Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mamma’

Okej, här kommer mina svar på min utmaning. För att korta ner det lite har jag i alla fall tagit bort allt annat än de fetade frågorna ur ursprungsutmaningen. Ni som vill se hela utmaningen och kanske inte hittar kontexten i alla svar kan klicka här för att läsa frågorna i sin helhet. Men gör utmaningen också. Det blir ju så mycket roligare om det finns andra svar än mina PK-svar!
Då kör vi! 

Att vittna eller inte vittna?
Jag kan med gott samvete säga VITTNA!!! Jag har nämligen gjort det. Blivit jagad av bilar och fått avlägsna hot. Blivit avrådd av en mycket orolig mamma, försökt få vittna via telefon, men nej. Men jag gjorde det. Oh det gick bra! Självklart kommer jag att säga åt mitt barn att vittna. Ingen vill väl gå genom livet med krokig rygg?! Vad vore jag för förälder om jag sa åt h*n att inte vittna? Att nervöst avråda men ändra sig har man goda skäl till tycker jag, men att från början lära dem att buga och bocka för de som inte förtjänar det känns fel tycker jag.

Att anmäla eller inte anmäla?
Svårt! Jag har nog vetat om en eller två som kört onykter utan att jag sagt något. Fast det har varit många dagar efteråt och jag har som inte något att koma med då tycker jag. Risken finns att jag skulle anmäla om jag var på plats just då – så akta er! Jag har dock alltid sagt vad jag tycker, även till de kära som erkänt att de kört onykter. Fy fan för att riskera andras liv så! Och jag har alltid nekat att åka med!
Fast vissa saker kan jag erkänna att jag anar oråd ( i andra situationer men ändock olagliga sådana ) men jag ignorerar, frågar inte och vill inget veta! 

Dödshjälp eller inte?
Den här kan jag faktiskt inte svara på. Den är alldeles för svår. Utan att tänka på hurvida jag skulle hjälpa mina nära och kära så brukar jag säga att jag är emot dödshjälp. Men detta konstaterande har en mycket okänslomässig förankring. Många har gjort sig hörda och sagt att de inte vill vara till besvär för andra. Jag undrar spontant om jag inte hellre skulle vilja ha min mamma och pappa kvar i livet, även om de är en grönsak. På så sätt känns aktiv dödshjälp som självmord. En önskan om att få dö. Och självmord tycker jag spontant är egoistiskt – att lämna alla andra kvar för att sörja. Lämna alla andra kvar med skiten som du flydde från. Snacka om fegt! Och egoistiskt! Nu har du gjort deras liv till ett större helvete och stuckit själv.
Inser så klart att det är lite annorlunda med aktiv dödshjälp för då är det din egen skit du flyr ifrån. Men du lämnar ändå alla andra kvar med sorgen.
Nej, den här är för svår! 

Pro choice eller inte?
Ni som läst mig tidigare vet att jag är Pro choice. Dock tycker jag att det är lika viktigt att pappan får vara med och bestämma om fallet är sådant. Jag förstår att det är kvinnans kropp och kanske lite mer hennes rätt att bestämma men det kan bara skilja någon procent. För samtidigt så är männen inte begåvade med att kunna få egna barn – alltså föda dem – blir gravida. 
Jag tycker att abort är att döda ett barn. Det kan jag stå för. Jag står för att varje man och kvinna har rätt att själva bestämma om de vill döda sitt ofödda barn eller inte. Sedan tycker jag att det skall finnas bra anledningar, men vad som är bra anledningar eller inte varierar ju så klart. Att tvinga någon att ha barn är nog inget bra alternativ! Men sedan finns det ju många där ute som gärna vill ha barn, så varför inte hitta en adoptivförälder.
Ja, och så är det bra att det finns en gräns för hur långt in i graviditeten man får göra abort. Även om det bara är en moralisk gräns eftersom kvinnan gott kan få död på barnet ändå om hon vill. Men moraliska gränser är lika viktiga som andra gränser – de ger oss perspektiv och får oss att tänka till. De ger oss en gränsdragning. 

