Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘julkalender’ Category

Jul i Landön.

Jul i Landön.

När den 24:e luckan nu öppnas, är det dags att kika tillbaka på gångna aftnar där paketen har flockats under granen.

Julaftnar tillsammans med familj och vänner. Farfar och farmor, pappa och mamma, farbror och faster och alla vi barn i Hultmansbyn.

 

Flest jular firades i Sagolandön.  Och så fort morfar Kalle tog på sig storstövlarna för att gå till Landöbua och hämta tidningen så dök den rödhättade mannen upp. Konstigt nog hade han samma stövlar som min kära morfar. Ett mysterium som jag löste några år senare.

 

När mormor och morfar gick bort blev det jul under det gula skenet som vår kökslampa strålade ut. Där samlades vi alla, mamma och pappa, syrran och jag, moster Kaisa och Christoffer, Nonne och mormor Karin. Bordet dukades till ljudet av Kalle Anka och efter magen mättats förvandlades jag till Tomtenisse. Sedan åt vi och spelade poker natten lång.

 

Nu samlas vi igen, som vi gjort så många gånger förr. Samlingen ser lite annorlunda ut, helt enligt livets gång. Min syster har fått barn och sambo och hans pappa och syster tar plats i sofforna. Tillsammans firar vi julen och dukar till Kalle Anka. Grisfötterna får hedersplatsen på bordet.

 

God jul till er alla. Hoppas den blir lika fin som min alltid varit. Hoppas också att det är den snälla tomten som kommer till er, med många klappar. Hohoho …

 

Det blå paketet är min efterlängtade och älskade första skateboard.

Det blå paketet är min efterlängtade och älskade första skateboard.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Norska buhundar.

Norska buhundar.

Hela mitt liv har vi haft hundar i huset. Och det finns inget mysigare än att få burra ner ett tårat ansikte i en trogen väns päls. Det började med Lord, en stövare som jag redan berättat om. Sedan kom Ronja, ytterligare en stövare. Och där började pappas idé om att alla hundar skulle döpas efter Astrid Lindgrens sagofigurer. Och så blev det – nästan. Den sista stövaren blev Emil. En slafsig men ack så fin vän.

 

hund2Varje gång vi fick en ny hund spenderade pappa runt en vecka på kökssoffan. Där sov han i halvvaka för att hinna lyfta ut den lille när det började strila mellan de korta benen. Och när han tog plats i sängen igen var valparna rumsrena.

 

Efter Emil kom Birk. Kära, trogna Birk. Det är den hund jag minns mest av allt. Han var så otroligt fin. Saken var att alla hundar var jakthundar. Och därför fick vi inte kela för mycket med dem. Men när Birk kom så kelade jag ändå.

 

En kväll kom pappa hem från skogen, utan Birk. Han hade fått upp spår och drev fortfarande. Vi var bortskämda med att han alltid kom tillbaka, men inte den här gången. Han kom inte tillbaka under natten heller. När jag åkte iväg till skolan på morgonen så var jag så orolig för vår bortsprungna hund. Det var ett riktigt Lassiedrama här hemma. Och mitt på dagen, under en av lektionerna, började jag plötsligt gråta. Jag fattade knappt själv varför, men jag brast verkligen ut i storgråt. Min kusin fick berätta för min lärare att hunden sprungit bort och när hon berättade det så grät jag ännu mer. För då förstod jag också varför jag var så ledsen. När jag kom hem från skolan var Birk återfunnen och jag var så lycklig. Den kvällen fick han mer sockerbitar än han någonsin fått.

 

Birk blev elva år. När han var fem månader fick han en spark av en älg och bogbladet gick sönder. Trots detta var han en fantastisk älghund och sitt sista år tog han lika många älgar som han var år. Pappa hade förvarnat och sagt att Birk behövde få sova. Han var sjuk och led. Men jag vägrade gå med på det. När jag kom hem en dag från skolan så var han borta. Jag hade en stor grop i magen och har aldrig sörjt en hund som jag sörjde honom. Jag har aldrig tyckt så mycket om någon hund heller.

