden skulle du kunna lägga på dina studier egentligen. Det här är bortkastad tid.”

Men nu under sommaren har jag i alla fall försökt läsa ikapp mig lite på alla facktidningar som blivit staplade på hög, och härom dagen var det Situation Stockholms tur.

Just denna tidning har blivit liggande löjligt länge, den är aprilnummret. Men i vilket fall som helst så har de en artikel på sidorna 12 – 14 med titeln ”När utförsäljningsturnen når Rågsved” som intresserar mig mycket. Detta ämne var bland det sista jag skrev om som journalist på tidningen Mitt i Västerort och efter att ha blivit Stockholmare har just fastighetsfrågor fått en varm plats i mitt hjärta. 

Som säkert de flesta av er vet så säljer alliansen ut stadens hyresrätter till dem som vill köpa. Och utan att över huvud taget vara objektiv på denna plats så kan jag säga att det finns flera orsaker att förkasta denna idé:

1. Det är skattebetalarna som äger hyresrätterna så politikerna har ingen rätt att sälja ut dem. Varför ska vissa få tjäna pengar på någras egendom? (Och i det här fallet är inte vissa de som kanske mest behöver det, vilket kommer att visa sig lite längre ner i det här inlägget.)

2. Lägenheterna säljs till dem som redan äger dem. Det är ju otroligt knepigt alltså.

3. Vi har bostadsbrist i Stockholm. Många har inte råd att köpa, mång får inte lån. VI behöver alltså fler hyresrätter, inte färre.

Det finns fler skäl men jag ger mig där så länge.

Det intressanta med artikeln i Situation Stockholm är att de deltagit i ett möte där Petter Brolin, egen företagare i ombildning och förvaltning, SBAB och BlueStep informerar boende i Rågsved om hur de kan bilda bostad. Kampanjen drivs av Kristina Alvendal (m),  bostads- och integrationsborgarråd i Stockholm. Jag har själv aldrig varit på ett sådant möte och måste säga att jag höjde på ögonbrynen och drog en djup suck när jag hörde att BlueStep var med. För deras närvaro kan enligt mig inte tolkas på något annat sätt än att deras verksamhet stödjs av Kristina Alvendal och hennes parti. 

BlueStep är ett nödvändigt måste om det ska kunna bildas många bostadsrätter av hyreshusen eftersom en stor del av befolkningen i dag har problem med att få ”vanliga” banklån. Det råder en stor arbetslöshet, många har betalningsanmärkningar och är bidragsberoende. Men BlueStep lånar gärna ut pengar till personer med dessa problem, dock till en högre ränta. Vilket i sin tur innebär att de fattiga blir de som får betala det högsta priset.(Något som enligt mig i och för sig går hand i hand med den politikeranda Moderaterna hittills fört.) BlueStep har kritiserats av Konsumentverket och i artikeln skriver Jan Lindström att Konsumentinstitutet har påtalat det som en bisarr följd av affärsidén att de fattigaste får betala mer. Hur kan då politiker, med gott samvete, föra en reklamkampanj för detta företag? Förespråka dem för människor som inte har något annat alternativ? 

Jag ska inte sitta här och säga att företag som BlueStep inte behövs. Kanske har de räddat många som verkligen behövt dem. Kanske är de ett bra alternativ för dem som inga har. Men faktum är fortfarande att de borde vara ett alternativ för dem som verkligen måste använda sig av dem. Och jag kan inte se hur de skulle vara ett måste i alliansens kampanj ”Friköp av fastigheter”. För dessa personer har redan bostad. De har ett hyreskontrakt. De måste inte köpa. Ett köp kan innebära ett skuldtryck de inte klarar av i längden och då blev de plötsligt utan bostad.