Konsekvensneutral eller inte?
Jag funderar på det här i termerna om jag skulle publicera något om en god vän som skulle förstöra dennes rykte men samtidigt är det av hög relevans för samhället. Jag vet faktiskt inte. Det måste jag väga i situationen. Det beror på hur hög relevans kontra hur stor skadan blir. Handlar det om en statsminister som fifflar med tokiga grejer som samtidigt skulle förstöra Sveriges trovärdighet så hell yeah! Det måste ut! Är det däremot om en företagsledare som är alkoholist så skulle jag nog prata med personen ifråga först, be den att själv avgå. Tas inte erbjudandet så kanske det hamnar i tidningarna. Men någonstans finns en fin gräns här.

Donera organ eller inte?
Njaeja. Jo. Vi kan ju inte säga att man inte skall få ett organ när man ligger för dödsbädden. Det vore ju som att inte ge någon en andra chans. Men det är en fråga värd att lyfta upp för alla de som anser sig för fina för att donera organ.

För eller emot dödsstraff? 
EMOT, EMOT, EMOT. Jag hoppas att jag har sådan styrka att jag kan fortsätta vara emot även efter en sådan tragedi.

“Skvallra” eller inte? 
Om de inte slutar eller avslöjar sig själva så skulle jag nog det, kanske. Jag menar, alkoholisten behöver hjälp, porrsurfaren behöver sluta för att respektera andra…detta med porr är ju lite lurigt, och fuskaren tar upp någon annans plats som mer förtjänar den. Sedan är ju högskoleproven i sig inte rättvisa men det är en annan diskussion.

Ljuga eller inte?
Ooooo. Tricky! Jag är verkligen för ärlighet och öppenhet, men om man inte frågar behöver jag inget säga i vissa situationer. Frågar man får man vara beredd på ett ärligt svar. Ja, älskling, du är tjock…hmmm, kanske…beror på. Ljuger man där så kanske man bara ger någon en dålig självbild och efter alla dessa säsonger med uttagningar till Idol så vet vi ju hur illa det kan gå och hur irriterande det är. Om den otrogne inte talar om det själv, och det inte är mig han eller hon är otrogen med, då skulle jag absolut berätta det.

Bidrags- och skattefuska eller inte?
Det är möjligt att jag anser vissa fusk lindrigare än andra… det skall jag inte sticka under stolen med. Men att rösta blått för att få bort fuskarna och sedan säga att man skall gå ut och svartjobba för att man är så fattig, nej fy tusan vilket hyckleri. Sådant gör mig förbannad!!!

Labbråttor eller inte?
Om de testar exempelvis cancermedicin på labbråttor och gör detta under strikta reglerade former så kan jag tycka att det är okej att ett djur får ge sitt liv åt en större sak. Men inte smink och sådana där onödiga grejor. 

Vegetarian eller inte? 
Jag äter endast kyckling och fågel. Jag tycker inte att det är fel att döda djur för att äta dem men jag tycker att det är el med frakt, transport och detta förbannade köttberg som blir. Fatta hur många djur vi dödar bara för att slänga. 
Och jag vet att det är mest synd om fåglarna och fiskarna men jag gör det jag kan. Jag gör i alla fall lite. 

Päls eller inte?
Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där vi skulle behöva äkta päls i ett gott syfte. Det finns syntetmaterial. Så här blir det nej. Men däremot är det okej att ta skinnet från djuren vi ändå dödar, för att äta dem till exempel. 

Regnskog eller inte?
Nej, det är inte okej! Jag har gjort det. Jag till och med fuskar och handlar på vissa affärer där jag vet att barnarbete kan finnas med i bilden. Men jag håller åt så gott jag kan. Men inge mer omärkt regnskogsträ, bara FSC-märkt i sådana fall, för mig. Och jag hoppas att det inte blir så mycket barnarbetskläder heller…jag försöker verkligen. Jag har inge ursäkt.

