Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘journalistik’

Det tråkiga med IPRED-debatten är, som jag för länge sedan påpekat och många med mig sagt, att det diskuteras fildelningens varande eller icke varande istället för sakfrågan (och för den delenljuger de folk rakt upp i ansiktet också). Allt under rubriken IPRED dock. Minst sagt är det missledande.

Irriterande är det att IPRED:s förespråkare vägrar bemöta alla sakliga och välformulerade försök till att debattera det som debatten egentligen borde handla om. Minst sagt förbluffande är det att förespråkarna verkar komma undan med sina låga slag, hur mycket deras motståndare än protesterar. För fortfarande är det förvånansvärt många, intelligenta, välutbildade och högt uppsatta personer, som får ta plats i media med diskussioner om fildelning under rubriken IPRED. 

Just nu förs ingen debatt. Det förs två olika diskussioner, direkt vid sidan av varandra. En diskussion består av IPRED-motståndare som skulle vilja debattera vad en lag som denna skulle kunna innebära och vad den egentligen står för, men tvingas diskutera vad oppositionssidan har för sakfel i sina diskussioner och vad debatten egentligen egentligen borde handla om. Samtidigt för IPRED-förespråkare en diskussion under missledande rubrik om hurvida fildelningen är moraliskt riktigt eller ej och om upphovsrättslagen skall få vara kvar eller inte. Detta börjar bli extremt tröttsamt och otroligt frustrerande.

För att tolka antalet inlägg om vad sakfrågan bör handla om så skulle man kunna säga att vi IPRED-motståndare står på knä och ber er andra att ta debatten med oss om det vi försöker lyfta fram. Vi bönar och ber om att få sluta slå huvudet i väggen och få ett riktigt svar på de frågor vi ställer. Inga typiska politikersvar där man undviker frågan för att slippa avslöja att man redan vet att man har fel och är ute på djupt vatten.

Det är fegt att ducka och ignorera bara för att det är uppenbart att argumenten kommer ta slut så fort ni vågar bemöta kritiken som kommer. Ändå låtsas ni som att ni för en debatt genom att göra detta i dimridåerna.

Hoppas ni på att trötta ut oss genom att vägra ta debatten? Fegt! Och glöm det!

Jag vill verkligen lyfta fram det här fantastiska citatet, från Opassandes debattinlägg om IPRED-debatten i Aftonbladets nätupplaga. Hon har också ledsnat på att få etiketter kastade mot sig; att alla IPRED-föreståndare per automatik blir kallade omoraliska fildelare av förespråkarna till lagen. Helt utan grund för sina antaganden:

Det är ett ohederligt sätt att debattera. Att klistra på motståndarsidan egenskaper och brister de inte innehar för att driva hem en poäng, är inte särskilt moraliskt försvarbart.

Jag vill utmana alla medier att sluta ta in fler grundlösa och osakliga debattinlägg i IPRED-debatten. Jag kan inte förstå att ni bara accepterar sådana grundlösa och substanslösa texter som bara blir dålig utfyllnad. Ni borde i alla fall kunna komplettera med lite seriös journalistik om vad som är direkt felaktigt i texten, för att inte vilseleda läsare som kan luras tro på dessa fega författare. Det är väl det minsta vi kan kräva av utbildade journalister.
Kanske behövs det lite fler skjutjärnsreportrar i yrket igen, som inte bara accepterar undvikande svar och vilseledande propaganda?!

Övrigt i ämnet så fick Per Sundin, Sverigechef för skivbolaget Universial, backa på sina påståenden om vem som kan bli straffad för vad om IPRED genomförs. Backa eller inte, han har i alla fall visat exakt hur rabiata upphovsrättsmaffian egentligen är. De går gärna över lik för att få sina pengar, och då är svensk rättssäkerhet bara ett enbenshopp.

En annan upprörande fråga är godkännandet av Lissabonfördraget, som märkligt nog inte blev en folkomröstning utan istället blev en chans till håltimme för 54 ledamöter. För det var ju bara en av de viktigaste frågorna i Sveriges historia och framtid. 

Hur vi EU-förespråkare ska lyckas lappa ihop medborgarnas förtroende för den demokratiska processen i samband med framtida fördragsändringar får vi fundera på en annan gång.
– SVT opinion 

Den frågan ställer jag mig också!
Remember, remember, den 20 november. Dagen då Sveriges riksdag beslöt sig för att skita i reglerna och skolka från lektionerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Nu har jag läst bloggar som en galning. Främst för att jag inte hade någon som helst energi eller motivation för att göra det jag borde – plugga! Men också för att min google reader stod på över 200 olästa poster. Nu är den på noll.