Det finns säkert många som går i försvar här och säger att ”men de behöver ju inte köpa loss lägenheten”. Nej, det är sant, men jag tror inte att verkligheten är så enkel. Dels blir trycket stort om alla andra vill köpa loss och du blir den enda kvar som skall hyra. Eller att du blir den enda som gör att köpet inte går igenom. Dels så kan det vara svårt att stå emot ett så lockande erbjudande. De som ombildar kan hamna i ett läge där de tjänar en stor summa, eftersom kommunen säljer ut lägenheterna till reapris. Men kommunen rustar inte heller upp lägenheterna innan de säljs ut så köparen kan behöva lägga ut lite pengar på renovering. Och efter ett köp står plötsligt köparen i en situation då denne själv behöver betala om det uppstår skador eller liknande i lägenheterna.

Det finns mycket att spekulera i. Mycket att tänka på. Men inget kan övertyga mig om att det alliansen gör när de erbjuder BlueStep som ett alternativ är bra och genomtänkt. Det är snarare själviskt och helt sjukt.

Read Full Post »

Det finns något inuti mig. Något som bubblar och sjuder. Jag tror att det alltid funnits där, vuxit tillsammans med mig, och nu knackar det under mitt skinn och vill ut.

Men jag är lite rädd. Det har varit skyddat under ytan så länge och det är läskigt att släppa ut det. Man skulle kunna klassificera det som ett själverkännande. Och det är otroligt svettigt att släppa ut det i livet, i verkligheten. Att säga det högt och låta det bedömas av andra. För många kommer att läsa det och skaka på sina huvuden. Folk kommer att säga ”Vilket i-landsproblem”. Läsare kommer att sucka och tänka ”Hon har aldrig varit med om en tragedi så hon vet inte vad det är”. Nära och kära kommer att kalla mitt själverkännande, min tragedi, banal. Och det är jobbigt. Att bli dömd. Speciellt när det är något som känns så nära, förtroligt och känsligt. För detta är mitt livs tragedi och mitt hjärta slår dubbla slag samtidigt som jag låter tangenterna sätta toner på min egen tragedi. Men jag tänker chansa. Ta en risk. Hoppas på att detta kan stödja någon. På att någon kommer att förstå. Att det finns någon som kommer att nicka i samförstånd. För är det inte det vi vill ha egentligen, vi människor. Lite samförstånd som medecin för våra själar.

Mitt livs tragedi

Ibland är det att jag inte kunde leva min dröm som journalist, och jag har tusen skäl till varför inte. Ibland är det att jag inte engagerar mig mer i ideellt arbete, som jag brinner för. Ibland är det att jag inte varit hjälparbetare i ett u-land och hjälpt de fattiga. Ibland känns det som att mitt livs tragedi är att jag inte gjort och sett mer. Ibland tänker jag att det är att jag inte är en sådan där superintelligent och påläst professor. Men egentligen, sanningen är, att min egen, personliga tragedi här i livet, är att jag inte är den där corky tjejen som jag egentligen är.

När jag tänker på mig själv, ni vet, när man självromatiserar, då är jag en ideellarbetande vegetarian i en liten rutten etta i New York som skänker bort alla mina pengar, bara använder secondhand kläder och lever på existensminimum. Jag tar dagen som den kommer och låter vinden föra med mig dit den vill. Jag har sunda värderingar som jag lyckas följa med min livsstil men jag förväntar mig inte detta av andra. För jag dömer ingen. Och jag tar livet med en klackspark trots alla värderingar och älskar varje minut. Och med denna personlighet så kommer det sär ”ta livet som det kommer” attityden och accesoarer som storstadslivet och små krypin och mycket folk omkring mig. Leva livet – på ett bra sätt. Flyktigt och andra liknande adjektiv passar in på mig och min livsstil.

Men jag är inte denna person. Faktum är att jag lever ganska tvärt emot. Jag har ett liv av ansvar och lån och min otroliga behov av att ha kontroll på saker och ting gör att jag är rädd för ord som ”flyktigt”, ”folkmassor” och ”impulsivt”. Som just nu. Jag är så otroligt stressad av att jag ska åka till NY i två veckor. Det är så långt hemifrån. Jag måste flyga, ingen kontroll. Jag kan inte bara åka hem om det blir för mycket. Jag ska bo på ett lågbudgethotell och kan inte göra något åt i fall det är skitigt och dant. Och jag har en löjlig koll på ekonomin, jag är så rädd att tappa kontrollen över den och plötsligt stå där, helt barbacka eller i en situation där jag tappat kontrollen. Ja, sådan är jag.