Kort kjol eller inte?
Ja, om vi poängterar att det är synd att vi måste tänka så och att hur det än är så är det aldrig hennes fel. Jag stödjer mitt beslut helt på att jag inte hittar någon anledning till att ha en trosorna-syns-kjol eller en tuttarna-faller-ut-tröja (nu pratar vi alltså extremer) förutom att man vill anspela på sex, och det tycker jag är onödigt. Jag menar, okej om man gör det för sin pojk- eller flickvän. Men inte fasen är det helt okej att ragga med en inbjudan om sex för mitt barn. Så länge min dotter är så pass ung att jag har något att säga till om så behöver hon inte klä sig på det viset! Då skall hon inte vara ute efter one-nightare ändå!

Plastikoperationer eller inte?
Jag är ju av den tron att man inte läker såren med plastikoperationer. Jag tror att det finna ett annat underliggande problem i liknande fall. Bättre att gå till en livscoach då och arbeta på självförtroendet. Vi utrotar våra ölikheter med dessa ideal och är inga bra förebilder. Men i dag är det ju snarare denna åsikt som är kontroversiell än den motsatta. I dag skall ju alla få göra som de vill utan tanke på kollektivet. Den individualiserade generationen. Men jag tror på andra saker, som styrkan i kollektivet. Det är ju kollektivet vi lever i. Varför inte anpassa oss efter vårt levnadssätt, vi kommer ändå aldrig ifrån att vi är ett kollektiv och beroende av varandra. I vissa saker kommer vi alltid att påverka varandra, och det här är en av dem tycker jag. För just nu är skönhet endast de lyckligt lottade eller rika förunnat.

Legaliserad prostitution eller inte?
Nej. Visst skulle vi säkert kunna göra mycket bra med den legaliseringen, det har jag skrivit en hel uppsats om, en ur moralisk synpunkt och tanken om att den moraliska ståndpunkten och gränsdragningen kan vara lika viktig som andra så säger jag nej. Hur skall våra barn kunna bli moraliska medborgare med god etik utan att växa upp i ett moraliskt samhälle.
Sedan är jag säker på att det finns lyckliga horor. Men det är en annan femma. 

Civilkurage eller inte?
Svårt. Vågar inte svara rakt där för jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag har brutit in i mycket, både misshandlar och förstörelse. Men jag har också suttit och väntat på att andra skall bryta in eller endast ringt polisen. Det beror liksom på situationen…. skulle min inblandning förvärra eller förbättra. Men på något sätt agerar jag, det kan jag lova. Jag går inte bara därifrån och låtsas som ingenting. ALDRIG. Fy va fegt och oansvarsfullt. Då är man ju nästan delaktig i brottet.

Får man skämta om allt?
”Inget är så illa att det inte går att skämta om det” är lite mitt motto. Men så sa de något bra på efter tio på fyran…något i stil med att man inte får skämta så att man förstärker fördomar. Det kan eventuellt ligga något i det. Har inte riktigt smält det än. 
Men så tycker jag att man bara kan skämta om saker man står för också. För annars blir det knas. Ett litet sidospår bara. 

Tvångsomhänderta eller inte?
Kanske? Om man utgår från att de är så svaga att de inte klarar av sig själva. Det blir väl lite som att rädda någons liv, eller?!
Får man tvångsomhänderta ett barn då? Svårare fråga. Situationsberoende tror jag. Barn är ju kanske inte riktigt kapabla att ta hand om sig själva eller riktigt veta sitt eget bästa jämt. Men jag tror inte att vi automatiskt skall anta att vi alltid gör det som kommer att bli bäst i slutänden. Det facit har vi inte. Vi kan bara ha den förutsättningen och hoppas att så blir utfallet. Men den dagen vi börjar konstatera att det är så, då har vi blivit farliga.

Jaha, det här var svårt. Detta är nog svar som kan förändras efter diskussioner, erfarenheter och med tiden. Men just nu när jag skrev detta så kändes det så här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Komvux resurser har minskats. De som studerat vid komvux kommer från och med 2010 att söka högskoleplatser utifrån en egen grupp, där platserna är betydligt färre än för dem som söker på gymnasiebetyg.
– Det ska vara lite bättre och prioriterat för dem som ansträngde sig i skolan framför dem som inte gjorde det. Aktiviteten att höja sina gymnasiebetyg är ett enormt samhällsekonomiskt slöseri, säger Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet.

