Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘medicin’

Efter Dr Åsa har jag fått en hel del mejl och kommentarer. Ni har varit otroligt stöttande allihopa, tack för det !

Den absolut vanligaste frågan, som alla som skrivit ställt, handlar om min medicin. Så jag tänkte att jag skulle lyfta upp detta ämne i en egen post.

Ibs är ju helt olika saker för olika människor. Därför är det inte alls säkert att den medicin jag äter fungerar för andra, eller att den medicin som inte fungerade för mig inte kan vara effektiv för någon annan. Och det är sant att jag inte skulle klara mig utan min medicin i dag men det är många ingredienser i den här efterrätten och alla är lika viktiga och beroende av varandra.

När jag sökte hjälp för min Ibs och fick en diagnos så var jag otroligt dålig. Och eftersom min mage ställt till det så mycket för mig när jag försökt göra saker utanför mitt hem så hade jag utvecklat en ångest över att gå ut och jag fick panikkänslor så fort min mage gjorde sig märkt vid tillfällen då jag inte var nära en toalett. Till exempel när jag satt på en tunnelbana eller buss. Denna panik och ångest gjorde mig mycket sämre. Det var som att jag hamnat i en ond cirkel där magen började ställa till problem, jag blev stressad, fick ångest och panik och blev därför sämre. Och eftersom jag tydligen inte kunde gå ut stängde jag in mig själv. Livskvalitén blev, som ni kan förstå, inte så bra och jag påverkade alla i min omgivning. Då började jag må dåligt över det och över det faktum att jag inte kunde ta mig ut så då blev jag dålig även hemma. Alltså; mitt fokus på Ibsen gjorde mig sämre, vilket gjorde att jag fokuserade mer på den och så rullade det på.

För att ta mig ur detta var medicinen ett måste. För så fort jag kände en förbättring kunde jag lugna mig själv. Och då försvann min fokus. Vilket gjorde att jag mådde bättre och kunde bli ännu mer lugn … Men även om medicinen var och är viktig så var insikten om hur Ibsen fungerade en lika viktig ingrediens. Och det jag kunde göra efter denna insikt, att jag kunde börja utreda vad som varit bra eller dåligt för mig, är så klart en av de bästa hjälpmedlen för mig i dag.

Det jag vill säga med det här är att det spelar ingen roll om du får en superbra medicin, om du ändå kommer fortsätta att leva som du gjorde när du mådde riktigt dåligt. Om du äter medicinen men fortsätta stressa, få panik över minsta tarmrörelse och ångest över magen kommer du mest troligt inte bli bättre. Och medicinen kanske inte alls får samma effekt på dig som den hade på mig. För jag blev i stort sett symtomfri efter att jag fick denna medicin, men det var inte bara medicinens verk.

Jag tänkte lista lite ”mediciner” som jag provat och fått rekommenderade till mig här nedan, tillsammans med kommentarer. Detta med risk för reklam, det kanske finns andra bra mediciner, men jag kan bara lista de jag provat och de som jag fått rekommenderade till mig. Jag vet inget annat. Och med ”medicin” menar jag inte bara läkemedel utan även hälsokost, träningar, övningar etc. 
Det jag vill säga innan är att när det kommer till läkemedel så bör du inte självmedicinera. Sök upp en läkare och fråga om dessa läkemedel. Jag skriver upp dem endast eftersom kunskapen om Ibs och vad man kan ge för hjälp inte verkar vara så utbredd. Jag kan heller inte lova att det kommer fungera för dig som för mig, eller att de ens är bra för dig. Så ta med dig dina frågor om medicinen till din läkare, få rätt ordination och diskutera er fram till vad som kan vara bra för just dig. Mina tips nedan är också rekommenderade för de med diarrébaserad  Ibs, vilket gör att det kan vara en dålig kombination för dig som har hård mage.

