Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nya bloggar

Japp, då har jag bestämt och påtat …

Denna blogg läggs härmed ner och splittras i tre mindre bloggar. När jag samlade allt på samma plats så blev allt plötsligt antingen för litet eller för stort för att ha med här … För oviktigt eller för viktigt …

Från och med i dag bloggar jag på dessa adresser:

Om IBS – http://kistan.wordpress.com/

Om samhälle – http://kolon.wordpress.com/

Foton och vardag – http://hultmans.wordpress.com/

Hoppas ni som läser orkar hänga med mig till mina nya adresser. Vi ses!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ny blogg

UPPDATERING:

Lite nystartsproblem. Den nya sidan om Ibs ligger på adressen http://kistan.wordpress.com/

Som ni kanske märker så har jag tappat stinget helt. Inspirationen finns inte längre där. Jag vet liksom inte riktigt vad jag vill längre …

Men jag har startat en ny blogg som bara skall handla om Ibs och magen. För den delen vill jag fortsätta med. Den hittar ni här: http://kistan.wordpress.com/

Vad som kommer att hända här framöver vet jag inte. Kanske fortsätter jag när andan faller på igen. Eller kanske tycker jag att den hör bloggen är så strulig och upp och ner att jag startar en ny. Vi får se. Men till alla er som besökt mig för att läsa om Ibs så hänvisar jag er till länken ovan. Där finns också mina gamla inlägg med kommentarer som jag tyckte var bra för andra att läsa. Vi ses där.

Tills dess …

Utmaning

Hittade denna utmaning när jag ramlade in på Jenny Stinks rök´s blogg. Och även om jag inte blev utmanad så tänkte jag sno den. Även om den är gammal nu. Mest för att den har lite nyårsskimmer över sig …

3 saker jag skäms för:
Svårt! Jag skäms inte så ofta och inte över så mycket…
1:  När det luktar illa på en offentlig toalett efter mitt besök och jag möter den som skall in efter mig.
2: De gånger jag behövt tvinga ut någon annan rån toaletten, ex. en kompis pojkvän, för att jag måste gå NU!
3: Att jag glömt en kompis födelsedag.
3 saker jag är stolt över:
1: Min positiva attityd till saker och förmåga att rycka på axlarna åt sådant som går fel.
2: Min sambo (för att han är en sådan fantastisk person).
3: Att jag klarat mattetentan i december. Fick ett C.
3 saker jag vill göra år 2009:
1: En hälsokontroll, skulle vara intressant.
2: Åka till Island och bada i Vatnajökul.
3: Allting bättre än 2008.
3 händelser år 2008 som jag aldrig kommer glömma:
1: Resan till New York med sambon.
2: Råttan på hotellrummet.
3: Skolstarten.
3 saker jag inte kan klara vardagen utan:
1. Dimor.
2. Sambon.
3: Familjen.
3 personer jag avundas:
1: Bono.
2: Min systerdotter.
3: Shakespear. Och massa fler: Einsteine, Martin Luther King, o.s.v. o.s.v.
3 personer jag utmanar att göra en likadan lista:
1. Alla som vill och känner för det.
2.
3. 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

img_5074img_5016img_5102

Nu är jag tillbaka. Nyligen hemkommen från en nästan månad lång semester i vintrig barndomsby och senare slalomparadis. Raderade just över 1 000 olästa inlägg i min google reader utan att tjyvkika. Nytt år, ny start. Welcome 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jul i Landön.

Jul i Landön.

När den 24:e luckan nu öppnas, är det dags att kika tillbaka på gångna aftnar där paketen har flockats under granen.

Julaftnar tillsammans med familj och vänner. Farfar och farmor, pappa och mamma, farbror och faster och alla vi barn i Hultmansbyn.

 

Flest jular firades i Sagolandön.  Och så fort morfar Kalle tog på sig storstövlarna för att gå till Landöbua och hämta tidningen så dök den rödhättade mannen upp. Konstigt nog hade han samma stövlar som min kära morfar. Ett mysterium som jag löste några år senare.

 

När mormor och morfar gick bort blev det jul under det gula skenet som vår kökslampa strålade ut. Där samlades vi alla, mamma och pappa, syrran och jag, moster Kaisa och Christoffer, Nonne och mormor Karin. Bordet dukades till ljudet av Kalle Anka och efter magen mättats förvandlades jag till Tomtenisse. Sedan åt vi och spelade poker natten lång.

 

Nu samlas vi igen, som vi gjort så många gånger förr. Samlingen ser lite annorlunda ut, helt enligt livets gång. Min syster har fått barn och sambo och hans pappa och syster tar plats i sofforna. Tillsammans firar vi julen och dukar till Kalle Anka. Grisfötterna får hedersplatsen på bordet.

 

God jul till er alla. Hoppas den blir lika fin som min alltid varit. Hoppas också att det är den snälla tomten som kommer till er, med många klappar. Hohoho …

 

Det blå paketet är min efterlängtade och älskade första skateboard.

Det blå paketet är min efterlängtade och älskade första skateboard.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Norska buhundar.

Norska buhundar.

Hela mitt liv har vi haft hundar i huset. Och det finns inget mysigare än att få burra ner ett tårat ansikte i en trogen väns päls. Det började med Lord, en stövare som jag redan berättat om. Sedan kom Ronja, ytterligare en stövare. Och där började pappas idé om att alla hundar skulle döpas efter Astrid Lindgrens sagofigurer. Och så blev det – nästan. Den sista stövaren blev Emil. En slafsig men ack så fin vän.

 

hund2Varje gång vi fick en ny hund spenderade pappa runt en vecka på kökssoffan. Där sov han i halvvaka för att hinna lyfta ut den lille när det började strila mellan de korta benen. Och när han tog plats i sängen igen var valparna rumsrena.

 

Efter Emil kom Birk. Kära, trogna Birk. Det är den hund jag minns mest av allt. Han var så otroligt fin. Saken var att alla hundar var jakthundar. Och därför fick vi inte kela för mycket med dem. Men när Birk kom så kelade jag ändå.

 

En kväll kom pappa hem från skogen, utan Birk. Han hade fått upp spår och drev fortfarande. Vi var bortskämda med att han alltid kom tillbaka, men inte den här gången. Han kom inte tillbaka under natten heller. När jag åkte iväg till skolan på morgonen så var jag så orolig för vår bortsprungna hund. Det var ett riktigt Lassiedrama här hemma. Och mitt på dagen, under en av lektionerna, började jag plötsligt gråta. Jag fattade knappt själv varför, men jag brast verkligen ut i storgråt. Min kusin fick berätta för min lärare att hunden sprungit bort och när hon berättade det så grät jag ännu mer. För då förstod jag också varför jag var så ledsen. När jag kom hem från skolan var Birk återfunnen och jag var så lycklig. Den kvällen fick han mer sockerbitar än han någonsin fått.

 

Birk blev elva år. När han var fem månader fick han en spark av en älg och bogbladet gick sönder. Trots detta var han en fantastisk älghund och sitt sista år tog han lika många älgar som han var år. Pappa hade förvarnat och sagt att Birk behövde få sova. Han var sjuk och led. Men jag vägrade gå med på det. När jag kom hem en dag från skolan så var han borta. Jag hade en stor grop i magen och har aldrig sörjt en hund som jag sörjde honom. Jag har aldrig tyckt så mycket om någon hund heller.

 

Efter Birk kom Anja, en norsk buhund. Sedan Abbe, av samma sort. Alla som kom sedan var norska buhundar. Små, fina gråa lurvar med riktiga hund3knorrar på svansarna. Efter Abbe kom Ida och sedan Lovis. Lovis är nästan lika gammal som min systerdotter och hon har varit nästan lika mycket sällskapshund. Tänk er en jakthund som kan springa fritt på gården. Det är Lovis det. Hon har blivit riden på och Wilma har dragit henne i pälsen. Det är också en alldeles fantastisk hund, den enda som någonsin kunnat konkurrera med Birk.

 

Sedan kom Lovis barn, Pippi och Poppi. Pippi för att det var Wilmas favorit när hon var yngre. Poppi för att det var det hon kallade Lovis när hon var liten. I dag har vi Pippi och Lovis. Poppi har fått ett nytt hem, hos min systers ex-pojkvän, som är en av pappas bästa vänner.

 

Men jag har inte bara haft hundar. Det har funnits en och annan katt i huset också. Min pappa har inget för katter. Inte resten av min familj heller. De kan inte förstå att de ska få gå omkring lösa och skita på alla andras gårdar. Men många runt omkring mig har haft katter och jag önskade mig alltid en. Och som jag tjatade. En av vår familjs bästa vänner erbjöd mig alltid en kattunge när någon av deras var havande. Och jag tjatade mig blå. Men pappa och mamma var övertygad om att jag inte skulle lyckas ta hand om den. Men plötsligt händer det – det är faktiskt sant! För en kväll sa pappa okej då. Och jag fick plocka med mig två små söta kattungar hem. I en vecka fick jag känna efter och välja vilken jag ville ha. Det blev en gråsvart tuss med vita fina fläckar. Min Frida. Denna katt blev uppfostrad precis som en hund. Och som jag älskade henne. Det fanns gränser i huset som hon inte gick över. Hon gick till exempel inte in i vardagsrummet. Den här katten gick inte upp på bordet heller. Varje kväll gick jag ut på altan och ropade efter Frida så det ekade i hela byn. Och efter ett tag kom hon springande. Precis som en hund. Först då kunde jag somna. Hon låg tätt intill mig ända tills jag somnade och sedan stack hon iväg och lade sig vid pappas fotända.

 

hund4När jag skulle gå till min kusin och hälsa på en dag följde Frida efter mig. Hon följde mig över grannens gård och när jag svängde ner på vägen sa jag åt henne att stanna. Hon satte sig fint vid infarten och väntade. När jag var säker på att hon förstod så vände jag ryggen till och gick. Så hörde jag att en bil närmade sig från sjöändan. Då vände jag mig och tittade på henne för att se att hon satte stilla. Det gjorde hon, det var ingen fara. Hon tittade åt vänster, sedan åt höger och så till vänster igen. Det tog ett par minuter innan bilen kom och hon satt där så fint. Jag stod och tittade på henne när bilen passerade mig och hon satt där så fint. Men så, när bilen kom till vägskälet, så hoppade hon ut mitt framför bilen. Mitt framför mina ögon. Det var ett riktigt kattsjälvmord jag bevittnade. När jag öppnade munnen kom ett avgrundsskrik ut. Det hördes ända in till min kusin och hennes mamma kom utspringande på bron. Bilen hade stannat och jag låg och grät på vägkantan. Helt ledlös var jag när min faster kom och ledde mig in. I tre dagar stod jag och spikade på ett kors, som jag målade och skrev på, innan jag begravde min älskade vän under en högtidlig ceremoni.

 

Inte så långt där efter fick jag en ny katt. Den här döpte jag till SmurfAnn. Men det stod inte riktigt rätt till där. Jag var ensam hemma med min kusin när SmurfAnn gick in på toaletten och rafsade i kattlådan. Sedan kom hon in till oss i vardagsrummet, gick fram på pappas björnskinn framför teven, började trampa sakta och så satte hon sig plötsligt ned och sket på skinnet. Och det var inga hårda klumpar direkt. Både jag och min kusin förstod att kattens dagar var räknade om pappa fick reda på detta så vi satte igång och tvättade fläcken så gott vi kunde. Vatten varvade vi med toalettpapper men det var för löst för att få bort. Den enda utvägen vi såg var att plocka fram saxen. Än i dag kan vi se den kala fläcken på björnskinnet som nu hänger i farstuns vägg. Och katten blev bara värre och värre så den hade jag inte så länge.

 

Jägarens silhuett.

Jägarens silhuett.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mormor Karin i brölloppsklänning.

Mormor Karin i brölloppsklänning.

 

 

Jag har haft två mormor. Bara en morfar, men två mormor. Det var nämligen så att min mammas pappa lämnade min mormor Karin när hon blev gravid med mamma, och på den tiden gick det inte an att vara en ensamstående mor. Varken ekonomiskt eller för anseendet. Så därför fick mamma flytta till sin mammas syster och där växte mamma upp.

 

Jag har inte lika många minnen av min mormor Karin, vilket i och för sig inte är så svårt att förstå. Men precis som min mamma alltid har sagt mamma Karin och mamma Stina så har jag och min syster sagt mormor Karin och mormor Stina.

 

Min mormor Karin bodde i Timrå. Jag minns hur vi åkte förbi Laggarberg och att jag alltid rynkade på näsan när vi svängde förbi fabriken. Hon bodde i ett stort höghus och jag sprang alltid ut på parkeringen utanför huset, nedanför Domus, och hoppade hage. Hade jag tur så var mina kusiner Caroline och Josefine där samtidigt och hälsade på så att jag fick några lekkamrater medan de vuxna satt i soffan och fikade. På den parkeringen dök det nästan alltid upp en eller två fyllon som skulle prata med oss barn. En del var trevliga, andra mindre roliga att möta, men vi klarade oss bra.

 

Mormor Karin i svart, hemma hos mormor Stina (som syns bakifrån).

Mormor Karin i svart, hemma hos mormor Stina (som syns bakifrån).

Jag minns också mormor Karins balkong. Jag var lite rädd för den men utmanade alltid ödet och klev ut på den. Där stirrade jag ner och såg framför mig hur jag föll ned och bröt ryggen. Ibland satt jag upptryckt mot balkongdörren och tjuvlyssnade på grannarna nedanför som surrade tillsammans.

 

 

 

 

 

Ibland satt jag precis nedanför mormors teve och tröck febrilt på knaparna för att hitta en kanal med intressanta program. Oftast stannade jag på MTV, en kanal som mormor egentligen inte hade. Därför fick jag lyssna på ”Nothing compares to you” med skrapig röst och en röntgenbild på Sinnead O´Connor.

 

De sista åren i mormors liv kom hon alltid till oss, tillsammans med en av mammas bröder och mammas syster med son, och firade julafton med oss. Hon tynade bort den sista tiden, men hur smal hon än blev och hur förvirrad hon än kunde verka så var hon en jäkel på poker. Varje julaftonskväll plockade vi fram enkronorna och spelade enkronaspoker in på småtimmarna. Och ända fram till 80 års ålder sopade hon mattan med hela familjen och skrapade oss bar på enkronor. Och den glimten hon hade i ögonen, hennes mungipor som ryckte när hon snodde den största potten, den humorn hon hade trots allt, kommer jag aldrig att glömma.

 

I dag har jag ingen mormor. Men jag har haft två, underbart fina mormödrar, och så bra är det inte många som har det i sitt liv.

 

 

Släktträff. Mormor Stina i vitt, nästan i mitten, Mormor Karin två steg ifrån.

Släktträff. Mormor Stina i vitt, nästan i mitten, Mormor Karin två steg ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.