Källa: dn.se

Det finns en miljon skäl till varför detta är så fel. Citatet kommer från artikeln med rubriken ”Unga från arbetarhem väljer bort högskolestudier”. Det är det första skälet. För vi kommer knappast få fler med arbetarbakgrund på högskolor och universitet genom att beröva dem chansen att läsa upp sina betyg för att ens komma in på dessa utbildningar!

Det andra skälet är att vi väljer gymnasieinriktning vid 15 års ålder. Hallå – 15 år. Du är en fjortis men du förväntas ta ansvar att välja för hela sitt framtida live. Rimmar illa?

Har du en tuff uppväxt? Lever i en lågkonjunktur med en mamma och pappa som är arbetslös och har svårt att försörja dig? Eller kanske en pappa eller en mamma som jobbar dygnet runt för att kunna försörja dig?Vilket leder till att du missar att få en leva i en ”språkrik och litterär miljö” som kan vara en av de viktigaste upplevelserna för att vi skall klara av högre utbildningar med sådana litterära krav som de har…och allt det för att din mamma eller pappa jobbar så hårt att de inte hinner läsa godnattsagor eller tidningen vid bordet…

Det kan var en sådan simpel sak som ett brutet ben eller en allvarlig sjukdom vid 13 – 18 års ålder. Först kan du bli sjuk eller på något annat sätt hindrad att få tillräckligt goda betyg för att komma in på den gymnasieutbildning du vill. Sedan kan du bli hindrad under gymnasietiden och inte få tillräckligt goda betyg för att komma in på högskolan du vill. Och lita inte på andra. För när det är dags är det ingen idé att komma dragandes med ursäkter som ”Jag har dyslexi och det upptäcktes inte förrän jag var 17 år…”. Nu är det bara att ta ansvar och se om sitt eget hus! Du får väl själv se till att du får alla hjälpmedel och alla möjligheter att klara dig! Annars, synd för dig.

Råkar du bara ha svårt att anpassa dig till skolmiljön? Den miljö i samhället vars enda liknelser finns i fängelser och på psykiatriska institut. Eller blir du skolless efter nio år i den här miljön? Vi som arbetar på skolan skall erbjuda dig en individualiserad utbildningsplan, helt enligt läroplanerna. Men det behöver inte staten göra i samma mån när det kommer till utbildningsvägarna. För där får du bara en chans!
Eller kanske du helt enkelt har svårt att ta till dig studierna när det pågår så mycket annat i ditt liv. Men det skiter vi i. Vi skiter i om dina föräldrar dött, om du blir handikappad eller råkar ut för en livsförändring eller sorg. För du har fått din chans. Life is tough – get use to it! 

Jag kan fortsätta ge skäl, men jag tror inte jag behöver. Vi kan i stället konstatera att från och med nu får du en god chans i livet. En chans att välja rätt. En chans att veta vad du vill. En chans att påverka ditt vuxenliv. En chans att se in i framtiden och spå vad som blir bäst för dig just då. Och den får du när du är 15 till 18 år. Sedan får du en chans att ge dina barn rätt möjligheter och förutsättningar. Så att de tar sin enda chans och använder den rätt. Sabbar du den, då räknas du som ”enormt samhällsekonomiskt slöseri” och vi kan lika gärna stoppa undan dig i en källare någonstans och glömma bort dig. 
Med Vänliga Hälsningar
Staten

Read Full Post »

Jahapps, dax för erkännandet.

Jag har varit en dålig skicka vidare i dag. Men några småsaker har jag i alla fall gjort.

1. Eftersom min sambo har haft en dålig dag och jag vet att han älskar att komma hem till god mat, finstädat hem och en renbäddad säng så har jag lagt manken till i hushållet i dag. Jag har bäddat rent, gjort badkaret skinande rent, lagat fahitas, rensat papper, och bjöd på champangedrink med jordgubbar när han kom hem.

2. Jag har befriat min syster från att köpa morsdagspresent och uppfyllt min mammas önskan om att få en golvlampa. Nu ska den bara släpas på tåg upp till Sundsvall också.

3. Jag har påbörjat en hemsida till min pappa efter hans önskemål i dag.

4. Hjälpt skolkamrater med en sista uppgift.

Kanske inte några höjdarsaker, men det är allt jag hunnit med en dag som denna. Jag har gjort mig själv en tjänst också, jag har avslutat allt som har med skolan och göra för denna termin, skickat in den sista uppgiften, och är nu befriad från detta ett tag. Sköönt.

Var det någon annan som lyckades bättre än mig med att skicka vidare i dag?

Trevlig helg på er alles.

Read Full Post »

Några arbetskamrater satt och snackade i kafferummet. En kvinna såg lite bekymrad ut och svarade att hon gärna ville åka hem. Saken var att hennes 25-åriga dotter låg hemma på sängen och behövde sin mamma. En omständighet i dotterns liv hade gjort henne mammig igen. Och detta lockade fram mammakänslorna igen.

Mamman var mycket angelägen om att få åka hem och ta hand om sin dotter, som behövde henne nu igen. Hon berättade att det kändes skönt att vara behövd igen. Självklart var hon inte på något sätt glad för att dottern blivit tvungen att vara med om det hon nu var med om, men det kändes skönt att vara behövd igen. Trots att dottern nu var 25.

Detta fick mig att tänka på mig själv. Jag är 27 år.  Jag har alltid varit, och är, otroligt mammig. Jag kan prata med henne flera gånger per dag. Det är inte så att jag inte klarar mig själv, jag har ändå bott själv sedan jag var 15 år, men jag tycker bara så mycket om min mamma ju. Jag vill höra vad hon tycker, vad hon har för åsikter, vad tycker hon att jag borde göra här, hur mår hon. Jag vill att hon skall känna sig behövd, för det är hon, och älskad, för det är hon också. Jag kanske inte alltid gör som hon säger…eller följer hennes råd…men jag vill veta dem i alla fall.

Faktum är att för bara en dryg månad sedan ringde jag min mamma klockan 05.30 på morgonen. Jag hade legat i tre timmar med gallanfall och kände mig så där ynklig som man kan göra när smärta tagit det bästa av en. Min ursäkt var att jag ville höra om jag kunde äta en viss värktablett för detta, för min mamma har amma problem och vet lite om det. Men egentligen så var nog den största anledningen att jag längtade så mycket efter min mamma, mitt i sårbarheten. Det var en sådan där stund när mamma är den enda man vill vara med. Och när jag hörde hennes röst kändes allt magiskt lite bättre. Kanske hade det blivit helt bra om hon varit här och masserat min mage, som hon gjorde när jag var liten, men det blev i alla fall bättre.

På söndag är det morsdag. Och det här är min present till min mamma. (Förutom lampan som står i min hall och väntar på att bli medtagen till Sundsvall.) Att jag bara gör en poäng av hur behövd du är. Förhoppningsvis blir du lika glad över det som mamman på mitt jobb.

Jag älskar dig mamma!

Read Full Post »

Min systerdotter ska döpas snart. Ett familjärt dop på mormors och morfars gräsmatta på min och min systers pittoräska uppväxtort. Tokmysigt.

Ja, varför skriver jag nu om det då. Jo, det har pratats en del om dopet, det ska bestämmas ett datum som passar alla och prästen skall bokas. Och nu är det gjort. Vi fick tag på en präst. Men inte vilken präst som helst, en svart präst med ett ”svart” namn.

Jag ber om ursäkt om min formulering verkar stötande, det är inte alls meningen, bare with me. Faktum är att just detta faktum att prästen är mörkhyad har påpekats vid flera tillfällen. Flesta gångerna tror jag att det påpekats utan att man tänkt på det, bara så där i förbigående, som en kuriosa. Och det som sagt är verkligen inte av negativ klang, utan det är med en positiv anda som detta tagits upp. Faktum är att första gången min syster nämnde det så var det när hon berättade att han var mörkhyad och hon sa något i stil med ”honom vill vi ha”. När hon bokat honom så var det också i en mycket positiv mening, som i ”det blev han”. 