Jag har inte läst med någon speciell intensitet utan skummat och läst bara det jag känt för. Dock har jag lyckats radera tre bloggar från mitt flöde och det kändes skönt. Jag har länge funderat på att sluta följa dem men liksom inte riktigt velat ta steget fullt ut. Men nu är de borta och tillhör det förgångna. Jag har kapat några känslor av måsten i mitt liv. Skönt!

Nu skall jag äntligen börja plugga. Efter att jag delat med mig av en del briljanta saker jag läst. Så här kommer en härlig dusch av borde-läsas-inlägg för dem som vill och känner för det. Men inga måsten!

Soran och Betnér i parlamentet, postat i Betnérs dagbok. Hela vägen riktigt bra insats, även om jag som oftast tycker att Parlamentet sjungit på sista veren i många terminer nu. Men Betnér är Betnér, han regerar. Och Soran är riktigt bra han också!

Trettioplus gör sig skön över Metros härliga journalistik. Få saker är så roligt som klockrena smällar! Speciellt när motståndaren lämnat sig själv helt utan garde.

Bloggfrossa tar även han fasta på de som glömmer sig med neonfärger i bunkern!

Henrik Alexandersson agerar som vanligt som en knallröd varningslampa. Sådana som han behövs verkligen i dag.

Bloggfrossa igen, i sin fantastiskt härliga kåpa av sanning. Underbart ärligt och härligt!

Och Henrik Alexandersson igen.

Läs och må gott!
Det ger lite ny energi när den lyser med sin frånvaro!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag tittade på Sofias, kanske mer känd som Mymlan, föreläsning som hon höll på Sydsvenskan i dag. Videon finns att hämta på en av hennes och Niclas, aka Deepedition, bloggsajter, Same Same But Different. En mycket bra och givande föreläsning vill jag börja med att säga.

Inte så långt in så tar Sofia upp den objektiva journalisten. Eller kanske snarare icke-existensen av den objektiva journalisten. Hon menar att de som växer upp i dag är för medvetna och för pålästa för att tro på att det finns en objektiv journalist. (Jag hoppas Mymlan själv hoppar in och kommenterar om jag felciterar eller fattar fel här). Alla journalister tror på något och har en agenda är väl i princip budskapet. Och jag håller med Sofia så länge man tar utgångspunkt i att en objektiv journalist är lika med någon som inte tror på något eller har egna åsikter. För visst är det självklart i dag att alla bör på förkunskap och att den förkunskapen alltid kommer att lysa igenom?! Jag tror att man måste vara lite blind om man tror att det går att skriva en text där din egen åsikt inte kommer att synas igenom alls. Jag anser själv att journalistiken faktiskt handlar om att ta ställning. Vi skall granska makten och det i sig är ju att ta ställning. Men den fråga jag ställer mig och skulle vilja granska närmare är; vad innebär då egentligen att en journalist skall vara objektiv? Om det ingår som en del i uppdraget att göra subjektiva arbeten så kanske en objektiv journalist har en annan mening än att det skall vara en journalist utan agenda?! För mig står objektiviteten i att vara öppen för alla vinklar och möjligheter. Att kanske ha en åsikt från början men att vara öppen för att den kan förändras. Att vara villig att övertygas och vilja diskutera ämnet. För precis som Sofia säger i sin föreläsning så måste vi göra ett objektivt arbete. Vi måste alltså låta alla komma till tals och undersöka alla möjligheter, även om det innebär att jag kanske får låta någon säga något som jag själv inte alls tror på. Men kan det då inte vara just det förfarandet som gör en journalist objektiv?

Uppdatering; Så här förtydligar deepedition detta i en kommentar:

Det som hon och många andra menar är att ingen kan vara objektiv. Journalister gör alltid tolkningar, väljer vinklar och ställer sina frågor utifrån en egen världsbild, ett eget tolkningsraster som bygger på de egna varderingarna: både som person men också som journalist. Det är sällan om ens någonsin som du som journalist skriver något där du inte väljer bort, väljer att dra på vissa saker etc. Det hela blir alltså ett erbjudande som inte är sant. Ingen är objektiv. Få kan faktiskt förhålla sig fullt objektiva. Däremot kan man som tidning ge möjlighet för den som vill fördjupa sig i att förstå och själv välja att hålla med eller inte genom att skapa högre tillgänglighet till både bakgrundsmaterial respektive journalisten som person.