 

Efter Birk kom Anja, en norsk buhund. Sedan Abbe, av samma sort. Alla som kom sedan var norska buhundar. Små, fina gråa lurvar med riktiga hund3knorrar på svansarna. Efter Abbe kom Ida och sedan Lovis. Lovis är nästan lika gammal som min systerdotter och hon har varit nästan lika mycket sällskapshund. Tänk er en jakthund som kan springa fritt på gården. Det är Lovis det. Hon har blivit riden på och Wilma har dragit henne i pälsen. Det är också en alldeles fantastisk hund, den enda som någonsin kunnat konkurrera med Birk.

 

Sedan kom Lovis barn, Pippi och Poppi. Pippi för att det var Wilmas favorit när hon var yngre. Poppi för att det var det hon kallade Lovis när hon var liten. I dag har vi Pippi och Lovis. Poppi har fått ett nytt hem, hos min systers ex-pojkvän, som är en av pappas bästa vänner.

 

Men jag har inte bara haft hundar. Det har funnits en och annan katt i huset också. Min pappa har inget för katter. Inte resten av min familj heller. De kan inte förstå att de ska få gå omkring lösa och skita på alla andras gårdar. Men många runt omkring mig har haft katter och jag önskade mig alltid en. Och som jag tjatade. En av vår familjs bästa vänner erbjöd mig alltid en kattunge när någon av deras var havande. Och jag tjatade mig blå. Men pappa och mamma var övertygad om att jag inte skulle lyckas ta hand om den. Men plötsligt händer det – det är faktiskt sant! För en kväll sa pappa okej då. Och jag fick plocka med mig två små söta kattungar hem. I en vecka fick jag känna efter och välja vilken jag ville ha. Det blev en gråsvart tuss med vita fina fläckar. Min Frida. Denna katt blev uppfostrad precis som en hund. Och som jag älskade henne. Det fanns gränser i huset som hon inte gick över. Hon gick till exempel inte in i vardagsrummet. Den här katten gick inte upp på bordet heller. Varje kväll gick jag ut på altan och ropade efter Frida så det ekade i hela byn. Och efter ett tag kom hon springande. Precis som en hund. Först då kunde jag somna. Hon låg tätt intill mig ända tills jag somnade och sedan stack hon iväg och lade sig vid pappas fotända.

 

hund4När jag skulle gå till min kusin och hälsa på en dag följde Frida efter mig. Hon följde mig över grannens gård och när jag svängde ner på vägen sa jag åt henne att stanna. Hon satte sig fint vid infarten och väntade. När jag var säker på att hon förstod så vände jag ryggen till och gick. Så hörde jag att en bil närmade sig från sjöändan. Då vände jag mig och tittade på henne för att se att hon satte stilla. Det gjorde hon, det var ingen fara. Hon tittade åt vänster, sedan åt höger och så till vänster igen. Det tog ett par minuter innan bilen kom och hon satt där så fint. Jag stod och tittade på henne när bilen passerade mig och hon satt där så fint. Men så, när bilen kom till vägskälet, så hoppade hon ut mitt framför bilen. Mitt framför mina ögon. Det var ett riktigt kattsjälvmord jag bevittnade. När jag öppnade munnen kom ett avgrundsskrik ut. Det hördes ända in till min kusin och hennes mamma kom utspringande på bron. Bilen hade stannat och jag låg och grät på vägkantan. Helt ledlös var jag när min faster kom och ledde mig in. I tre dagar stod jag och spikade på ett kors, som jag målade och skrev på, innan jag begravde min älskade vän under en högtidlig ceremoni.

 

Inte så långt där efter fick jag en ny katt. Den här döpte jag till SmurfAnn. Men det stod inte riktigt rätt till där. Jag var ensam hemma med min kusin när SmurfAnn gick in på toaletten och rafsade i kattlådan. Sedan kom hon in till oss i vardagsrummet, gick fram på pappas björnskinn framför teven, började trampa sakta och så satte hon sig plötsligt ned och sket på skinnet. Och det var inga hårda klumpar direkt. Både jag och min kusin förstod att kattens dagar var räknade om pappa fick reda på detta så vi satte igång och tvättade fläcken så gott vi kunde. Vatten varvade vi med toalettpapper men det var för löst för att få bort. Den enda utvägen vi såg var att plocka fram saxen. Än i dag kan vi se den kala fläcken på björnskinnet som nu hänger i farstuns vägg. Och katten blev bara värre och värre så den hade jag inte så länge.