Så, hur kommer det sig då att det är denna person jag valt att bli? Hur blev jag denna person?

Det finns säkert många anledningar, och jag har säkert valt det många gånger, men det finns en sak i mitt liv jag inte valt. Jag har inte valt att ha IBS. Och jag tror att det är här det största problemet ligger. För det är IBS:en som har gjort att jag måste ha kontroll över allt. Och det är mitt kontrollbehov som hindrar mig att ta ”dagen som den kommer”. I alla fall i den innebörd som jag menar. 

Jag måste alltid ha med mig en femkrona när jag går utanför dörren. Annars kanske jag plötsligt befinner mig i en situation där jag de fakto bajsar på mig. Bland folk. 

Jag måste alltid ha en något så när koll på vad jag ska göra nästa dag så jag vet om jag ska ta de tabletterna eller de innan jag lägger mig. Det är helt omöjligt för mig att gå ut med mindre än två timmars förvarning, för det är så lång tid det tar för tabletterna att verka.

Jag måste ha koll på vart toaletterna finns. När jag får ett nytt jobb måste jag kolla ut vägsträckan innan och kolla var närmaste toalett finns. Jag måste också åka en halvtimme innan alla andra med samma avstånd åker i fall jag måste ta en toalettpaus på vägen.

Jag kan inte gå till platser där det är för långa toalettköer, eller värre, inga toaletter alls. Det är hemskt att hälsa på folk med bara en toalett för det händer att jag måste be dem skynda sig ut när de är där inne – pinsamt nog.

Toaletterna måste vara rena och fräscha. Det får inte finnas kryp där, för då fukar jag inte.

Jag får inte stressa eller bli stressad – dår är min mage körd. Jag har alltså svårt med bestämda tider.

Och det finns en hel massa fler måsten och liknande, men jag tror ni fattar min poäng. Som ni ser, detta gör det lite svårt att leva det beskrivna livet jag drömmer om. 

Istället är jag jag. En tjej med båda fötterna på jorden, bra koll på ekonomin och jag har ett välplanerat liv. Jag har en underbar sambo som är den bästa prinsen man kan tänka sig och jag har en fantastisk familj och underbara vänner. Jag bor utanför Stockholm och får lite svindel när jag besöker Cityterminalen – på grund av allt folk och den långa vägen till toaletterna. Jag har fått jobba med en av mina drömmar i ca fyra år och håller just nu på att utbilda mig till en annan dröm. Ett bra liv, inga större sorger och jag är på väg till NY på semester. Framför allt så är jag lycklig. Så jag har inget dåligt liv, inget att klaga på. Jag är inte dödssjuk och jag har två ben, två armar och bor i Sverige, ett fantastiskt land trots allt. Jag förstår att jag inte ska klaga och att det kan låta konstigt att kalla detta mitt livs tragedi, men för mig är det så.

Jag lever med en åkomma som hindrar mig från att följa mina drömmar fullt ut. Framför allt att vara impulsiv. Men jag har ändå ett drömliv, jag ska inte klaga.

Men när jag sitter där och drömmer mig bort, då är jag Flashdance-tjejen som lever för sin dröm att bli dansare. Jag är killen i takvåningen som lever för sin konst. Jag är författaren som sliter som servitris för att ta sig fram. Jag är filmmakaren som lägger alla mina besparingar på independetfilmen som ska slå. Jag är fortfarande den slitande journalisten som kämpar med glöd i hjärtat för att berätta om alla hemskheter, avslöja politiker och makthavare och hjälper de nödställda. Jag är Robin Hood!