  • Att tänka på vad man äter och vad som kan ställa till det för just dig kan vara bra. Det finns de som menar att vi inte skall behöva det, att det bara sitter i huvudet, men min tanke med att välja bort viss mat är att även de som inte har Ibs får gaser och blir sämre av viss mat, så det kanske är mat jag bör undvika. Vilken mat jag undviker har jag skrivit om här. Det handlar i princip om mat som ägg och bönor som man lätt blir gasig av. Även mjölk. Något jag inte skrivit som tidigare är att jag blev mycket bättre i magen när jag slutade äta rött kött !
  • Ät mindre portioner fler gånger, istället för stor ofta.
  • Sluta stressa. Inte så lätt, men var medveten om att du kommer att vara sämre om du stressar. Hitta avslappningsövningar som fungerar bra för dig. Jag gjorde avslappningsövningar på jobbet till en början, där jag lyssnade på dem i min ipod på rasterna. Nu för tiden kan jag dem och kan göra dem utan hjälp, men plockar fram dem vid behov. Jag har också hittat träningsformer som är lugnare och passar mig och magen. Jag tränar Capoeira, body balance, Yoga och liknande. Body balance är helt fantastiskt. Jag kan gå dit med migrän och gå därifrån utan ! 
  • Se till att få tillräckligt med sömn. Jag lyssnade någon gång på en sömn-cd, en hypnos-cd, men det var inget för mig. Då började jag med avslappningsövningarna när jag lade mig och dessa gjorde under. Jag gick från att sova lite och att ligga länge innan jag somnade till att somna så fort jag lade huvudet på kudden och kunna sova hela nätter. Fantastiskt ! 
  • Den första medicinen jag fick testa var inolaxol. Jag fick höra sedan att denna inte alls var bra för mig, eftersom det skulle finnas fibrer i den, och fibrer var inte bra för mig. När jag skrev till Ersta sjukhus och frågade om detta förra veckan fick jag dock veta att det kan hjälpa många med Ibs och att det är det första man skall prova. Det är receptfritt och man kan mycket väl testa själv utan att vara rädd för biverkningar. En del får ökade gaser och uppblåsthet  och bör då öka dosen för att se om stimulans av tarmen kan hjälpa ttarmen att göra sig av med gaserna. Detta är ett bulkmedel som finns receptfritt på apoteket och som man kan prova själv utan att vara rädd för biverkningar. En del kan få ökad gasighet och uppblåsthet av detta och då skall man öka dosen för att se om en ökad stimulans av tarmen kan hjälpa till att få bort gaserna. Men om det inte fungerar bör man testa något annat. Detta var svaret jag fick.
  • Innan jag sökte läkarhjälp testade jag lite olika aker. Bland annat testade jag att dricka Aloe Vera – som är ett naturligt medel från blomman med samma namn. Denna dryck skall innehålla 75 kända näringsämnen, bland annat enzymer, om jag är rätt informerad. Jag kände absolut en bra effekt av detta, även om jag inte blev symtomfri direkt. När man skall köpa Aloe Vera beror det mycket på företaget. Drycken skall vara gul, inte brun ! Jag drack färskpressad Aloe Vera på burk, det finns även juicer, men de är mer utspädda. Och jag tänker mig att effekten kan bero just på hur pass utspädd produkten är.
  • Jag testade också probiotika i pillerform från Apoteket. Detta gav också effekt. Trevis hette det jag testade.
  • Sedan köpte jag på mig massor med Dimor. Dimor är en resemedicin som ska stoppa tillfälliga diarréer. Och när jag testade detta så hände det verkligen grejer ! Nu kunde jag åka långt utan problem – ett tag. Sedan var det precis som om effekten tonades ut ju längre tid jag använde dem. Dimor är endast för tillfällig användning, vill du använda dem dagligen så måste du rådgöra med läkare. När jag pratade med min läkare så sa han att Dimor och Immodium var vanligt förekommande hos Ibs-patienter med mina problem. Jag använder dem än i dag. Jag tycker att Dimor ger en bättre effekt än Immodium och jag har hört att fler upplever samma sak. jag försöker använda tabletterna så sällan som möjligt, men jag undviker dem inte bara för att. Varje kväll innan jag lägger mig tar jag dem, om jag skall på jobb eller åka någonstans morgonen efter. Skall jag på bio, teater, konsert eller liknande så tar jag dem. Skall jag bara vara hemma eller bara gå till centrumet nära där jag bor, då skippar jag dem. Men är jag i skov så tar jag dem även då! Och efter att jag fått den andra medicinen som jag äter och har arbetat med mig själv är det som att problemet med minskad effekt vid långvarigt bruk försvunnit …
  • Först fick jag Questran utskrivet av läkare. Och detta fungerade mycket bra. Det är ett pulver som skall blandas ut med vätska och påverkar gallsyran. Tillsammans med denna medicin, Dimoren och mina omställningar så började jag leva ett normalt liv igen. 
  • Nu äter jag Lestid istället för Questran. Det gör jag endast för att jag ville ha tabletter istället för pulver. Det blev så mycket styr med pulver. Och vad jag vet så är detta två olika mediciner med samma effekt. Lestiden har fungerat mycket bra för mig ! Just nu så har jag inte ätit dem på länge, då jag velat prova att vara utan, och det har gått bra. Men då har jag mått oförskämt bra på senaste tiden också ! Och jag pluggar på distans samt arbetar nära hemmet så jag har inte behövt den dagliga hjälpen lika ofta nu.
  • Av en läsare har jag fått tips på pisang.se . Detta skall ha hjälpt henne mycket bra. Jag har själv inte testat det än, men jag har lovat att testa det nästa gång jag har skov. Eller kanske någon annan också testat det och kan ge en kommentar ?