 

Jägarens silhuett.

Jägarens silhuett.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Mormor Karin i brölloppsklänning.

Mormor Karin i brölloppsklänning.

 

 

Jag har haft två mormor. Bara en morfar, men två mormor. Det var nämligen så att min mammas pappa lämnade min mormor Karin när hon blev gravid med mamma, och på den tiden gick det inte an att vara en ensamstående mor. Varken ekonomiskt eller för anseendet. Så därför fick mamma flytta till sin mammas syster och där växte mamma upp.

 

Jag har inte lika många minnen av min mormor Karin, vilket i och för sig inte är så svårt att förstå. Men precis som min mamma alltid har sagt mamma Karin och mamma Stina så har jag och min syster sagt mormor Karin och mormor Stina.

 

Min mormor Karin bodde i Timrå. Jag minns hur vi åkte förbi Laggarberg och att jag alltid rynkade på näsan när vi svängde förbi fabriken. Hon bodde i ett stort höghus och jag sprang alltid ut på parkeringen utanför huset, nedanför Domus, och hoppade hage. Hade jag tur så var mina kusiner Caroline och Josefine där samtidigt och hälsade på så att jag fick några lekkamrater medan de vuxna satt i soffan och fikade. På den parkeringen dök det nästan alltid upp en eller två fyllon som skulle prata med oss barn. En del var trevliga, andra mindre roliga att möta, men vi klarade oss bra.

 

Mormor Karin i svart, hemma hos mormor Stina (som syns bakifrån).

Mormor Karin i svart, hemma hos mormor Stina (som syns bakifrån).

Jag minns också mormor Karins balkong. Jag var lite rädd för den men utmanade alltid ödet och klev ut på den. Där stirrade jag ner och såg framför mig hur jag föll ned och bröt ryggen. Ibland satt jag upptryckt mot balkongdörren och tjuvlyssnade på grannarna nedanför som surrade tillsammans.

 

 

 

 

 

Ibland satt jag precis nedanför mormors teve och tröck febrilt på knaparna för att hitta en kanal med intressanta program. Oftast stannade jag på MTV, en kanal som mormor egentligen inte hade. Därför fick jag lyssna på ”Nothing compares to you” med skrapig röst och en röntgenbild på Sinnead O´Connor.

 

De sista åren i mormors liv kom hon alltid till oss, tillsammans med en av mammas bröder och mammas syster med son, och firade julafton med oss. Hon tynade bort den sista tiden, men hur smal hon än blev och hur förvirrad hon än kunde verka så var hon en jäkel på poker. Varje julaftonskväll plockade vi fram enkronorna och spelade enkronaspoker in på småtimmarna. Och ända fram till 80 års ålder sopade hon mattan med hela familjen och skrapade oss bar på enkronor. Och den glimten hon hade i ögonen, hennes mungipor som ryckte när hon snodde den största potten, den humorn hon hade trots allt, kommer jag aldrig att glömma.

 

I dag har jag ingen mormor. Men jag har haft två, underbart fina mormödrar, och så bra är det inte många som har det i sitt liv.

 

 

Släktträff. Mormor Stina i vitt, nästan i mitten, Mormor Karin två steg ifrån.

Släktträff. Mormor Stina i vitt, nästan i mitten, Mormor Karin två steg ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Pappa och två av hans tre bröder. Ove, Kenth och pappa. Benny, var inte född eller för liten för att vara med. Historien om denna bild har jag hört så många gånger. Om hur farmor kammade pappa så fint men hur han smög in på toaletten och fixade tuppkammen alldeles innan det var dags att ta plats.

Pappa och två av hans tre bröder. Ove, Kenth och pappa. Benny, var inte född eller för liten för att vara med. Historien om denna bild har jag hört så många gånger. Om hur farmor kammade pappa så fint men hur han smög in på toaletten och fixade tuppkammen alldeles innan det var dags att ta plats.