Jag har haft heta diskussioner på den här bloggen med en gammal vän, DaJerran. Oftast har det handlat om politik och det faktum att vi har helt olika utgångspunkter. Oftast har det till slut handlat om hur vida jag är en vänstervriden person eller inte. Varje gång har jag bestridit detta som han anser vara ett faktum, och det av ett enda skäl. Jag har vissa åsikter men bara för att de passar in i ett fack så vill jag inte bli nerpressad i det. Jag sätter inte en etikett på mig själv därför att jag har mina åsikter oavsett vem som representerar dem i allmänhet.

Blir detta rörigt? 
Min poäng är att om jag går ut och säger att jag är vänsterpartist så förväntas jag av många, jag tror de flesta, att hålla med dem i alla deras frågor. För mig låter det som om jag läst ett partiprogram och sedan sugit åt mig deras mantra. Jag kan inte tänka mig något mer subjektivt! Skillnaden är att jag tar in fakta från massor av olika håll, ombildar dem, prövar dem, diskuterar dem och väver ihop det med mina upplevelser, sedan bildar jag en åsikt om något. Den åsikten är inte på något sätt färdig, den kommer aldrig att vara färdig, för jag diskuterar den mer än gärna med någon som tycker att jag har fel. Mer än gärna för att jag gärna lär mig något nytt. Om jag avslutar en diskussion eller ett researcharbete med att ha bytt sida, vidgat mina vyer eller bara vara mindre säker på det jag var så säker på i början, då har jag vunnit! Det är en vinst att få nya infallsvinklar och förstå andras sätt att se på saker. Och det är det jag menar kanske bör vara definitionen på en objektiv journalist; att vara öppen och hungrig efter förändring och förståelse.

Read Full Post »

Det finns något inuti mig. Något som bubblar och sjuder. Jag tror att det alltid funnits där, vuxit tillsammans med mig, och nu knackar det under mitt skinn och vill ut.

Men jag är lite rädd. Det har varit skyddat under ytan så länge och det är läskigt att släppa ut det. Man skulle kunna klassificera det som ett själverkännande. Och det är otroligt svettigt att släppa ut det i livet, i verkligheten. Att säga det högt och låta det bedömas av andra. För många kommer att läsa det och skaka på sina huvuden. Folk kommer att säga ”Vilket i-landsproblem”. Läsare kommer att sucka och tänka ”Hon har aldrig varit med om en tragedi så hon vet inte vad det är”. Nära och kära kommer att kalla mitt själverkännande, min tragedi, banal. Och det är jobbigt. Att bli dömd. Speciellt när det är något som känns så nära, förtroligt och känsligt. För detta är mitt livs tragedi och mitt hjärta slår dubbla slag samtidigt som jag låter tangenterna sätta toner på min egen tragedi. Men jag tänker chansa. Ta en risk. Hoppas på att detta kan stödja någon. På att någon kommer att förstå. Att det finns någon som kommer att nicka i samförstånd. För är det inte det vi vill ha egentligen, vi människor. Lite samförstånd som medecin för våra själar.

Mitt livs tragedi

Ibland är det att jag inte kunde leva min dröm som journalist, och jag har tusen skäl till varför inte. Ibland är det att jag inte engagerar mig mer i ideellt arbete, som jag brinner för. Ibland är det att jag inte varit hjälparbetare i ett u-land och hjälpt de fattiga. Ibland känns det som att mitt livs tragedi är att jag inte gjort och sett mer. Ibland tänker jag att det är att jag inte är en sådan där superintelligent och påläst professor. Men egentligen, sanningen är, att min egen, personliga tragedi här i livet, är att jag inte är den där corky tjejen som jag egentligen är.

När jag tänker på mig själv, ni vet, när man självromatiserar, då är jag en ideellarbetande vegetarian i en liten rutten etta i New York som skänker bort alla mina pengar, bara använder secondhand kläder och lever på existensminimum. Jag tar dagen som den kommer och låter vinden föra med mig dit den vill. Jag har sunda värderingar som jag lyckas följa med min livsstil men jag förväntar mig inte detta av andra. För jag dömer ingen. Och jag tar livet med en klackspark trots alla värderingar och älskar varje minut. Och med denna personlighet så kommer det sär ”ta livet som det kommer” attityden och accesoarer som storstadslivet och små krypin och mycket folk omkring mig. Leva livet – på ett bra sätt. Flyktigt och andra liknande adjektiv passar in på mig och min livsstil.