Och varför ägnar jag tid till att snacka om detta då? Jo, min poäng är att hur positivt detta än varit så är det ett faktum att man särskiljer denna präst för att han är av en annan hudfärg, har ett utländskt klingande namn och är från en annan kultur. Men främst för att han är av en annan hudfärg tror jag. Jag kan inte svära på det, men om man sagt att han var från exempelvis Turkiet eller Italien tror jag inte att man brytt sig lika mycket om ursprunget.

Nu vill jag passa på att poängtera att jag inte alls menar att beskylla min syster eller andra som figurerat i detta sammanhang för något – snarare tvärt om. Jag vet att det inte alls menar att särskilja eller något annat – snarare tvärt om. Det är i all välmening. Men faktum kvarstår ändå att hon, och jag tror även min generation och kanske även senare faktiskt fortfarande ser hudfärg och gör en typ av särskiljning utifrån detta. Positiv eller negativ, i välmening eller med hemska baktankar, men dock en särskiljning. Detta tycker jag är otroligt. 2008. Vad tycker du?

Jag får då också känslan att det är viktigt att veta om att man gör denna särskiljning, oavsett avsikt för den. För nog bör vi fundera över om den verkligen är nödvändig! Varför gör vi detta? Av vilken anledning? Vad skulle det vara bra för? Varför blir det en svart präst, eller å andra sidan, varför blir det en kvinnlig pilot eller en manlig förskollärare? En särskiljning är en särskiljning och hur positiv den än är så måste vi fundera en extra gång över vad den egentligen leder till i längden. För visst är det de dolda mönstren vi måste få bort om vi vill nå jämlikhet och jämställdhet.

Som en omedelbar kontrast till detta vill jag också berätta om hur min mamma blev lite orolig över att min äldre, femåriga, systerdotter skulle säga något dumt när hon fick se denna svarta präst. Därför ville hon att vi skulle förbereda henne och berätta att prästen skulle ha en mörkare hy än vi i familjen. Det kan hända att det låter konstigt för en del, denna tanke som min mamma hade, men den är välgrundad. Ni förstår, när mina kusiner var små på 80-talet och det kom en tavelförsäljare och knackade på dörren så rusade de, nyfikna som de alltid varit, och öppnade. När de då fick se denna man med en något mörkare hy och lite mer håriga kropp på deras bro sprang de rädda till sin mamma och skrek ”mamma, mamma, det är en apa å bron”. Denna historia är helt sann, hur bisarr den än låter, men på den tiden och i sådana små byar var detta och många liknande händelser vanliga. Och baserat på detta och alltså på den tid min mamma levt i, den generation hon följt, så var hennes antagande inte helt konstigt. Men jag blev så klart mycket nyfiken och ställde mig otroligt frågande till detta. För min systerdotter är endast fem år och hon går på en mångkulturell förskola och lever i en verklighet där en annan hudfärg, ett utländskt klingande namn eller en annan kultur inte är annorlunda. Jag tänkte för mig själv att nu måste väl denna konstiga syn ändå vuxit bort. Så jag valde en kille med utländskt ursprung på hennes förskola och frågade min systerdotter ungefär så här:

– Hur ser … på ditt dagis ut?

– Han har svart krulligt hår, är lite. Jag vet inte riktigt, sa hon.

Med en enorm glädje gick jag tillbaka till min mamma och sa att nej, du behöver nog inte säga något till henne. För henne är det inget konstigt, det är helt naturligt, som det borde vara.

Och det känns fantastiskt att det har börjat vända. För min systerdotter är det inget mer konstigare med en mörkare hy än en smal eller en tjock mage. Men det behöver så klart inte betyda att det inte hoppar grodor ur hennes mun. För från fulla människor och barn får man höra sanningen, det ordspråket är så sant som det är skrivet. Men hoppar det en groda nu så kan vi vara säker på att det inte är av fel anledning, utan av en härligt barnslig naturlighet. Ungefär som när barnen på förskolan säger till mig att jag är tjock. Det är ingen idé att argumentera. Det är sant. Och sanningen är helt okej så länge den kommer från rätt ställe!

Read Full Post »