Jag har alltid sett upp till min pappa. Han är den stora starka karl´n som klarar av allt som kommer i hans väg. Han har snickrat vårt hus, lagat våra bilar, backat flera mil med släp och … Ja, han kan allt helt enkelt. Min lastbilskörande, fotbollsälskande, vedstaplande, levnadskonstnär och duktiga skribent till pappa, som alltid dansat med mig på fötterna till dansbandslördag på radion.

 

Att bli sågad i ben och fingrar har varit resultaten av att vara en händig man som skall göra allt själv.

Att bli sågad i ben och fingrar har varit resultaten av att vara en händig man som skall göra allt själv.

En dag kom jag cyklandes över gården med min gröna DBS och då mötte jag pappa på framsidan. Han klev ur en bil och höll sin ena arm högt. Jag tittade upp och såg en vit handduk som hängde över hans fingrar, ner på hans arm. Handduken skiftade färg allt eftersom sekunderna gick. Den blev blodröd. Min pappa hade nämligen lyckats såga sig i fingret. Och att göra illa sig är en annan sak pappa varit bra på under min barndom. Dock går han alltid igenom alla dessa hemska saker utan att ändra en min.

Under hela min uppväxt har jag fått höra historien om hur pappa blev uppdragen

Jakt ...

Jakt ...

ur sjön i håret av sin äldre bror. Han höll tydligen på att drunkna. Det har berättats om hur pappa och hans kusin plockade tuppen ren på fjädrar och jag minns klart hur vår röda peugot kom skallrandes längs uppfarten med dörrarna på taket. Pappa hade nämligen lyckats tagit ett djupdyk i slänten tillsammans med vår puggart, som vi kallade bilen, och trots att det inte var mycket kvar av

... och fiske har alltid varit och är två stora passioner i min pappas liv.

... och fiske har alltid varit och är två stora passioner i min pappas liv.

plåtskåpet lyckades han få upp den hur diket

och köra hela vägen hem.

Jag minns också min systers gälla skrik, den gången hon ramlade när hon byggde en trädkoja. Jag och grannen kom springandes och fick se pappa bära ner syrran från skogen. Hon hade stått på styltorna och spikat när hon dök ner och slog benet på en sten. Hon bröt benet och benpiporna var på väg att sticka ut ur byxorna. Detta såg pappa och han fick så lov att dra till i benet och lägga väsentligheterna på plats igen. Och det gjorde han, bara så där.
Sedan var det bara pappa som fick ta spruta på syrran när hon låg på sjukhuset.

Pappa har alltid varit engagerad i mina fritidsaktiviteter. Han ha sett i princip alla fotbollsmatcher alla de elva åren jag spelade. Han har tränat mitt fotbollslag, ordnat med fritidsaktiviteter som skytte och suttit i styrelser för att främja ungdomarna i bygden.

pappa3Jag har aldrig skämts för min pappa. När jag började gå på fester var det inte ovanligt att han dök upp vid tio- elva-tiden. Sedan strosade han omkring ett tag, satte sig ner vid borden och pratade med mina vänner och handhälsade på i stort sett alla. Och allt det här tyckte jag var okej. Han visade ju bara att han brydde sig om mig!

Ja, som ni märker finns det ingenting min pappa inte klarar av. Än i dag är han den första jag ringer, oavsett om det handlar om att fixa i hemmet eller ekonomi. Som äldre har jag så klart insett att även han har begränsningar, men de är få gånger jag ser dem. Han må vara tjurig, men med det goda kommer det onda också. Man kan inte bara få alla bra sidor. För jag tror att tjurigheten är det som gör att han klarar av allt han tar sig för.

Jag älskar dig pappa!

 

Min pappa i köket är dock en syn som sällan skådats. Men han har försökt. Varje höst åkte mamma iväg på fjällvandring med "tjejerna" och då blev jag och pappa själva. EN dag fick jag önska vilken mat jag ville och jag önskade mjölkmackaroner. Men eftersom de aldrig tjocknade så tänkte pappa att det måste vara potatismjöl man har i. Fy vad illa de där salta mjölklumparna smakade, när tänderna bröt igenom den mjölkiga, blöta hinnan och pulvret föll ut på tungan ... Huuuuu!

