Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘särskiljning’

Min systerdotter ska döpas snart. Ett familjärt dop på mormors och morfars gräsmatta på min och min systers pittoräska uppväxtort. Tokmysigt.

Ja, varför skriver jag nu om det då. Jo, det har pratats en del om dopet, det ska bestämmas ett datum som passar alla och prästen skall bokas. Och nu är det gjort. Vi fick tag på en präst. Men inte vilken präst som helst, en svart präst med ett ”svart” namn.

Jag ber om ursäkt om min formulering verkar stötande, det är inte alls meningen, bare with me. Faktum är att just detta faktum att prästen är mörkhyad har påpekats vid flera tillfällen. Flesta gångerna tror jag att det påpekats utan att man tänkt på det, bara så där i förbigående, som en kuriosa. Och det som sagt är verkligen inte av negativ klang, utan det är med en positiv anda som detta tagits upp. Faktum är att första gången min syster nämnde det så var det när hon berättade att han var mörkhyad och hon sa något i stil med ”honom vill vi ha”. När hon bokat honom så var det också i en mycket positiv mening, som i ”det blev han”. 

Och varför ägnar jag tid till att snacka om detta då? Jo, min poäng är att hur positivt detta än varit så är det ett faktum att man särskiljer denna präst för att han är av en annan hudfärg, har ett utländskt klingande namn och är från en annan kultur. Men främst för att han är av en annan hudfärg tror jag. Jag kan inte svära på det, men om man sagt att han var från exempelvis Turkiet eller Italien tror jag inte att man brytt sig lika mycket om ursprunget.

Nu vill jag passa på att poängtera att jag inte alls menar att beskylla min syster eller andra som figurerat i detta sammanhang för något – snarare tvärt om. Jag vet att det inte alls menar att särskilja eller något annat – snarare tvärt om. Det är i all välmening. Men faktum kvarstår ändå att hon, och jag tror även min generation och kanske även senare faktiskt fortfarande ser hudfärg och gör en typ av särskiljning utifrån detta. Positiv eller negativ, i välmening eller med hemska baktankar, men dock en särskiljning. Detta tycker jag är otroligt. 2008. Vad tycker du?

Jag får då också känslan att det är viktigt att veta om att man gör denna särskiljning, oavsett avsikt för den. För nog bör vi fundera över om den verkligen är nödvändig! Varför gör vi detta? Av vilken anledning? Vad skulle det vara bra för? Varför blir det en svart präst, eller å andra sidan, varför blir det en kvinnlig pilot eller en manlig förskollärare? En särskiljning är en särskiljning och hur positiv den än är så måste vi fundera en extra gång över vad den egentligen leder till i längden. För visst är det de dolda mönstren vi måste få bort om vi vill nå jämlikhet och jämställdhet.

Som en omedelbar kontrast till detta vill jag också berätta om hur min mamma blev lite orolig över att min äldre, femåriga, systerdotter skulle säga något dumt när hon fick se denna svarta präst. Därför ville hon att vi skulle förbereda henne och berätta att prästen skulle ha en mörkare hy än vi i familjen. Det kan hända att det låter konstigt för en del, denna tanke som min mamma hade, men den är välgrundad. Ni förstår, när mina kusiner var små på 80-talet och det kom en tavelförsäljare och knackade på dörren så rusade de, nyfikna som de alltid varit, och öppnade. När de då fick se denna man med en något mörkare hy och lite mer håriga kropp på deras bro sprang de rädda till sin mamma och skrek ”mamma, mamma, det är en apa å bron”. Denna historia är helt sann, hur bisarr den än låter, men på den tiden och i sådana små byar var detta och många liknande händelser vanliga. Och baserat på detta och alltså på den tid min mamma levt i, den generation hon följt, så var hennes antagande inte helt konstigt. Men jag blev så klart mycket nyfiken och ställde mig otroligt frågande till detta. För min systerdotter är endast fem år och hon går på en mångkulturell förskola och lever i en verklighet där en annan hudfärg, ett utländskt klingande namn eller en annan kultur inte är annorlunda. Jag tänkte för mig själv att nu måste väl denna konstiga syn ändå vuxit bort. Så jag valde en kille med utländskt ursprung på hennes förskola och frågade min systerdotter ungefär så här:

– Hur ser … på ditt dagis ut?

– Han har svart krulligt hår, är lite. Jag vet inte riktigt, sa hon.

Med en enorm glädje gick jag tillbaka till min mamma och sa att nej, du behöver nog inte säga något till henne. För henne är det inget konstigt, det är helt naturligt, som det borde vara.

Och det känns fantastiskt att det har börjat vända. För min systerdotter är det inget mer konstigare med en mörkare hy än en smal eller en tjock mage. Men det behöver så klart inte betyda att det inte hoppar grodor ur hennes mun. För från fulla människor och barn får man höra sanningen, det ordspråket är så sant som det är skrivet. Men hoppar det en groda nu så kan vi vara säker på att det inte är av fel anledning, utan av en härligt barnslig naturlighet. Ungefär som när barnen på förskolan säger till mig att jag är tjock. Det är ingen idé att argumentera. Det är sant. Och sanningen är helt okej så länge den kommer från rätt ställe!

Read Full Post »