Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Idol’

Okej, här kommer mina svar på min utmaning. För att korta ner det lite har jag i alla fall tagit bort allt annat än de fetade frågorna ur ursprungsutmaningen. Ni som vill se hela utmaningen och kanske inte hittar kontexten i alla svar kan klicka här för att läsa frågorna i sin helhet. Men gör utmaningen också. Det blir ju så mycket roligare om det finns andra svar än mina PK-svar!
Då kör vi! 

Att vittna eller inte vittna?
Jag kan med gott samvete säga VITTNA!!! Jag har nämligen gjort det. Blivit jagad av bilar och fått avlägsna hot. Blivit avrådd av en mycket orolig mamma, försökt få vittna via telefon, men nej. Men jag gjorde det. Oh det gick bra! Självklart kommer jag att säga åt mitt barn att vittna. Ingen vill väl gå genom livet med krokig rygg?! Vad vore jag för förälder om jag sa åt h*n att inte vittna? Att nervöst avråda men ändra sig har man goda skäl till tycker jag, men att från början lära dem att buga och bocka för de som inte förtjänar det känns fel tycker jag.

Att anmäla eller inte anmäla?
Svårt! Jag har nog vetat om en eller två som kört onykter utan att jag sagt något. Fast det har varit många dagar efteråt och jag har som inte något att koma med då tycker jag. Risken finns att jag skulle anmäla om jag var på plats just då – så akta er! Jag har dock alltid sagt vad jag tycker, även till de kära som erkänt att de kört onykter. Fy fan för att riskera andras liv så! Och jag har alltid nekat att åka med!
Fast vissa saker kan jag erkänna att jag anar oråd ( i andra situationer men ändock olagliga sådana ) men jag ignorerar, frågar inte och vill inget veta! 

Dödshjälp eller inte?
Den här kan jag faktiskt inte svara på. Den är alldeles för svår. Utan att tänka på hurvida jag skulle hjälpa mina nära och kära så brukar jag säga att jag är emot dödshjälp. Men detta konstaterande har en mycket okänslomässig förankring. Många har gjort sig hörda och sagt att de inte vill vara till besvär för andra. Jag undrar spontant om jag inte hellre skulle vilja ha min mamma och pappa kvar i livet, även om de är en grönsak. På så sätt känns aktiv dödshjälp som självmord. En önskan om att få dö. Och självmord tycker jag spontant är egoistiskt – att lämna alla andra kvar för att sörja. Lämna alla andra kvar med skiten som du flydde från. Snacka om fegt! Och egoistiskt! Nu har du gjort deras liv till ett större helvete och stuckit själv.
Inser så klart att det är lite annorlunda med aktiv dödshjälp för då är det din egen skit du flyr ifrån. Men du lämnar ändå alla andra kvar med sorgen.
Nej, den här är för svår! 

Pro choice eller inte?
Ni som läst mig tidigare vet att jag är Pro choice. Dock tycker jag att det är lika viktigt att pappan får vara med och bestämma om fallet är sådant. Jag förstår att det är kvinnans kropp och kanske lite mer hennes rätt att bestämma men det kan bara skilja någon procent. För samtidigt så är männen inte begåvade med att kunna få egna barn – alltså föda dem – blir gravida. 
Jag tycker att abort är att döda ett barn. Det kan jag stå för. Jag står för att varje man och kvinna har rätt att själva bestämma om de vill döda sitt ofödda barn eller inte. Sedan tycker jag att det skall finnas bra anledningar, men vad som är bra anledningar eller inte varierar ju så klart. Att tvinga någon att ha barn är nog inget bra alternativ! Men sedan finns det ju många där ute som gärna vill ha barn, så varför inte hitta en adoptivförälder.
Ja, och så är det bra att det finns en gräns för hur långt in i graviditeten man får göra abort. Även om det bara är en moralisk gräns eftersom kvinnan gott kan få död på barnet ändå om hon vill. Men moraliska gränser är lika viktiga som andra gränser – de ger oss perspektiv och får oss att tänka till. De ger oss en gränsdragning. 

Konsekvensneutral eller inte?
Jag funderar på det här i termerna om jag skulle publicera något om en god vän som skulle förstöra dennes rykte men samtidigt är det av hög relevans för samhället. Jag vet faktiskt inte. Det måste jag väga i situationen. Det beror på hur hög relevans kontra hur stor skadan blir. Handlar det om en statsminister som fifflar med tokiga grejer som samtidigt skulle förstöra Sveriges trovärdighet så hell yeah! Det måste ut! Är det däremot om en företagsledare som är alkoholist så skulle jag nog prata med personen ifråga först, be den att själv avgå. Tas inte erbjudandet så kanske det hamnar i tidningarna. Men någonstans finns en fin gräns här.