Min pappa i köket är dock en syn som sällan skådats. Men han har försökt. Varje höst åkte mamma iväg på fjällvandring med "tjejerna" och då blev jag och pappa själva. EN dag fick jag önska vilken mat jag ville och jag önskade mjölkmackaroner. Men eftersom de aldrig tjocknade så tänkte pappa att det måste vara potatismjöl man har i. Fy vad illa de där salta mjölklumparna smakade, när tänderna bröt igenom den mjölkiga, blöta hinnan och pulvret föll ut på tungan ... Huuuuu!

Att äta upp på tallriken var viktigt för pappa. Detta har resulterat i att både jag och syrran kräkts när han tvingat i oss diverse mat. Jag efter en äcklig morotsstuvning, stuvning kan jag inte äta ens i dag. Syrran kom springade till mamma när hon kom hem från jobbet och sa "Jag kräktes på mattan, det var rätt åt honom" efter att hon tvingats äta fattig riddare.

Att äta upp på tallriken var viktigt för pappa. Detta har resulterat i att både jag och syrran kräkts när han tvingat i oss diverse mat. Jag efter en äcklig morotsstuvning, stuvning kan jag inte äta ens i dag. Syrran kom springade till mamma när hon kom hem från jobbet och sa "Jag kräktes på mattan, det var rätt åt honom" efter att hon tvingats äta fattig riddare.

pappa5 

pappa4

pappa12

För pappa handlar allt om naturen, att vara ute och få frisk luft och att röra på sig. Många fisketurer har det inneburit, och så härligt har det varit.

För pappa handlar allt om naturen, att vara ute och få frisk luft och att röra på sig. Många fisketurer har det inneburit, och så härligt har det varit.

Bröderna på äldre dar. Benny, Kenth, Ove, Pappa.

Bröderna på äldre dar. Benny, Kenth, Ove, Pappa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Resekamraten och pappa. Frukost åt vi tillsammans, allihopa. Någon hade alltid ställt iordning allt då det andra mobila hemmet började vakna till liv.

Resekamraten och pappa. Frukost åt vi tillsammans, allihopa. Någon hade alltid ställt iordning allt då det andra mobila hemmet började vakna till liv.

Syrran utanför vår välanvända husvagn.
Syrran utanför vår välanvända husvagn.

 

 

Första gången jag var utanför norden var på min klassresa i nian. Min uppväxt är inte präglad av upplevd omvärldskunskap, snarare upplevd Sverigekunskap från bilfönstret. Varje sommar kopplade pappa på den vit-bruna husvagnen och så drog hela familjen iväg. Otaliga timmar har jag spenderat i baksätet, tittandes på pappas nacke och lyssnat på Christer Sjögrens raspiga röst.

Mamma i campingoutfit.

Mamma i campingoutfit.

Camping brukar vara en direkt association till husvagnssemestrar. Men för oss var det en lyx. Istället parkerade pappa hela släptåget på parkeringsfickor och rastplatser för lastbilschaffisar. Kissnödiga flickor möttes inte sällan av synen av en tovig man i keps och skinnväst mellan grässtråna, med byxorna nere på halva rumpan och slangen som hängde ut. Själv satt jag på huk och nöp så hårt jag skulle för att strålen inte skulle avslöja en ofrivillig tjyvkikare i nattens mörker.

En annan vanlig sovplats var grusgropar. Inte minst norska grusgropar. Husvagnen styrdes mot bra fiskevatten och billigt mannagryn. Båda fann vi på norsk sand. Vi reste alltid med vänner till familjen och mina trogna reskamrater var Daniel och Maria. När vi inte hittade andra grusgropsälskare bland sandhögarna så fick vi tära på varandra ytterligare några nätter. Detta gjorde vi genom skriva, regissera och producera egna off-broadway teatrar som fick spelas upp för den trogna publiken – våra kära föräldrar som inte ens kom undan om de så ville. Regnade det tog vi en husvagn i besittning och spelade kort vid det ihopvikta bordet, som på kvällen blev castad till säng. Hade mamma och pappa varit iväg till affären kom de ofta med tavlor som vi kunde måla. En kartongbit med svart filt som angav bildens konturer och tre pennor med tre olika färger i samma förpackning.

Ofta hittade vi dock en eller två kompisar under våra stopp. Jag var mycket öppen och sprang ofta iväg planlöst för att konfrontera första

person jag stötte på i min ålder. Jag minns särskilt en tjej som jag mötte på en camping. Jag blev stormförtjust i henne på en gång. Och när det var lunchdags bjöd hennes mamma in mig på jordgubbar och mjölk. Smaskens! Jag satte mig till bord och började sleva in. Men då min mamma är en riktig sockerälskare kunde jag inte äta något utan socker på så jag haffade tag i glaskaret på bordet och hällde på – massor. Flickans mamma tittade på mig och sa:
– Du vet att det där är salt va?
Lite chokad fann jag mig och svarade:
– Ja. Vi brukar ha salt på jordgubbarna hemma hos oss.
Och hur äckligt det än smakade så pressade jag i mig det jag hade på tallriken. För jag var ett mycket stolt barn som vägrade erkänna när jag gjort fel.

Tjejen i mitten är tjejen i historien!

Tjejen i mitten är tjejen i historien!

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

(Bild tyvärr omöligt för att jag sitter på landsbygden med ett skit-internet … Skit å!)

Runt den här dagen, för si så där en tio femton år sedan, förberedde sig LillHultman på sin årliga julklappsshopping. Jag gick snällt till pappa och bad om en julklappspeng och med 500-lappen väl dold begav jag mig till Handelsträdgården i slutet på raksträckan.

Jag klev inanför tröskeln till den lilla prylbutiken i Ingvar och Gudruns källare. Samtidigt som klockan ovanför dörren angav mig hojtade jag Gudruns namn upp för trappen. Det var varm och skönt i det plottriga utrymmet.

Jag lyfte och klämde, granskade och kände på allt som gick. Noga funderade jag ut hur många personer som den blåröda gubben skulle räcka till. Efter att ha gjort ett överslag och kikat noga började jag sakteligen plocka ut en present efter den andra. Gudrun hjälpte mig räkna. En till pappa, en till mamma, en till framor, en till farfar, en till kusinen, en till grannen, en till Tessan, en till syrran och en till hennes pojkvän. Ibland fick en och annan present till andra i omgivningen också plats innanför lappens ram.

Ett år hittade jag en glasros på en av butikens hyllor. De djupröda skiftningarna på rosens blad tilltalade mig direkt och jag visste direkt att jag ville ge den till min systers pojkvän. Men den var dyr, 100 kronor kostade den. Mycket mer än vad jag hade råd med. Sedan hittade jag ett rakset i en fin ask. Hyveln var av guld, med ett handtag av marmor. Jag var bara tvungen att köpa den till pappa. Men den kostade 120 kronor. Hur skulle detta gå till? Jag lade fram rosen och raksetet på kassans disk. Sedan fick jag resonera länge med mig själv. Jag valde och valde om. Kompromissade och ångrade mig. Gudruns jordiga naglar smattrade på miniräknaren.  Jag passade in alla andras presenter så att jag skulle få råd med pappas och Kalles klappar, men jag ville ändå välja den bästa möjliga presenten till alla andra också. Och till så många som möjligt.

Två och en halv timme senare pustade Gudrun ut, samtidigt som jag steg ut i kylan igen. Hela vägen hem brännde raksetet och rosen hål i min ficka och värmde mig i kylan. Jag var så stolt. Jag spenderade lång tid på att slå in presenteran varsamt och när tomten äntligen delade ut dem var jag mer upptagen av att se på de andra som öppnade mina väl valda presenter, eller krimskrams, beroende på vem som betraktade. Jag var omåttligt stolt.

Än i dag ligger pappas rakset på toalettens högsta hylla. Oanvänd – eftersom jag inte förstod att det var ett prydnadsrakset.

Read Full Post »

Jag har två småsystrar. Nu vet ni ju att jag egentligen bara har en storayster, men när jag var liten hade jag två bonyssyskon. En var min granne som är tre år yngre (tror jag) och den andra var min systers (dåvarande) pojkväns systerdotter. Tessan och Jannie.

Tessan - min bonussyster.

Tessan - min bonussyster.

Tessan är en mini-me, eller så är jag hennes big-her. Det spekar ingen roll. Jag tror att vi tagit ömsesidig påverkan av varandra! Henne har jag lekt med, skrattat med, gråtit med och delat hemligheter med. Aldrig bråkat med dock, om vi inte räknar låtsasbråken. Jag kan i alla fall aldrig komma ihåg att vi bråkat. Jag tror att det är så där precis lagomt med år mellan oss, så vi behövde inte kivas.

Min söta lilla Therese som jag satt barnvakt åt så ofta. När hennes föräldrar åkte bort över en helg eller en natt så fick jag komma över och äta godis och se på film med Tessan. För barnvakt behövde hon knappast. Hon har alltid varit så förståndig och lite ”lill-gammal”, fast på ett bra sätt.

Då Therese var den yngsta på raksträckan fick hon också utstå en del. För att komma till hennes hud tog jag bara den vita fina bron som våra föräldrar byggt över bäcken och så stod jag på hennes gård. Under hennes fönster tornade alltid en stor snöhög upp på vintern, av tö som fallit ned från taket. Under Tessans sovrumsfönster, bakom högen, gömde jag mig tillsammans med min syssling. Vi lyssnade till hur Tessan blev nattad av sin mamma och såg lyset släcka sig i fönstret. Sedan satte vi vår plan i verk. Vi klättrade upppå kullen och skrapade på fönsterbrädan. Vi lät konstigt och knackade i väggen. När Tessan blev rädd och skrek på pappa så rutschade vi ner och gömde oss bakom högen igen. Och så höll vi på tills vi nästan skrämt slag på det lilla livet. Men hur retsam jag ändå kunde vara med henne så gjorde jag allt av kärlek till min älskade lilla bonussyster (som inte alls är så liten i dag).

Janni var runt två år gammal när jag träffade henne första gången. Min

Jannie - min andra bonussyster.

Jannie - min andra bonussyster.

syster hade flyttat hemifrån och bodde i lägenheten bredvid farmor och farfar med sin pojkvän. Och han hade ofta sin systerdotter på besök. Jag blev genast helt förälskad i den otroligt söta tjejen. Vi lekte tillsammans hela somrarna och stojjade ikapp. Hon är sex år yngre men åldersskillnaden spelade ingen roll. Hon blev genast förtjust i Tessan.

Jannie och jag på Skara sommarland.

Jannie och jag på Skara sommarland.

Jag minns hur vi var på semester tillsammans med min syster och hennes pojkvän. Det var sommaren innan syrran åkte till USA för att vara Au-pair. Vi åkte till Skara och bodde i ett gult stort hus, där det inte fanns en levande själ mer än våra. Där bläade vi åt kroppkakorna och åkte stand-up-loopen tillsammans. Vi hade verkligen så otroligt roligt.

Janni blev som ett ”sommarbarn” i familjen och en bonussyster till mig. Jag jannie1blev alltid lika glad när hon kom och hälsade på. En av historierna som lever vidare från ett av hennes besök handlar om den gången hon blev tvingad att äta upp maten på tallriken. Vi satt och åt hos mina föräldrar och när hon äntligen fick gå ifrån bordet sa min syster: ”Vad säger man då?” Jannie tittade upp från tallriken, blängde på mamma och sa: ”Tack för saltet Affa”.