Jag är Ann – utan IBS – i ett annat liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

I helgen är det Stockholms roligaste helg. Det är nämligen Skrattstock på lördag. Europas största komikerfestival av sitt slag!

Denna hyllning till Standup comedy hålls på Långholmen, ute i det fria, mellan 12-22. Deltar gör Sveriges humorelit och några fler. Det är Stockholm Comedy Club som håller i det årliga arrangemanget. Det är bara att plocka med sig en filt och en hel hög med picknicksaker och komma med, det är hur kul som helst. Dock mycket, mycket, mycket folk!!! SMHI har ju utlovat kanonväder också, så det kan inte bli bättre!

Förra året var Schyffert och Betnér helt klart de bästa. Jag brukar inte gilla Schyffert men hans idé om att vända parabolerna mot USA och börja terrorisera dem med Europas mångfald av konstigheter, typ Eurovisons song contest, var bara helt brilljant!

Vi ses där!

Ps

Lycka till alla tokar som ska springa Stockholm maraton i helgen !

Ds

Read Full Post »

Jag har ju glömt …

Jag och min sambo tog en tripp till Street i helgen, en alternativ marknad med småföretagare på söder, Hornstull, i Stockholm. Detta är så superkul så det är helt otroligt och vilka fynd man kan göra! Allt från riktigt genuina 50-talsklänningar till fina tygväskor, egengjorda smycken och härliga Kinaskjortor. Det fina är att allt är så genuint. Så vill du hitta roliga presenter, kula klänningar eller skjortor eller annat roligt du inte visste att du behövde så ska du gå hit. Du inte bara stödjer små, nystartade företag utan du får en härlig dag vid vattnet och kan ta en mysig fika på cafeet där allt är ekologiskt. Mitt bästa Stockholmstips för både turister och etablerade. Själv fyndade jag två klänningar och en supersnygg tygväska. Tjolahopp.

Read Full Post »

Varför har vissa familjer bättre sammanhållning än andra? Den saken
satt jag och några kollegor och pratade om en dag.
En av mina arbetskamrater menade att det är en kulturell skillnad. Hon
hävdar att invandrare ofta har bättre sammanhållning med sina kusiner
och sysslingar än svenskar. Hon har arbetat som invandrarlärare, som
hon själv kallar sig, i många år och menar att hon tydligt kan se
skillnader på infödda svenskars och nysvenskars sammanhållning.
Den här åsikten känner jag väl igen. Men jag sätter mig lite emot den
gränsdragning man gör. Jag tror inte att det är så enkelt.
Jag kommer från en liten by där alla har tagit hand om alla. Jag
pratar med min syster och min mamma flera gånger om dagen varje dag
och åker ofta hem för att träffa min släkt. Jag har en mycket god
kontakt med mina kusiner och mina föräldrars syskon. Jag vet vilka som
är mina kusiner, vem deras barn är och vem som är släkt med vem. Jag
kan ringa vem som helst av dem om jag skulle vilja ha hjälp eller bara
vill prata och det skulle inte vara konstigt. Jag har fler vänner i
min släkt än vänner utanför min släkt. Jag skulle vilken dag som helst
hysa in min mamma eller min farbrors fru eller någon av barnen i
släkten och ta hand om dem om något skulle göra att det behövdes. Inte
ens en suck skulle jag dra över den uppgiften. Vi ses ofta, oavsett om
det är över en kopp kaffe eller på en släktträff som vi har varje
påsk.
Jag skulle vilja påstå att många svenskar har bra
familjesammanhållning. Jag tror att det är en kulturell skillnad men
att skillnaderna inte beror på vilket land man kommer ifrån.
Min kollega berättade att hon har varit gift två gånger och har fyra
barn. Trots detta sitter hon själv i en lägenhet i Stockholm i dag.
Hennes barn bor i olika länder och hennes mamma åldras på en annan
ort. Med hennes verklighet drog hon slutsatsen att min familj var unik
och att det finns undantag även i Sverige.
Många jag träffat, som vuxit upp i andra verkligheter än mig, tycker
att vi har en unik familjesammanhållning. De vet inte vilka deras
kusiner är och har aldrig pratat med sin mammas bror. Men där jag växt
upp där är det inte alls konstig och unikt att man ser till att träffa
sin farmor en gång i veckan, även om man tycker att hon är lite gaggig
och besöket är jobbigt. En farmor är ens farmor och hon förtjänar den
respekten och tiden, det är en prioritering och hon ligger högt på
listan.
Om jag får gissa så beror familjesammanhållningen mycket på hur nära
varandra man bor. Det är en kulturell skillnad mellan storstad och
småstad. Bor man i en liten by med 500 invånare och alla din pappas
släktingar är samlade på en raksträcka så är det nog inte så konstigt
att banden blir otroligt starka. Jag är uppfostrad med släkten inpå
dörren och jag vet att de är mitt sociala skyddsnät. De har alltid
funnits där för mig och de kommer alltid att finnas där. Det spelar
ingen roll vem jag är eller väljer att vara, de kommer alltid att
fånga upp mig om jag faller. Och de gånger min närmaste familj inte
klarat av att fånga upp mig så har mina farbröder och deras familjer
varit där. Det har handlat om allt från att få skjuts till skolan när
jag missat skolbussen till att ha en säng att sova i när jag inte
kunnat vara hemma. Och även idag, när jag flyttat 50 mil bort och inte
bott hemma på många år, så vet jag att jag kan alltid komma och knacka
på dörren. Just det faktum att de är min släkt gör att de alltid
kommer att känna ansvar för mig. Även om de inte vill.
Blod är tjockare än vatten.
Jag har alltid varit trygg med vetskapen om att min räddning bara är
några minuter bort.

I dag bor jag ca 50 mil från min familj. Det har jag gjort i två år
nu. Sedan jag flyttade ifrån min släkt har min trygghet påtagligt
minskat. Plötsligt står jag inför verkligheten att om jag råkar somna
på den sista nattbussen och måste kliva av på ändstationen mitt i
natten så har jag ingen jag kan ringa. Nu är det otroligt viktigt att
ha råd att ta en taxi. Det har aldrig varit viktigt för mig förr. Det
är en oroande känsla i magen.
Min syster bor kvar ”hemma”. Ibland avundas jag henne för den trygghet
och säkerhet hon automatiskt har bara på grund av detta faktum. Hon
har två barn, flickor på fyra år respektive sex månader. Hon behöver i
princip aldrig oroa sig för barnvakt, barnen få behövliga pauser från
dagis när mormor och morfar vill att de ska hälsa på mitt i veckan och
om hon blir sen på jobbet kommer de aldrig att behöva vänta på att bli
hämtade från dagis. Det finns alltid någon att ringa.
Jag är lite ledsen för mina barns skull för de kommer aldrig att få
uppleva den tryggheten. Tryggheten av att när någon inte klarar av att
hjälpa dem så kommer någon annan direkt och tar över. Men jag kommer
att göra allt i min makt för att bygga ett stort socialt skyddsnät
runt dem. Vi kommer att åka till min släkt vid varje tillfälle som ges
för att de ska få känna samhörigheten som jag fått känna. Jag kommer
att omringa mig med snälla människor och bygga ett nätverk där det
alltid finns någon som ställer upp. Och här kommer jag inte att vika
en tum. Det spelar ingen roll om mina barns far inte vill träffa sin
familj av någon anledning, han måste göra det för sina barns skull.
Den dagen mamma och pappa inte finns där ska de, liksom jag, ha en
otroligt härlig kusin, farbröder med deras fruar och en fantastisk
syster som kliver in i ledet. Och de kommer inte ens att sucka om mina
barn kommer och knackar på dörren. De kommer att ta emot dem med öppna
armar.

P.s
Bara för att slippa missförstånd så ska jag tillägga att detta
förutsätter att man har en ”vettig” släkt. Om alla ex. är alkoholister
så kan det bli svårt så klart…
D.s

Read Full Post »