Så, det var allt. Hoppas att det gav er någon hjälp. Men som sagt, det gäller att hitta det som passar just dig och framförallt, lita inte bara på medicineringen. 

Vill du ha fler tips eller bara läsa lite om hur mitt liv med Ibs är kan du gå in på fliken Ibs längst upp på sidan. Där finns också länkar till sidor om Ibs.

Lycka till !

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Jag har nyligen deltagit i en studie om Kbt-behandling (Kognitiv beteendeterapi) vid IBS via internet.

När jag först kom med i den här behandlingen kände jag mig riktigt upprymd och glad. Kanske skulle jag äntligen hitta något, förutom mediciner, som skulle hjälpa mig. Jag hade stora förväntningar. Och en stor fördel med studien var just att den skedde på distans, alltså helt via internet. För det kan vara mycket besvärligt för personer med IBS att ta sig från punkt A till punkt B och därför kan Kbt och liknande behandlingar bli uteslutna. Men på det här sättet blev behandlingen verkligen anpassad efter patienten. Som sagt, jag hade stora förväntningar.

Studien startade i somras, bra precis ett år efter att jag gått IBS-skolan på Ersta sjukhus och fått hjälp. Jag hade absolut inte samma problem som jag hade innan denna hjälp, mitt liv hade precis börjat kännas ”normalt”. Men IBS:en var fortfarande en stor del av mitt liv och jag anpassade mig fortfarande en hel del. Så jag hade förhoppningar att jag skulle få ett ännu mer ”normalt” liv.

Tanken men Kbt är att personer med IBS utvecklar en ångest som uppstår vid symptom. Vi fokuserar mycket på magen och symptomen vilket gör att vi blir extra känsliga. Minsta lilla ljud eller känning i magen kan därför framkalla ångest, en oro för att ”nu händer det, nu kommer det” och liknande. Ångesten i sin tur gör då symptomen värre vilket gör att vi fokuserar ännu mer och får mer ångest och så fortsätter den onda cirkeln.

Det handlade också om associationsinlärning. Om jag ofta fått problem med magen när jag åkt buss till exempel, så har jag lärt min kropp att jag ska få ont när jag sätter mig på en buss. Jag ska liksom bli bajsnödig då, och därför blir jag det. Detta kanske låter märkligt för en del men faktum är att mycket i våra liv fungerar så.

Genom att få oss att fokusera på magen genom medvetna övningar skulle vi då lära oss att kunna släppa tanken på magen, tillslut. Det är lite svårt att beskriva men det handlade i princip om att ju mer vi fokuserar på att inte tänka på något, desto mer tänker vi på det. Låter vi oss själva tänka på det så kan vi också ”släppa” tanken och oron med en del övning. Senare i behandlingen skulle vi också utmana oss själva i situationer vi vanligen undviker för att kunna få våra dåliga associationsinlärningar att försvinna.

Jag tror att denna typ av Kbt kan vara mycket hjälpsam för många med IBS. Det faktum att den kanske kommer att finnas tillgänglig via internet öppnar en fantastisk värld för oss med IBS. Och är du en av de personer som känner att du förvärrar dina symptom och ditt tillstånd med din ångest, då tycker jag verkligen att du skall kolla upp om du kan få vara med om en sådan här behandling! Håller du på att stänga dig själv inne, då hoppas jag verkligen att du i alla fall försöker med denna typ av behandling. För du FÅR inte stänga dig inne! Låt inte IBS styra ditt liv! Det är det värsta du kan göra!
För även om jag är övertygad om att IBS i grunden består av något fysiskt problem, som inte hittats än, och bestrider alla argument om att det skulle vara en psykisk åkomma från början, så tror jag att en sjukdom som är så ”ful” och fylld av skam, som vi måste lära oss att leva med hela livet, som inte går att bota, kan bli värre av den ångest som dessa faktum utvecklar. Ge inte upp!

Nu ska jag ärligt erkänna att jag hoppade av behandlingen, ungefär i mitten av den. Jag upplevde nämligen att jag blev värre av den. Så den är inte för alla. Men det är värt ett försök om du känner att du är på väg att ge upp!

Jag hade blivit mycket bättre av den behandling och den medicin jag redan fått. För ett par år sedan styrde IBS mitt liv. Jag led verkligen av associationsinlärning. Varje morgon fick jag hoppa av tåget, vid exakt samma hållplats, för att springa på toaletten. Jag led också mycket av ångest och märkte väl hur stressad jag blev när jag fick symptom. Och så fort ångesten kom så blev det dubbelt värre. Jag lät mig också lyssna extra noga på min mage innan jag vågade ta beslut om vad jag skulle våga göra den dagen. Hörde jag ett kurr kom ångesten. Och då kom smärtan. Och jag stannade hemma. Jag reste inte och jag gjorde ofta säkerhetsbesök till toaletten. Men någonstans insåg jag vad jag höll på mig. Att det var jag själv som förvärrade mitt liv, genom att stänga in mig. Jag rutade in varje steg jag tog och backade vid minsta känning. 

Det som ändrade mitt liv var när jag hörde en 45-årig man berätta om sitt liv. Hur han klev upp varje natt klockan fyra för att kunna ”vänja” in magen inför åkvägen till jobbet. Hur han knaprade tabletter och gick otaliga gånger på toaletten. Sedan begav han sig i väg två timmar tidigare till jobbet, för en åkväg som tog kanske 20 minuter. Han tog omvägar för att undvika köer. Ändå kom han ibland sent och fick utskällningar av chefen. Han åt sällan och var mycket restriktiv med vad han åt. När han kom hem föll han stupa ner i sängen och sov ett par timmar innan han gick upp klockan fyra igen. Och på helgen satt han hemma, Och sov. Han hade INGET liv! Ingen plats för en familj eller kärlek. Då insåg jag att mod var bästa medicin.

När studien startade hade jag kommit så otroligt långt att jag inte längre levde genom min IBS, men med den. Och jag mådde bra. Inte prima. Men väl bra.
När jag då plötsligt skulle börja fokusera på magen igen så blev jag så otroligt mycket sämre. Jag hade ständigt känningar. Ständigt uppblåst och jag fick springa på toaletten med ilande fart, något jag glömt hur det var. Alla känslor sköljde över mig igen och ångesten kom tillbaka. Modet försvann. Och jag hörde mig själv skrika ”NEJ, inte igen. Hur har jag kunnat leva så här? Jag orkar inte. Jag vill inte”. Till att börja med skyllde jag på mat jag åt och lite sömn. Kanske var det skolan som var stressig? Men sedan förstod jag – jag tänkte ständigt på magen igen.

När jag slutade med behandlingen blev jag snabbt bättre. Och jag insåg då att studien skapat det den var tänkt för att bota. Den skulle hjälpa mig med att ta bort fokuseringen på min sjukdom, men eftersom den började med att skapa ett fokus och en ångest så skulle behandlingen bara bota vad den skapat. Det skulle knappast bli ett rättvist studieresultat. Och det var inte bra för mig. 

Behandlaren hävdade att ”Men då är du på rätt väg. Du blir sämre först för att bli bättre sedan.” Men det här var inte ett sådant fall. Jag känner mi kropp och mage bra efter 27 år med IBS och jag blev bara sämre, och sämre. Det fanns ingen anledning att bli sämre för att bli bättre. Behandlarens uttalande bekräftade bara min tes; behandlingen skulle bara bota ett behov av behandling som den själv skapat. 

Jag är ingen person som ( i dag) låter mig styras av min sjukdom. Jag är en person som rycker på axlarna och säger ”shit happens, det löser sig” och går vidare. Det är också därför jag kan prata öppet om pinsamheter som IBS, bajs och minnen då jag suttit bakom bilar i parkeringshus med byxorna på knäna och bett till Gud att ingen skall komma (jag som inte ens tror på Gud). Därför var denna behandling inget för mig.

Men det säger inte att den inte passar dig. Många i studien upplevde att de blev bättre och att de lärde sig något nyttigt. Så känner du att det kan vara något för dig, eller att du är på väg att ge upp – hör dig för och prova. Alla kan prova, det förlorar du inget på.
Men håll dig alert och tro på dig själv och det du känner.

Lycka till!

 

P.S.

På tisdag kl. 19.30 i SVT2 sänds Doktor Åsa med temat IBS och magen. Där får jag några minuter i spotlighten också. Titta på det!

D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag fick en fråga i en kommentar av @Linda angående IBS:

Vilka 5 saker du gör i din vardag hjälper dig mest att kunna slappna av om känna mindre av din IBS?

Tänkte att detta kan vara något att lyfta upp, i fall någon mer är intresserad. Så här kommer mina svar.

1. Jag har slutat tänka på min IBS.
Med det menar jag inte att jag inte pratar om den o.s.v. Efter att jag startade den här bloggen tar det upp ganska mycket av min tid och mina funderingar. Men jag har slutat att ta med IBS i mina beräkningar på samma sätt. I vardagen åker jag dit jag vill utan att först fundera över om jag kommer att klara av det. Det gjorde jag alltid förr. Men denna förändring i beteendet har gjort enorm skillnad. Inte kanske så mycket mot det fysiska men mot det faktum att jag förr lät IBS:en ta en stor del i livet genom att alltid oroa mig. Då blev IBS ett problem vara sig det egentligen var det eller inte. För eftersom jag tänkte på det så var det alltid närvarande, magproblem eller inte. Så sluta ta IBS:en med i dina beräkningar är mitt första MÅSTE-tips.
2. Medicin. Det kan vara farligt att rekommendera medicin, jag inser det, och förstärker det med att du måste bli utredd och prata med läkare innan!!! Men mina två tabletter varje kväll innan jag går och lägger mig gör all världens skillnad. Och nu handlar det om det fysiska. Detta tillsammans med nr 1. gör livet normalt igen!
3. Lugnet. Jag kan stressa, men jag är alltid lugn inombords! Jag har hört att jag är riktigt “norrlandslugn”. Jag njuter av mysiga saker som tända ljus, fin musik, bad, ja allt som jag själv tycker är skönt och lugnande. Jag tar djupa andetag och tränar Body balance, Capoeira, simmar och tar promenader (mest på löparbandet dock, men gärna i naturen när det är fint väder). Jag hade svårt med sömnen vilket absolut gjorde magen värre. Svårt att somna in, sov oroligt, sprang på toaletten mycket. Då började jag lyssna på hypnos-cd:s för insomning och avslappning på rasterna på dagarna och det gjorde en sådan skillnad!!! Jag tillåter mig också att ta en tupplur när jag kommer hem, om jag kan. För det gör en sådan skillnad att vara utvilad! Nu låter jag som värsta flummot men hypnos är ju inte riktigt vad folk brukar tro att det är. Och avslappning är ju bara så skönt! Speciellt på sommaren när man kan ligga på gräsmattan med avslappningen i ipoden och värma sig i solskenet samtidigt!
4. Jag låter mig vara glad, göra roliga saker och är positiv. När jag gick IBS-skolan sa de att det bästa vi kunde göra är att se till att göra saker vi tycker är kul. En del IBS-patienter äter nämligen happy-piller och det finns tydligen någon positiv effekt med att se till att adrenalinet flödar och att vi pumpar mer lyckorus (vad nu alla de ämnena i kroppen heter). Men varför äta tabletter när vi kan producera alla de här ämnena själv. Lyssna på den där musiken som gör att du sprudlar och bara vill dansa, träna och förlös energin, gör det som du brukar bli glad av. För mig är det många saker. Njut av vardagen. Se till att alltid ha något som gör dig glad varje dag. Det kan ju vara en sådan enkel sak som att få krya upp i tv-soffan och mysa med sambon! Det gör mig glad. Eller bara att ringa och säga jag älskar dig till honom på jobbet. Eller att prata med min systerdotter. Eller att tända alla 30 ljus i vår lilla etta och äta en god middag tillsammans. Eller att se en film som engagerar. Ja, jag tror du förstår vad jag menar =)
5. Ingen alkohol – inga chips – lite lök – inga ägg. Fyra saker jag lärt mig undvika. Jag unnar mig ett glas eller två av lite alkoholdryck när jag får sitta hemmet i goda vänners sällskap. Eller ett vinglas i hemmet tillsammans med sambon och tända ljus. I säkerhet, så att säga. Chips unnar jag mig de få gånger min sambo fått för sig att köpa dem. Gul lök och ägg fuskar jag i mig ibland, men mest när jag vet att jag inte skall göra något viktigt. Röd lök äter jag lite oftare…

