Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Japp, då har jag bestämt och påtat …

Denna blogg läggs härmed ner och splittras i tre mindre bloggar. När jag samlade allt på samma plats så blev allt plötsligt antingen för litet eller för stort för att ha med här … För oviktigt eller för viktigt …

Från och med i dag bloggar jag på dessa adresser:

Om IBS – http://kistan.wordpress.com/

Om samhälle – http://kolon.wordpress.com/

Foton och vardag – http://hultmans.wordpress.com/

Hoppas ni som läser orkar hänga med mig till mina nya adresser. Vi ses!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Utmaning

Hittade denna utmaning när jag ramlade in på Jenny Stinks rök´s blogg. Och även om jag inte blev utmanad så tänkte jag sno den. Även om den är gammal nu. Mest för att den har lite nyårsskimmer över sig …

3 saker jag skäms för:
Svårt! Jag skäms inte så ofta och inte över så mycket…
1:  När det luktar illa på en offentlig toalett efter mitt besök och jag möter den som skall in efter mig.
2: De gånger jag behövt tvinga ut någon annan rån toaletten, ex. en kompis pojkvän, för att jag måste gå NU!
3: Att jag glömt en kompis födelsedag.
3 saker jag är stolt över:
1: Min positiva attityd till saker och förmåga att rycka på axlarna åt sådant som går fel.
2: Min sambo (för att han är en sådan fantastisk person).
3: Att jag klarat mattetentan i december. Fick ett C.
3 saker jag vill göra år 2009:
1: En hälsokontroll, skulle vara intressant.
2: Åka till Island och bada i Vatnajökul.
3: Allting bättre än 2008.
3 händelser år 2008 som jag aldrig kommer glömma:
1: Resan till New York med sambon.
2: Råttan på hotellrummet.
3: Skolstarten.
3 saker jag inte kan klara vardagen utan:
1. Dimor.
2. Sambon.
3: Familjen.
3 personer jag avundas:
1: Bono.
2: Min systerdotter.
3: Shakespear. Och massa fler: Einsteine, Martin Luther King, o.s.v. o.s.v.
3 personer jag utmanar att göra en likadan lista:
1. Alla som vill och känner för det.
2.
3. 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag på bron till mormor och morfars hus i Landön, Jämtland.

Jag på bron till mormor och morfars hus i Landön, Jämtland.

Min morfar och mormor bodde i Landön, som ligger en bit utanför Östersund. Det tog cirka tre timmar för pappa att köra hemifrån till detta sagoland. Efter att ha tutat för halsen i den otroligt långa tunneln (ibland tvingade vi pappa att vända bilen och åka igenom den två gånger till bara för att den var så lång och mörk. I tunneln ekade tut-tut-tut-tut-tut tuuut-tuuut när pappa tröck hårt på ratten och våra barnskratt tävlade ikapp med biltutan.) och passerat getteran som alltid stod på samma ställe vid vägen så körde vi in på småvägarna. Tallskogarna blev tätare och jag visste att vi var nära. Ibland blev det en avstickare för att plocka sten i stora högar, som pappa skulle göra fint med på gården. Eller för att köpa ett gäng säckar med King Edwards av någon lokal producent. Slutligen körde vi förbi Landöbua och svängde ner för grusvägen som var kantad av granar. En bit ner öppnade världen upp sig. De stora ängarna uppenbarade sig och jag funderade alltid hur lång tid det skulle ta att gå från ena sidan till den andra. Ur den gula garageporten klev morfar ut och torkade sina oljiga händer med en trasa. Mormor satt i hammocken på gräsmattan i sin blå- och

Mormor i hammocken.

Mormor i hammocken.

grönblommiga klänning med de knästrumpbeklädda benen svajjande i luften. Hennes hår var nyupplagt och hon strålade. Det gjorde morfar också, i sin rödbruna tröja.

Mormor och morfars Landön var paradiset. På gården fanns lena, halvstora stenar som aldrig stack under fötterna när jag sprang barfota till bäcken som rann bredvid huset. Där stod jag och fiskade i bruset, med metspöt som morfar gjort av en pinne på gården. Ingen mask hade jag, men fickorna vägde tunga av alla vackra bruna och beaga stenar jag plockat för att ta hem till våran singliga gråa gård.

När jag inte fiskade låg jag i mormors grönsaksland, på rygg och åt jordgubbar direkt från plantorna. Och när magen stod rakt ut sprang jag av mig känslan på den vidöppna lägdan. Jag snurrade runt bland gräset som väl dolde mig för omgivningen och friheten var total. Jag behövde inte ens oroa mig för huggormar, mamma hade berättat att vi var för långt norrut för att de skulle trivas.

Sedan serverade mormor fika vid hammocken. På de vita marmorbordet

Nymodern.

Nymodern.

där glasen hade så svårt att stå stilla för alla hål. Bordsdrickan i mitt glas och trockaderon i syrrans kopp skimpade över när vi sträckte oss ivrigt efter mormors hembakade havrekex. Sedan satt vi i solen, under parasollets skydd, och njöt av vårat härliga liv.

När man klev upp för den svarta trappen av snirkligt smide kände man doften av mormors och morfars hus. I hallen hade de en kallkällare som spred den där lite unkna doften. Rätt upp för trappan låg sovrummen. Det första man klev in i var vårat. Där sov vi i familjen i en dubbelsäng, med pottan under sängen för nattkissnödiga barn. Bredvid låg mormor och morfars sovrum. Där satt jag ofta framför mormors sminkbyrå mormor5och provade hennes smycken. Jag klämde på parfymflaskans rosa pump och såg ut mot gården och garaget, där morfar underhöll pappa. Där byggde han sin oranga skoter och den coola gokarten. Tillsammans reparerade, fixade, trixade och uppfann en far och en svärson. Där byggdes också starka band mellan de båda. Nedanför hördes ljud från köket, där mormor och mamma eldade i spisen och värmde diskvattnet, samtidigt som de förberedde middagen. Jag gjorde dem sällskap i det angränsade vardagsrummet, där jag underhöll mig själv med att plocka med kopparsakerna som prydde eldstadens vita kant.

När vi kom in efter skoteråkning på vintern väntade mormor med kakasull.

Morfars ihopsnickrade skoter.

Morfars ihopsnickrade skoter.

Det är en alldeles särskild dryck av grädde, kakao och socker. Det skummar ordentligt och bränner läppen värre än varmchokladen. Morfar väntade med det salta sidfläsket. där satt vi, morfar, syrran och jag, och åt så mycket fläsk vi bara orkade. Varsamt sparade vi det vita fettet på hög och sedan tävlade vi om vem som skulle få det. Morfar vann nästan jämnt. Men ibland tog vi honom, och då var glädjen stor! Sedan slukade vi bordsdrickan i ett svep, törstiga av allt salt vi satt i oss. Besviken över att fläsket var slut sa morfar alltid på sin goa jamska: ”Jag tror lill-stoscha får ta å gå till landöbua i morra o handla”. Sedan tog vi med svålen ut och satte upp den till fåglarna. Vi passade också på att mata de två ekorrarna som alltid kom och åt ur morfars hand. Vilda var de, men de kom minsann när han ropade på dem.

Min fantastiska morfar Kalle.

Min fantastiska morfar Kalle.

Byn började redan på den tiden bli avfolkad. Det fanns inte så många lekkamrater där för mig, vilket så klart innebar att jag gick de vuxna på nerverna. Men mormor hade koll på alla barn och barnbarnsbarn så hon ringde runt till sina vänner för att höra om de hade besök. Oftast hittade vi minst en vän jag kunde leka med.

Jag minns särskilt en tjej, som bodde hos sin mormor ett tag. De bodde i ett grönt tvåvåningshus i trä. På nedervåningen vätte stora skyltfönster mot vägen. Där hade de drivit en affär tidigare, men nu var den gamla shopen omgjord till en leksaksdröm för oss barn. De hade så många saker i detta rum och vi lekte allt från affär med den gamla kassaapparaten till gymnastlekar. Jag älskade att leka där. Jag kunde inte sätta mig på mormors gamla 60-talscykel snabbt nog för att rampa iväg mot min nya vän och vår alldeles egna leksaksbutik.

Jag minns så väl den dagen jag satt hemma hos farmor, på vår välkända morfar2raksträcka. Då ringde telefonen. Jag hörde dirket på mammas röst att det var något som var fel. Hon blev fåordig. Lite tyst. Hon lär nästan förnärmad. Men sedan såg jag den stora sorgen i hennes ögon. Min morfar hade ramlat ihop, utanför sitt älskade garage. Och nu var han borta.

Kan jag ha varit fem eller sex år? Ändå minns jag det som i går. Och ändå har jag så otroligt många minnen tillsammans med min morfar Kalle. Så många fina bilder och varma känslor för min glada, lakande morfar. Han var underbar. Och plötsligt var han bara borta. När min mormor gick bort, år senare, var det väntat. Men detta kom så plötsligt. I alla fall för mig, som inte blivit gammal nog att förstå. Jag plågade mamma med tusen frågor, för

Nypermad.