Donera organ eller inte?
Njaeja. Jo. Vi kan ju inte säga att man inte skall få ett organ när man ligger för dödsbädden. Det vore ju som att inte ge någon en andra chans. Men det är en fråga värd att lyfta upp för alla de som anser sig för fina för att donera organ.

För eller emot dödsstraff? 
EMOT, EMOT, EMOT. Jag hoppas att jag har sådan styrka att jag kan fortsätta vara emot även efter en sådan tragedi.

“Skvallra” eller inte? 
Om de inte slutar eller avslöjar sig själva så skulle jag nog det, kanske. Jag menar, alkoholisten behöver hjälp, porrsurfaren behöver sluta för att respektera andra…detta med porr är ju lite lurigt, och fuskaren tar upp någon annans plats som mer förtjänar den. Sedan är ju högskoleproven i sig inte rättvisa men det är en annan diskussion.

Ljuga eller inte?
Ooooo. Tricky! Jag är verkligen för ärlighet och öppenhet, men om man inte frågar behöver jag inget säga i vissa situationer. Frågar man får man vara beredd på ett ärligt svar. Ja, älskling, du är tjock…hmmm, kanske…beror på. Ljuger man där så kanske man bara ger någon en dålig självbild och efter alla dessa säsonger med uttagningar till Idol så vet vi ju hur illa det kan gå och hur irriterande det är. Om den otrogne inte talar om det själv, och det inte är mig han eller hon är otrogen med, då skulle jag absolut berätta det.

Bidrags- och skattefuska eller inte?
Det är möjligt att jag anser vissa fusk lindrigare än andra… det skall jag inte sticka under stolen med. Men att rösta blått för att få bort fuskarna och sedan säga att man skall gå ut och svartjobba för att man är så fattig, nej fy tusan vilket hyckleri. Sådant gör mig förbannad!!!

Labbråttor eller inte?
Om de testar exempelvis cancermedicin på labbråttor och gör detta under strikta reglerade former så kan jag tycka att det är okej att ett djur får ge sitt liv åt en större sak. Men inte smink och sådana där onödiga grejor. 

Vegetarian eller inte? 
Jag äter endast kyckling och fågel. Jag tycker inte att det är fel att döda djur för att äta dem men jag tycker att det är el med frakt, transport och detta förbannade köttberg som blir. Fatta hur många djur vi dödar bara för att slänga. 
Och jag vet att det är mest synd om fåglarna och fiskarna men jag gör det jag kan. Jag gör i alla fall lite. 

Päls eller inte?
Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där vi skulle behöva äkta päls i ett gott syfte. Det finns syntetmaterial. Så här blir det nej. Men däremot är det okej att ta skinnet från djuren vi ändå dödar, för att äta dem till exempel. 

Regnskog eller inte?
Nej, det är inte okej! Jag har gjort det. Jag till och med fuskar och handlar på vissa affärer där jag vet att barnarbete kan finnas med i bilden. Men jag håller åt så gott jag kan. Men inge mer omärkt regnskogsträ, bara FSC-märkt i sådana fall, för mig. Och jag hoppas att det inte blir så mycket barnarbetskläder heller…jag försöker verkligen. Jag har inge ursäkt.

Kort kjol eller inte?
Ja, om vi poängterar att det är synd att vi måste tänka så och att hur det än är så är det aldrig hennes fel. Jag stödjer mitt beslut helt på att jag inte hittar någon anledning till att ha en trosorna-syns-kjol eller en tuttarna-faller-ut-tröja (nu pratar vi alltså extremer) förutom att man vill anspela på sex, och det tycker jag är onödigt. Jag menar, okej om man gör det för sin pojk- eller flickvän. Men inte fasen är det helt okej att ragga med en inbjudan om sex för mitt barn. Så länge min dotter är så pass ung att jag har något att säga till om så behöver hon inte klä sig på det viset! Då skall hon inte vara ute efter one-nightare ändå!

Plastikoperationer eller inte?
Jag är ju av den tron att man inte läker såren med plastikoperationer. Jag tror att det finna ett annat underliggande problem i liknande fall. Bättre att gå till en livscoach då och arbeta på självförtroendet. Vi utrotar våra ölikheter med dessa ideal och är inga bra förebilder. Men i dag är det ju snarare denna åsikt som är kontroversiell än den motsatta. I dag skall ju alla få göra som de vill utan tanke på kollektivet. Den individualiserade generationen. Men jag tror på andra saker, som styrkan i kollektivet. Det är ju kollektivet vi lever i. Varför inte anpassa oss efter vårt levnadssätt, vi kommer ändå aldrig ifrån att vi är ett kollektiv och beroende av varandra. I vissa saker kommer vi alltid att påverka varandra, och det här är en av dem tycker jag. För just nu är skönhet endast de lyckligt lottade eller rika förunnat.

Legaliserad prostitution eller inte?
Nej. Visst skulle vi säkert kunna göra mycket bra med den legaliseringen, det har jag skrivit en hel uppsats om, en ur moralisk synpunkt och tanken om att den moraliska ståndpunkten och gränsdragningen kan vara lika viktig som andra så säger jag nej. Hur skall våra barn kunna bli moraliska medborgare med god etik utan att växa upp i ett moraliskt samhälle.
Sedan är jag säker på att det finns lyckliga horor. Men det är en annan femma. 

Civilkurage eller inte?
Svårt. Vågar inte svara rakt där för jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag har brutit in i mycket, både misshandlar och förstörelse. Men jag har också suttit och väntat på att andra skall bryta in eller endast ringt polisen. Det beror liksom på situationen…. skulle min inblandning förvärra eller förbättra. Men på något sätt agerar jag, det kan jag lova. Jag går inte bara därifrån och låtsas som ingenting. ALDRIG. Fy va fegt och oansvarsfullt. Då är man ju nästan delaktig i brottet.

Får man skämta om allt?
”Inget är så illa att det inte går att skämta om det” är lite mitt motto. Men så sa de något bra på efter tio på fyran…något i stil med att man inte får skämta så att man förstärker fördomar. Det kan eventuellt ligga något i det. Har inte riktigt smält det än. 
Men så tycker jag att man bara kan skämta om saker man står för också. För annars blir det knas. Ett litet sidospår bara. 

Tvångsomhänderta eller inte?
Kanske? Om man utgår från att de är så svaga att de inte klarar av sig själva. Det blir väl lite som att rädda någons liv, eller?!
Får man tvångsomhänderta ett barn då? Svårare fråga. Situationsberoende tror jag. Barn är ju kanske inte riktigt kapabla att ta hand om sig själva eller riktigt veta sitt eget bästa jämt. Men jag tror inte att vi automatiskt skall anta att vi alltid gör det som kommer att bli bäst i slutänden. Det facit har vi inte. Vi kan bara ha den förutsättningen och hoppas att så blir utfallet. Men den dagen vi börjar konstatera att det är så, då har vi blivit farliga.

Jaha, det här var svårt. Detta är nog svar som kan förändras efter diskussioner, erfarenheter och med tiden. Men just nu när jag skrev detta så kändes det så här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Ja, jag måste jag med känner jag, säga min åsikt om Idol. För Idol får vad Idol önskar – så är det bara. Eller kanske, be careful what you wish for!

Ärligt talat, vem är förvånad över att Linda och Elias åkte ut
Nej, de är inte dåliga, de är faktiskt riktigt duktiga. Musikaliska som få och kanske precis som juryn säger; färdiga artister. MEN, och det är ett stort men…det blir alldeles för präktigt och tråkigt. Oh my god vad trista de är när de står där med sina perfekt röster och sitt utstuderade sätt. Tänk att behöva se dem i, är det elva veckor?, i höst. Nej, vilken plåga.

Visst kan det vara så att det fanns andra som borde åkt före. Både Jenny och Jesper måste ju åka. Men faktum är att det inte spelar någon större roll. De enda som är intressanta att se är följande, i denna ordning:

Lars
LouLou
Sepideh
Johan 
Anna

Förklaringen är enkel. Titta på Johan och Lars, de gör något helt eget, något intressant och kan bjuda på nyheter varje gång. De kanske inte har den finaste skönsången, men hur less är vi inte på vanliga fabriksframställda Idoler, stöpta efter samma form med helt opersonliga röster som används till att sjunga sjukt tråkiga MaxMartinkvalevor till ballader. SUCK!!! Sjukt konstigt att så kallade talangjägare kan sitta där och säga att en sångare till exempel klär sig som en bullmamma i tofflor, vilket inte passar när man sjunger rock. Visar bara på hur fel ute de är i dag – HALLÅ – det är inte 90-talet nu. ”Snygg nattskjorta” säger de till Lars – Ja! Faktiskt! Kollar vi in mer långlivade legender så kan vi som oftast se att de inte är stöpta efter mallen, till exempel Michael Stipe, Curt Cobain, Jim Morrison, Liam Gallagher (Oki, vi efterapar visserligen hans stil i dag, men på hans tid…), ja, hur många exempel vill vi ha.

Det är dags att fatta det här nu, tråkiga fabrikörer på bolagen, tråkiga Idoljurys!

Varför LouLou och Sepideh är underhållande är ju inte direkt en svårknäckt nöt. De har något fantastiskt, något annorlunda, i sina röster, även om jag gärna räknar in det i skönsång. Men de har något som vi inte riktigt har i vårt avlånga land sedan tidigare. Något annorlunda – tueché.

Anna då. Jag måste säga att jag inte är helt såld på henne ändå. Trodde jag var det, men nej. Hon har en röst som chokar, den låter som om hon vore 40 +. Men det blir för mycket mummel, för mycket störningar på tråden. Men jag behåller henne ändå, för jag tror hon är en oslipad diamant. Hon kan göra stordåd bara hon hittar rätt. Hoppas jag. Hon är i alla fall tillräckligt annorlunda för att vara spännande att titta på, för att våga satsa på.

Det blir fem av elva, alltså mindre än hälften är intressant. Då kan jag alltså göra annat med mina fredagskvällar i minst sex veckor framöver. För hur duktig många av de andra än är så är de just tråkiga. Jag är ledsen Robin, Alice och Kevin, jag gillar er verkligen. Men ni är lite…ja, just tråkiga.

Fast tråkigast är ändå juryn, trots att jag gillar dem hundra gånger mer än den förra. Men de sitter där och säger att ”Nej, Lars. Jag vet inte om du passar i Idol”, precis som den förra juryn gjorde till de som inte passade in i mallen. Och sedan blir de chockade när publiken vill annat. När publiken vill se spännande och utanför ramarna. När vi vill se stordåd och udda. När vi vill chansa på wildcarden. Det kanske inte är så konstigt att Idol bara producerar Jessica Simpson och Mariah Carey-look-a-likes.

Read Full Post »

Hur definierar vi oss själva?

”Gillar de inte mig så är det deras problem”. Så har jag sagt i nästan hela mitt liv. Ett uttalande som många liknar med bra självförtroende. Och bra självförtroende liknar många med att man inte bryr sig om vad andra tycker…”så länge man trivs med sig själv”. Men hur länge håller det här resonemanget egentligen?

Ungefär till fler än 50 procent av ala omkring mig anser att jag är en subba. Eller tills de jag själv ser upp till inte gillar mig längre och de enda som gillar mig är de jag själv ser ner på. Sedan blir det rena klichéer, om inte ren bullshit.

För när tillräckligt många anser att jag är en subba, eller fel personer ser mig som en Gud, då faller hela idén med dessa uttalanden. Då är det plötsligt mitt problem att andra har problem med mig. För annars har jag snart inga vänner kvar. Och utan vänner vete katten om jag har ett sådant trevligt liv. Enligt mig är detta ett typiskt exempel på hur vi gärna underminerar mänskliga instinkter som är för ”svarta” för att tala om. I det här fallet den fantastiska kraften av tävlings- och vinnarinstinkt. Konkurrensens bittersöta smak vid vinst. Att gå över lik för att nå vårt mål. Survival of the fittest – men vem som är the fittest beror helt på betraktaren.

Så hur kan vi egentligen säga till våra barn att inte lyssna till vad andra säger. Att skita i dem som är dumma. Att de alltid är bra som de är. Det blir ju en uppfostringsmetod av typen svart och vitt utan gråzon. På så sätt får vi alla de där personerna vi älskar att skratta åt hemma i tv-soffan, när de sjunger falskare än en skata med halsfluss och ändå kallar idoljuryn för smaklösa och skadade. ”H*n har ingen självinsikt alls. Hur kan det komma sig?”, undrar vi mitt i skrattet. Men det är dags att sätta skrattet i halsen och inse att det beror på alla vi som inte vågar säga sanningen. Som är så orolig att stoppa in de ”sköra” i en bommulssvärld och när de väl trillar ur blir fallet värre än någonsin. 

Ta mig till exempel. Jag pratar för mycket. Jag diskuterar för hårt. Jag är för säker på min sak.
Detta är dock åsikter som jag inte bryr mig om att ta till mig. För jag har ”råd” att låta det vara ett problem i betraktarens ögon. Det finns tillräckligt många som tycker om mig med dessa brister.

Men jag är fan inte någon blivande fröken Sverige eller Idol. 

Sedan måste vi bli bättre på att ge komplimanger till varandra också. Allt för många är rädda för att säga ”vad bra du är på det där” till någon annan, eftersom de känner att de underminerar sig själv genom att bekräfta andra. Det måste vi också ändra på. Men vi får ta en sak i taget!

Read Full Post »