Jag hoppas verkligen att det hjälper dig något. Släpp nu alla måsten och peta in några vill! Jag tror att allmän livsnjutning, att se till att vardagen inte bara är fylld av måsten och tråkigheter, gör vem som helst lite friskare. Och jag tror inte att det är så svårt att hitta de där sakerna. För det behöver inte vara en lång resa eller så. Det kan vara ett bad varje dag! Släpp alla föreställningar om vad som är fantastiskt och se till vad du kan göra för att sätta guldkant på vardagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Okej, här kommer mina svar på min utmaning. För att korta ner det lite har jag i alla fall tagit bort allt annat än de fetade frågorna ur ursprungsutmaningen. Ni som vill se hela utmaningen och kanske inte hittar kontexten i alla svar kan klicka här för att läsa frågorna i sin helhet. Men gör utmaningen också. Det blir ju så mycket roligare om det finns andra svar än mina PK-svar!
Då kör vi! 

Att vittna eller inte vittna?
Jag kan med gott samvete säga VITTNA!!! Jag har nämligen gjort det. Blivit jagad av bilar och fått avlägsna hot. Blivit avrådd av en mycket orolig mamma, försökt få vittna via telefon, men nej. Men jag gjorde det. Oh det gick bra! Självklart kommer jag att säga åt mitt barn att vittna. Ingen vill väl gå genom livet med krokig rygg?! Vad vore jag för förälder om jag sa åt h*n att inte vittna? Att nervöst avråda men ändra sig har man goda skäl till tycker jag, men att från början lära dem att buga och bocka för de som inte förtjänar det känns fel tycker jag.

Att anmäla eller inte anmäla?
Svårt! Jag har nog vetat om en eller två som kört onykter utan att jag sagt något. Fast det har varit många dagar efteråt och jag har som inte något att koma med då tycker jag. Risken finns att jag skulle anmäla om jag var på plats just då – så akta er! Jag har dock alltid sagt vad jag tycker, även till de kära som erkänt att de kört onykter. Fy fan för att riskera andras liv så! Och jag har alltid nekat att åka med!
Fast vissa saker kan jag erkänna att jag anar oråd ( i andra situationer men ändock olagliga sådana ) men jag ignorerar, frågar inte och vill inget veta! 

Dödshjälp eller inte?
Den här kan jag faktiskt inte svara på. Den är alldeles för svår. Utan att tänka på hurvida jag skulle hjälpa mina nära och kära så brukar jag säga att jag är emot dödshjälp. Men detta konstaterande har en mycket okänslomässig förankring. Många har gjort sig hörda och sagt att de inte vill vara till besvär för andra. Jag undrar spontant om jag inte hellre skulle vilja ha min mamma och pappa kvar i livet, även om de är en grönsak. På så sätt känns aktiv dödshjälp som självmord. En önskan om att få dö. Och självmord tycker jag spontant är egoistiskt – att lämna alla andra kvar för att sörja. Lämna alla andra kvar med skiten som du flydde från. Snacka om fegt! Och egoistiskt! Nu har du gjort deras liv till ett större helvete och stuckit själv.
Inser så klart att det är lite annorlunda med aktiv dödshjälp för då är det din egen skit du flyr ifrån. Men du lämnar ändå alla andra kvar med sorgen.
Nej, den här är för svår! 