Nypermad.

det värkte så svårt i magen. Hjärtat blev så tomt. Det tog inte lång tid för mamma att plocka ihop sin resväska och åka i väg. Och när hon åkte i sådan fart förstod jag att jag aldrig skulle få se min älskade morfar igen. Länge efter pratade jag med morfar i min ensamhet. Än i dag saknar jag honom. Jag skulle önska att mina barn kunde fått träffa både min mormor och morfar. De var något alldeles speciellt med dem. Jag kommer alltid att minnas hur fina de var. Min älskade mormor och morfar.

Jag saknar er !!!

Jag saknar er !!!

Min underbara mormor Stina.

Min underbara mormor Stina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Den finaste julkalendern jag någonsin haft är ärvd efter min storasyster. Det är en glad och härlig tomte med röd kappa och stort vitt skägg. Längst ute på kappans ärmar finns det blå muddar och hans byxor är också blå. Tomten är målad på en playwoodskiva och utklippt i passande konturer. Han är täckt av 24 stycken guldringar som hänger utanpå målafärgen. I dessa ringar hängde mamma och pappa små paket som sedan hjälpte mig att räkna ner dagarna till julafton.

Självklart var tv-kalendern och radiokalendern också en hit. Den absolut bästa tv-kalendern som gått, enligt mig, är Trolltider. Jaghar aldrig sett den kalendern igen men jag minns särskilt en scen med värme. Alla stora människor hade lämnat ett dukat julbord med godsaker helt oövervakat. Detta fick de små trollen att smyga ur sina bon. Och genom att klättra i varandras svansar fick de upp alla på bordet. Där sprang de och lekte mellan ostarna. Ett av trollen, en flicka, hade röda hängselbyxor och en gul tröja. Hennes kinder var täckta av fräknar. Jag tyckte att hon var så söt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

ann

Varje 13 december samlades eleverna i den nersläckta matsalen, framför dukade bord med tända ljus. Och när koruset av röster gjorde oss uppmärksamma tystnade bruset av 40 barn. Sakta ökade volymen och ljusskenet från kronan började förnimmas i de mörka hallarna. ”… i alla tysta rum, sus som av vingar …” Lucia släntrade förbi med sitt släptåg. En och en ställde sig tärnorna på sidan av henne, och döljde gymnastiksalsbänken som gossarna med de blänkande stjärnorna och overkligt höga strutarna klättrade upp för mer eller mindre graciöst. Där satt vi och njöt, förvånansvärt stilla för ben som det vanligen kröp i. Lite pill i stearinet, eller vitpeppar i lågan som bildade fyrverkerier, men annars inget att tala om. Och när tåget tonade ner bakom hörnet började byteshandeln. Vem skulle byta sin pepparkaka mot en lussebulle? För de hjärtformade pepparkakorna var endast roliga att knacka itu, jag åt dem inte. Men den gula bullen doppade jag gärna i den varma chokladen som vår goa´mattant Gurli serverat oss.

På kvällen gick vi igenom samma procedur, fast denna gången på församlingshemmet. Hemmet som i dag mest befolkas av karlar och kvinnor i grått, ofta permanentat, kort hår fylldes då av barnskratt och familjer som fick se elevernas luciatåg på skolans julfest. Sedan var det dags för alla klasser att spela upp sin julshow. Höjdpunkten på året.

I mellanstadiet hann vi gå ett tåg där emellan också. Då fick vi på raksträckan idén att vi skulle lussa runt för alla som bodde där. Så vi samlades, alla sex barn, och släpade våra vita linnen i den grå snömodden. Ända från Vallys till Bengts. 

Ett av mina finaste minnen som har med lucia att göra kommer från nionde klass. Hela skolan fick rösta på alla nians flickor. Vem som skulle vinna var redan klart, det var den modellvackra skönheten som flyttat från Östersund till vår klass. Hon hade till och med tidigare erfarenhet, av att vara Östersunds lucia. 

Men det fanns en söt liten kille som tyckte att jag skulle få den äran. Han var bästa vän och klasskompis med mina tvillingkusiner som gick i sjuan. Jag visste inte ens vad han hette men han hade tydligen blivit lite förtjust i mig. Så genom en viskning i mitt öra med ett hånleende fick jag höra att det fanns en kille i sjuan som gick runt och mutade människor med godis för att de skulle rösta på mig. Jag blev så nyfiken att jag frågade runt och fick veta vem han var. Å så söt han var.

När det var dags för röstuppräkningen blev jag lite nervös. Jag hade inte förväntat mig en enda röst men där kom det faktiskt några. Och trots att de var så få så kom de så tätt att jag faktiskt ledde loppet för en sekund. Då drog jag andan djupt och blev riktigt rädd. Jag ville inte stå längst fram i luciatåget, med alla ögon på mig. Men jag värmdes ändå av de sex rösterna jag fick. Det var så fint. Och än i dag får de mig att må bra. För jag var ändå så pass snäll när jag gick i nian att en kille i sjuan gjorde allt han kunde för att jag skulle få bli lucia. Till hans besvikelse och min glädje fick han dock se en tomte med gitarr sittandes på kanten.

Den killen är inte så liten i dag. Det är en fin och bra kille som är otroligt söt. Och jag vill bara säga att även om jag inte låtsades om det så var jag otroligt smickrad. Det var så fint. Det kanske är något som han skäms för i dag, men det är något som fortfarande värmer i mig. Så tack för det fina minnet H!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

 

Pappas körkort.

Pappas körkort.

 

Ibland fick jag klä upp mig i sådana där obekväma kläder. Det var ofta när vi skulle åka till stan och handla, hela familjen tillsammans. Då åkte lekkläderna av. De utslitna byxorna byttes mot skotskrutiga med grön grund under skrik och gråt. Mamma och syrran försökte övertyga mig om att de var så snygga, men jag visste bättre. Och inte nog med att de var gröna med rödkantade rutor, de var obekväma också. 

Jaja, det blev som mamma hade bestämt. Vi satte oss i den vinröda kombin som en gång för länge sedan rullat ut ur Volvos fabrik men som nu rullade mot storstan – Sundsvall. Jag började nästan alltid må illa av den speciella ”nyköpta” doften som aldrig gick ur den gamla bilen. Men inte långt efter att vi svängt ut från vårt vägskäl somnade jag. Jag vaknade upp på fisketorget och hängde så klart med pappa till parkeringsautomaten, för det var alltid han som körde. Där matade vi i ett par kronor, satte lappen bakom rutan och styrde kosan mot Storgatan. 

 

Gamla Bettan.

Gamla Bettan.

Jag har inga direkta minnen av staden som sådan. Men jag minns att vi alltid svängde inom Charm på Storgatan. Där köade vi för att få tag i en räkmacka till alla i familjen och låna toaletten. Vår egna cafétradition. I de gråvita fåtöljerna med de aprikosa stora blommorna och de mörka trästöden kunde jag se mig själv ur alla vinklar. Speglarna omringade mig och visade alla caféets besökare hur jag omsorgsfullt peta av räkorna, gurkan, majonäsen, citronen och dillen från min macka, för att i nästa sekund sluka äggen. Det var lite läskigt att se sig själv överallt så jag satt ofta med blicken ner i den gröna heltäckningsmattan. 

 

Sedan styrde vi kosan mot Forum. Mammas gamla arbetsplats och sista hållplatsen för dagen. Jag har närmast romantiserande bilder av Forum. Där sprang jag i gångarna, mellan varuhyllorna, och tittade på allt stort. Efter att mamma packat kassarna fulla tog pappa vagnen och körde mot bilen. Jag hängde på mamma som passade på att hälsa på sin arbetskamrat och gamla vän i blomsterbutiken. Hon var alltid så snäll och glad men jag var lite rädd för henne också. För lite förstod jag om varför hon alltid hade så skitiga naglar.

Sedan sprang jag ut på vad jag kommer ihåg var en stor lastbrygga. Men det kan hända att lilla

Pappa var yrkeschaufför, men också familjens chaufför på fritiden.

Pappa var yrkeschaufför, men också familjens chaufför på fritiden.

 jag fått det om bakfoten. Kan hända att det var en stor öppning bara, som jag förstorade ännu mer. Men det stod alltid stora lastbilar där. Det var utgången som vätte mot fisketorget och kanske var det så att vi fick gå ut bakvägen, eftersom mamma arbetat där förut? Jag vet faktiskt inte. Men som jag minns det så sprang jag runt och lekte på den lastbryggan medan mamma skrek ”Akta dig. Du får inte leka där. Det är massor med bilar där” otaliga gånger. När hon äntligen skvallrat färdigt med sin väninna kom hon och tog mig i handen och så gick vi till pappa som hade packat in allt i bilen redan. Sedan bar det av hemåt.

 

Och när vi kom hem kokade mamma varmchoklad. Inte varm oboy´, utan sådan där riktig varm choklad. Fast om inte pappa var med så serverades det Forumgrillad kyckling med köpt potatissallad. En av de få saker som mamma inte lagade själv från grunden. Men när hon hällde chokladen från den rykande kastrullen ner i de blåskiftande stora kopparna på de små faten var min lycka gjord. Jag gjorde ostmackor av hårdbröd och doppade dem mjuka i den heta chokladen. Och jag älskade den tiden då vi alla satt och fikade tillsammans efter en lång dag i den stora staden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Hittade detta hos Daniel Feldt.

Å det var ju lite kul, så jag gjorde det också. Här är mitt resultat:

 

Jag enligt någon.

Jag enligt någon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »