Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘familjesammanhållning’

Varför har vissa familjer bättre sammanhållning än andra? Den saken
satt jag och några kollegor och pratade om en dag.
En av mina arbetskamrater menade att det är en kulturell skillnad. Hon
hävdar att invandrare ofta har bättre sammanhållning med sina kusiner
och sysslingar än svenskar. Hon har arbetat som invandrarlärare, som
hon själv kallar sig, i många år och menar att hon tydligt kan se
skillnader på infödda svenskars och nysvenskars sammanhållning.
Den här åsikten känner jag väl igen. Men jag sätter mig lite emot den
gränsdragning man gör. Jag tror inte att det är så enkelt.
Jag kommer från en liten by där alla har tagit hand om alla. Jag
pratar med min syster och min mamma flera gånger om dagen varje dag
och åker ofta hem för att träffa min släkt. Jag har en mycket god
kontakt med mina kusiner och mina föräldrars syskon. Jag vet vilka som
är mina kusiner, vem deras barn är och vem som är släkt med vem. Jag
kan ringa vem som helst av dem om jag skulle vilja ha hjälp eller bara
vill prata och det skulle inte vara konstigt. Jag har fler vänner i
min släkt än vänner utanför min släkt. Jag skulle vilken dag som helst
hysa in min mamma eller min farbrors fru eller någon av barnen i
släkten och ta hand om dem om något skulle göra att det behövdes. Inte
ens en suck skulle jag dra över den uppgiften. Vi ses ofta, oavsett om
det är över en kopp kaffe eller på en släktträff som vi har varje
påsk.
Jag skulle vilja påstå att många svenskar har bra
familjesammanhållning. Jag tror att det är en kulturell skillnad men
att skillnaderna inte beror på vilket land man kommer ifrån.
Min kollega berättade att hon har varit gift två gånger och har fyra
barn. Trots detta sitter hon själv i en lägenhet i Stockholm i dag.
Hennes barn bor i olika länder och hennes mamma åldras på en annan
ort. Med hennes verklighet drog hon slutsatsen att min familj var unik
och att det finns undantag även i Sverige.
Många jag träffat, som vuxit upp i andra verkligheter än mig, tycker
att vi har en unik familjesammanhållning. De vet inte vilka deras
kusiner är och har aldrig pratat med sin mammas bror. Men där jag växt
upp där är det inte alls konstig och unikt att man ser till att träffa
sin farmor en gång i veckan, även om man tycker att hon är lite gaggig
och besöket är jobbigt. En farmor är ens farmor och hon förtjänar den
respekten och tiden, det är en prioritering och hon ligger högt på
listan.
Om jag får gissa så beror familjesammanhållningen mycket på hur nära
varandra man bor. Det är en kulturell skillnad mellan storstad och
småstad. Bor man i en liten by med 500 invånare och alla din pappas
släktingar är samlade på en raksträcka så är det nog inte så konstigt
att banden blir otroligt starka. Jag är uppfostrad med släkten inpå
dörren och jag vet att de är mitt sociala skyddsnät. De har alltid
funnits där för mig och de kommer alltid att finnas där. Det spelar
ingen roll vem jag är eller väljer att vara, de kommer alltid att
fånga upp mig om jag faller. Och de gånger min närmaste familj inte
klarat av att fånga upp mig så har mina farbröder och deras familjer
varit där. Det har handlat om allt från att få skjuts till skolan när
jag missat skolbussen till att ha en säng att sova i när jag inte
kunnat vara hemma. Och även idag, när jag flyttat 50 mil bort och inte
bott hemma på många år, så vet jag att jag kan alltid komma och knacka
på dörren. Just det faktum att de är min släkt gör att de alltid
kommer att känna ansvar för mig. Även om de inte vill.
Blod är tjockare än vatten.
Jag har alltid varit trygg med vetskapen om att min räddning bara är
några minuter bort.

I dag bor jag ca 50 mil från min familj. Det har jag gjort i två år
nu. Sedan jag flyttade ifrån min släkt har min trygghet påtagligt
minskat. Plötsligt står jag inför verkligheten att om jag råkar somna
på den sista nattbussen och måste kliva av på ändstationen mitt i
natten så har jag ingen jag kan ringa. Nu är det otroligt viktigt att
ha råd att ta en taxi. Det har aldrig varit viktigt för mig förr. Det
är en oroande känsla i magen.
Min syster bor kvar ”hemma”. Ibland avundas jag henne för den trygghet
och säkerhet hon automatiskt har bara på grund av detta faktum. Hon
har två barn, flickor på fyra år respektive sex månader. Hon behöver i
princip aldrig oroa sig för barnvakt, barnen få behövliga pauser från
dagis när mormor och morfar vill att de ska hälsa på mitt i veckan och
om hon blir sen på jobbet kommer de aldrig att behöva vänta på att bli
hämtade från dagis. Det finns alltid någon att ringa.
Jag är lite ledsen för mina barns skull för de kommer aldrig att få
uppleva den tryggheten. Tryggheten av att när någon inte klarar av att
hjälpa dem så kommer någon annan direkt och tar över. Men jag kommer
att göra allt i min makt för att bygga ett stort socialt skyddsnät
runt dem. Vi kommer att åka till min släkt vid varje tillfälle som ges
för att de ska få känna samhörigheten som jag fått känna. Jag kommer
att omringa mig med snälla människor och bygga ett nätverk där det
alltid finns någon som ställer upp. Och här kommer jag inte att vika
en tum. Det spelar ingen roll om mina barns far inte vill träffa sin
familj av någon anledning, han måste göra det för sina barns skull.
Den dagen mamma och pappa inte finns där ska de, liksom jag, ha en
otroligt härlig kusin, farbröder med deras fruar och en fantastisk
syster som kliver in i ledet. Och de kommer inte ens att sucka om mina
barn kommer och knackar på dörren. De kommer att ta emot dem med öppna
armar.

P.s
Bara för att slippa missförstånd så ska jag tillägga att detta
förutsätter att man har en ”vettig” släkt. Om alla ex. är alkoholister
så kan det bli svårt så klart…
D.s

Annonser

Read Full Post »