När jag var 20 år, i september 2001, pluggade jag på Komvux. Jag hade nyss kommit hem från Oslo där jag bott i ett år och med siktet inställt på journalistyrket valde jag att läsa färdigt gymnasiet på Komvux. Jag bodde i en liten etta på 30 kvadratmeter och hade för vana att somna med teven på då jag kände mig lite ensam. Den här morgonen vaknade jag av att telefonen ringde och innan jag svarade hann jag registrera att teven var på. Jag kikade ut i diset och haffade telefonen. På andra sidan hörde jag en upprörd Tessan liksom hacka fram en konstig mening som jag inte alls förstod. ”Jannie … bussen har krockat …. det har skett en olycka … bussen från Indal … det är en allvarlig olycka … Janni hade sovmorgon …” Det tog ett tag innan orden nådde igenom mitt sömndruckna huvud, sedan svarade jag något i stil med ”Vad säger du? Vad då Janni? Jag förstår inte? Varför skulle hon vara med på den bussen?” Tusen frågor försökte jag reda ut och vid något tillfälle tror jag faktiskt att jag greppade situationen så pass mycket så att jag bad Therese ta ett djupt andetag. ”Är du säker?” Efter en ganska lång stund så fick Tessan i alla fall fram sitt budskap. Ja, hon var ganska säker. Något om en mobiltelefon, något om sovmorgon och sovit hos farmor. Mitt hjärta kändes inte mer.

I några sekunder satt jag ed telefonen i handen och funderade på vad jag skulle göra. Jag sköt mig själv fram till teven och knappade efter nyheter. Jag tror att jag lyckades se en textremsa med Bussolycka i Liden som rann förbi. Då slog jag telefonnummret till min syster. Jag vågade inte ringa varken Jannies mamma eller morbror. För jag hann tänka så långt att jag insåg vilken stress jag skulle sätta dem i. Och tänk om jag hade fel.

Nu var det jag som hackade fram informationen i luren. Och det var min syster som inte riktigt förstod. ”Vad säger du?”. Men det gick snabbt. Hon lade på och ringde sin före detta pojkvän.

När jag hade fått på mig kläderna slutade tårarna att rinna ner för kinderna. Direkt efter samtalet med min syster hade jag ringt sjukhuset och de kunde inte ge mig någon information. De hade nyss kommit till platsen, de visste inte så mycket. Jag skyndade ut genom dörren och tog bussen till akuten. Via informationen guidades jag till ett rum där de samlade anhöriga. I korridoren passerade jag kända, förgråtna ansikten. Oroliga och stressade föräldrar. När mannen som gick framför mig öppnade dörren till anhörigrummet vände jag om och gick. Jag hörde inte hemma där. Jag hade ingen nära som varit med i någon olycka. Jannie var på skolan.

Jag minns hur huvudet stängde av. Det var som en kortslutning, som att sluta andas. Tom. Allt blev svart. Jag minns inget mer. Bara mörker. Jag vet inte vart jag gick, vem jag väntade med eller hur lång tid det tog. Jag känner känslan av föräldrar som får veta att deras barn inte kommer att vakna igen, men jag ser inget framför mig. Bara svart. Tills jag kommer in genom dörren på intensiven och får syn på Jannie i det vita sjukhusrummet. Skenet hade en blå ton och där låg hon under en gul filt i en vit pyjamas. Hjärtat började sakta slå igen och jag vaknade till liv. Jag började registrera andra omkring mig. Där var hon ju. Min älskade, fantastiska, fina bonussyster levde!

Hon var inte den Jannie jag var van. Hennes ansikte var mörbultat. Hon log, en lätt dragning på mungiporna, men det var tomt. Hon kändes inte närvarande. Mest chokad och frånvarande, men ändå där. Och hon VAR där. Min Jannie.

Jannie och syrran på gatufesten. Varje år sprang jag ner och löste in Jannie, då hon gick in gratis tillsammans med en "vuxen".

Jannie och syrran på gatufesten. Varje år sprang jag ner och löste in Jannie, då hon gick in gratis tillsammans med en "vuxen".

De här två småtjejerna är inga barn längre. Det har gått så mycket snabbare än man kunde tro och de har blivit sådana fantastiska människor. De har tagit sig igenom prövningarna, en fler än den andra, och kommit ur dem som rakryggade och fantastiska människor. Jag är så glad för att jag får ha dem i mitt liv.

Vi kanske inte träffas så ofta som jag skulle vilja. Vi pratas inte vid så ofta som jag skulle vilja. Vi lever olika liv på olika platser, men jag håller mig uppdaterad. Jag håller koll på att ni har det bra och klarar er. Att ni mår bra och njuter av livet. Fortsätt med det! Jag älskar er mer än ni anar!!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »