Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Advetskalender’

(Bild tyvärr omöligt för att jag sitter på landsbygden med ett skit-internet … Skit å!)

Runt den här dagen, för si så där en tio femton år sedan, förberedde sig LillHultman på sin årliga julklappsshopping. Jag gick snällt till pappa och bad om en julklappspeng och med 500-lappen väl dold begav jag mig till Handelsträdgården i slutet på raksträckan.

Jag klev inanför tröskeln till den lilla prylbutiken i Ingvar och Gudruns källare. Samtidigt som klockan ovanför dörren angav mig hojtade jag Gudruns namn upp för trappen. Det var varm och skönt i det plottriga utrymmet.

Jag lyfte och klämde, granskade och kände på allt som gick. Noga funderade jag ut hur många personer som den blåröda gubben skulle räcka till. Efter att ha gjort ett överslag och kikat noga började jag sakteligen plocka ut en present efter den andra. Gudrun hjälpte mig räkna. En till pappa, en till mamma, en till framor, en till farfar, en till kusinen, en till grannen, en till Tessan, en till syrran och en till hennes pojkvän. Ibland fick en och annan present till andra i omgivningen också plats innanför lappens ram.

Ett år hittade jag en glasros på en av butikens hyllor. De djupröda skiftningarna på rosens blad tilltalade mig direkt och jag visste direkt att jag ville ge den till min systers pojkvän. Men den var dyr, 100 kronor kostade den. Mycket mer än vad jag hade råd med. Sedan hittade jag ett rakset i en fin ask. Hyveln var av guld, med ett handtag av marmor. Jag var bara tvungen att köpa den till pappa. Men den kostade 120 kronor. Hur skulle detta gå till? Jag lade fram rosen och raksetet på kassans disk. Sedan fick jag resonera länge med mig själv. Jag valde och valde om. Kompromissade och ångrade mig. Gudruns jordiga naglar smattrade på miniräknaren.  Jag passade in alla andras presenter så att jag skulle få råd med pappas och Kalles klappar, men jag ville ändå välja den bästa möjliga presenten till alla andra också. Och till så många som möjligt.

Två och en halv timme senare pustade Gudrun ut, samtidigt som jag steg ut i kylan igen. Hela vägen hem brännde raksetet och rosen hål i min ficka och värmde mig i kylan. Jag var så stolt. Jag spenderade lång tid på att slå in presenteran varsamt och när tomten äntligen delade ut dem var jag mer upptagen av att se på de andra som öppnade mina väl valda presenter, eller krimskrams, beroende på vem som betraktade. Jag var omåttligt stolt.

Än i dag ligger pappas rakset på toalettens högsta hylla. Oanvänd – eftersom jag inte förstod att det var ett prydnadsrakset.

Annonser

Read Full Post »