Men jag är inte denna person. Faktum är att jag lever ganska tvärt emot. Jag har ett liv av ansvar och lån och min otroliga behov av att ha kontroll på saker och ting gör att jag är rädd för ord som ”flyktigt”, ”folkmassor” och ”impulsivt”. Som just nu. Jag är så otroligt stressad av att jag ska åka till NY i två veckor. Det är så långt hemifrån. Jag måste flyga, ingen kontroll. Jag kan inte bara åka hem om det blir för mycket. Jag ska bo på ett lågbudgethotell och kan inte göra något åt i fall det är skitigt och dant. Och jag har en löjlig koll på ekonomin, jag är så rädd att tappa kontrollen över den och plötsligt stå där, helt barbacka eller i en situation där jag tappat kontrollen. Ja, sådan är jag.

Så, hur kommer det sig då att det är denna person jag valt att bli? Hur blev jag denna person?

Det finns säkert många anledningar, och jag har säkert valt det många gånger, men det finns en sak i mitt liv jag inte valt. Jag har inte valt att ha IBS. Och jag tror att det är här det största problemet ligger. För det är IBS:en som har gjort att jag måste ha kontroll över allt. Och det är mitt kontrollbehov som hindrar mig att ta ”dagen som den kommer”. I alla fall i den innebörd som jag menar. 

Jag måste alltid ha med mig en femkrona när jag går utanför dörren. Annars kanske jag plötsligt befinner mig i en situation där jag de fakto bajsar på mig. Bland folk. 

Jag måste alltid ha en något så när koll på vad jag ska göra nästa dag så jag vet om jag ska ta de tabletterna eller de innan jag lägger mig. Det är helt omöjligt för mig att gå ut med mindre än två timmars förvarning, för det är så lång tid det tar för tabletterna att verka.

Jag måste ha koll på vart toaletterna finns. När jag får ett nytt jobb måste jag kolla ut vägsträckan innan och kolla var närmaste toalett finns. Jag måste också åka en halvtimme innan alla andra med samma avstånd åker i fall jag måste ta en toalettpaus på vägen.

Jag kan inte gå till platser där det är för långa toalettköer, eller värre, inga toaletter alls. Det är hemskt att hälsa på folk med bara en toalett för det händer att jag måste be dem skynda sig ut när de är där inne – pinsamt nog.

Toaletterna måste vara rena och fräscha. Det får inte finnas kryp där, för då fukar jag inte.

Jag får inte stressa eller bli stressad – dår är min mage körd. Jag har alltså svårt med bestämda tider.

Och det finns en hel massa fler måsten och liknande, men jag tror ni fattar min poäng. Som ni ser, detta gör det lite svårt att leva det beskrivna livet jag drömmer om. 

Istället är jag jag. En tjej med båda fötterna på jorden, bra koll på ekonomin och jag har ett välplanerat liv. Jag har en underbar sambo som är den bästa prinsen man kan tänka sig och jag har en fantastisk familj och underbara vänner. Jag bor utanför Stockholm och får lite svindel när jag besöker Cityterminalen – på grund av allt folk och den långa vägen till toaletterna. Jag har fått jobba med en av mina drömmar i ca fyra år och håller just nu på att utbilda mig till en annan dröm. Ett bra liv, inga större sorger och jag är på väg till NY på semester. Framför allt så är jag lycklig. Så jag har inget dåligt liv, inget att klaga på. Jag är inte dödssjuk och jag har två ben, två armar och bor i Sverige, ett fantastiskt land trots allt. Jag förstår att jag inte ska klaga och att det kan låta konstigt att kalla detta mitt livs tragedi, men för mig är det så.

Jag lever med en åkomma som hindrar mig från att följa mina drömmar fullt ut. Framför allt att vara impulsiv. Men jag har ändå ett drömliv, jag ska inte klaga.

Men när jag sitter där och drömmer mig bort, då är jag Flashdance-tjejen som lever för sin dröm att bli dansare. Jag är killen i takvåningen som lever för sin konst. Jag är författaren som sliter som servitris för att ta sig fram. Jag är filmmakaren som lägger alla mina besparingar på independetfilmen som ska slå. Jag är fortfarande den slitande journalisten som kämpar med glöd i hjärtat för att berätta om alla hemskheter, avslöja politiker och makthavare och hjälper de nödställda. Jag är Robin Hood!

Jag är Ann – utan IBS – i ett annat liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

En gång i min inte allt för långa journalistkarriär fick jag chansen att göra en recension. En konsertrecension för att vara lite mer precis. Och inte vilken som helst. Lars Winnerbäck var i stan och han råkar vara en av mina absoluta favoriter. Vilket var anledningen till att jag var mycket nervös över detta knäck.

Det är inte så lätt att recensera en favorit. Visst är recensioner alltid subjektiva men det ska ju ändå vara en strävan mot en viss objektivitet och när man då älskar artisten som skall recenseras så känns det som att man vandrar på en hårfin linje och är nära att falla över och mista sin trovärdighet. 

Nu är det inte så att jag tvivlar på min proffissionalism som journalist eller recensent, snarare tvärt om. Men jag kände mig lite utlämnad och eftersom alla vet att jag älskar Winnerbäck gjorde jag mig till en öppen måltavla för kollegors kritik. Och inte gör det saken lättare att han sällan får ljuva ord från kritiker annars och jag kan sällan förstå deras återhållsamma inställning till denna fantastiska artist. Men så verkar ju kritiker som oftast ha något emot ”folkkärt”, något som jag själv är uppvuxen med och helt och fullkommligt älskar. Men jag svalde tvivlen, stålsatte mig och gladde mig, detta skulle bli roligt. Jag hade alltid velat göra en recension.

Väl på folkets park i Sundsvall satte jag mig på en kulle, på tryggt avstånd från den värsta folkmassan och med god översikt över scenen. Och så försvann jag. Jag riktigt njöt av denna konsert. Det var inte min första, absolut inte min sista, men dock min bästa Winnerbäckkonsert – helt klart. Min sambo som inte ens gillar hans musik rycktes också med i sommarglöden och kärleken som stormade parken. Det var underbart.

Jag tog mig tillbaka till tidningen, mycket sent och snart var det deadline. Någonstans där långt bak i huvudet ringde det varningsklockor när jag satte mitt betyg, men jag var övertygad, det var inte mer än rätt. Så jag satte min femma på pränt. Kanske är jag den enda recensent som givit honom full pott men vet ni vad, det gör ingenting. Trots några av mina kollegors skepsisism måste jag säga att det var en konsert väl värt en femma. En fyra om det inte varit för Hovet som så fullkommligt säkra sätter varje osäkerhet på sin plats. Men en femma för att konserten var en helhet, en perfekt helhet in i minsta detalj. Allt över denna prestation hade varit en femma +. 

Och även om detta var min första och sista recension så kan jag stolt säga att jag gjorde ett bra jobb, oavsett vad någon annan må tycka.

Och till alla recensenter som så gärna dizzar allt som är folkkärt: folkkärt behöver inte betyda skräp. Folkkärt behöver inte vara buskis på församlingshemmet. Folkkärt kan helt enkelt vara ett betyg på storhet. Storhet som går över åldersgränserna. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Det är jag övertygad om.

Read Full Post »

Okej, i-landsproblem är vardagligt förekommande, och självklart måste de få finnas. Även vi i i-länder har problem, så är det ju. Men…ibland går det faan för långt (pardon my french). Det måste ju finnas proportioner.

Alldeles nyss läste jag en rubrik på tv3:s tex-tv. Pinsamt för Norges drottning, eller något liknande var rubriken. Det hela går ut på att drottningen bar 17 maj-rosetten på fel sida när hon hälsade på folket från balkongen under nationaldagen. Rosetten ska sitta på vänster sida, närmast hjärtat, men drottningen hade den på höger sida. Och detta ska då, enligt tidningarna, ha orsakat folkstorm i Norge.

Folkstorm eller inte, det får i alla fall fylla värdefull mediaplats. Norges tidningar fylls med det och det är så stor nyhet så den till och med kommer till Sverige. Undra hur många andra länder som skriver om det… Detta är ju helt sjukt, helt otroligt dumt. Finns det inte så mycket mer att rasa över eller? Okej, jag kan förstå att man påpekar det, men HALLÅ…fylla tidningarna med denna fantastiska skitnyhet – som inte ens är en nyhet. Hade Svein sagt till Ada att ”Jaa, og dronningen hade rosetten på feil side, nok burde hu kunna detta nå asså” när de träffades vid avlämningen av barnen på barnehagen på måndag så okej, men det här blir bara för mycket! Är det någon som kanske funderat över varför hon satte den på fel sida? Jag chansar på att hon är så mycket mer upptagen av viktiga saker som sker i världen och hade huvudet fullt av att fundera på hur vi ska lösa svältkrisen i Burma eller hur vi ska kunna stoppa kriget så hon råkade sätta den på fel sida. För jag hejar på drottningen, och väljer att tro på att hon är så mycket mer djupgående än vad vi andra är, som orkar rasa över en sketen rosett på fel sida!!! SKÄRPNING norrmän, och speciellt tidningsmakarna. Det är just sådant här som fick mig att sluta med journalistiken!!!

En annan liten rolig anekdot om i-landsproblem innan jag slutar: En skolkamrat till mig kom in i lunchsalen en dag och sa med gäll röst när det var dags att få lite mat i sig ”Äntligen, jag tror jag är hungrigast i världen.”. Sug på den karamellen…

Read Full Post »