Pro choice eller inte?
Ni som läst mig tidigare vet att jag är Pro choice. Dock tycker jag att det är lika viktigt att pappan får vara med och bestämma om fallet är sådant. Jag förstår att det är kvinnans kropp och kanske lite mer hennes rätt att bestämma men det kan bara skilja någon procent. För samtidigt så är männen inte begåvade med att kunna få egna barn – alltså föda dem – blir gravida. 
Jag tycker att abort är att döda ett barn. Det kan jag stå för. Jag står för att varje man och kvinna har rätt att själva bestämma om de vill döda sitt ofödda barn eller inte. Sedan tycker jag att det skall finnas bra anledningar, men vad som är bra anledningar eller inte varierar ju så klart. Att tvinga någon att ha barn är nog inget bra alternativ! Men sedan finns det ju många där ute som gärna vill ha barn, så varför inte hitta en adoptivförälder.
Ja, och så är det bra att det finns en gräns för hur långt in i graviditeten man får göra abort. Även om det bara är en moralisk gräns eftersom kvinnan gott kan få död på barnet ändå om hon vill. Men moraliska gränser är lika viktiga som andra gränser – de ger oss perspektiv och får oss att tänka till. De ger oss en gränsdragning. 

Konsekvensneutral eller inte?
Jag funderar på det här i termerna om jag skulle publicera något om en god vän som skulle förstöra dennes rykte men samtidigt är det av hög relevans för samhället. Jag vet faktiskt inte. Det måste jag väga i situationen. Det beror på hur hög relevans kontra hur stor skadan blir. Handlar det om en statsminister som fifflar med tokiga grejer som samtidigt skulle förstöra Sveriges trovärdighet så hell yeah! Det måste ut! Är det däremot om en företagsledare som är alkoholist så skulle jag nog prata med personen ifråga först, be den att själv avgå. Tas inte erbjudandet så kanske det hamnar i tidningarna. Men någonstans finns en fin gräns här.

Donera organ eller inte?
Njaeja. Jo. Vi kan ju inte säga att man inte skall få ett organ när man ligger för dödsbädden. Det vore ju som att inte ge någon en andra chans. Men det är en fråga värd att lyfta upp för alla de som anser sig för fina för att donera organ.

För eller emot dödsstraff? 
EMOT, EMOT, EMOT. Jag hoppas att jag har sådan styrka att jag kan fortsätta vara emot även efter en sådan tragedi.

“Skvallra” eller inte? 
Om de inte slutar eller avslöjar sig själva så skulle jag nog det, kanske. Jag menar, alkoholisten behöver hjälp, porrsurfaren behöver sluta för att respektera andra…detta med porr är ju lite lurigt, och fuskaren tar upp någon annans plats som mer förtjänar den. Sedan är ju högskoleproven i sig inte rättvisa men det är en annan diskussion.

Ljuga eller inte?
Ooooo. Tricky! Jag är verkligen för ärlighet och öppenhet, men om man inte frågar behöver jag inget säga i vissa situationer. Frågar man får man vara beredd på ett ärligt svar. Ja, älskling, du är tjock…hmmm, kanske…beror på. Ljuger man där så kanske man bara ger någon en dålig självbild och efter alla dessa säsonger med uttagningar till Idol så vet vi ju hur illa det kan gå och hur irriterande det är. Om den otrogne inte talar om det själv, och det inte är mig han eller hon är otrogen med, då skulle jag absolut berätta det.

Bidrags- och skattefuska eller inte?
Det är möjligt att jag anser vissa fusk lindrigare än andra… det skall jag inte sticka under stolen med. Men att rösta blått för att få bort fuskarna och sedan säga att man skall gå ut och svartjobba för att man är så fattig, nej fy tusan vilket hyckleri. Sådant gör mig förbannad!!!

Labbråttor eller inte?
Om de testar exempelvis cancermedicin på labbråttor och gör detta under strikta reglerade former så kan jag tycka att det är okej att ett djur får ge sitt liv åt en större sak. Men inte smink och sådana där onödiga grejor. 

Vegetarian eller inte? 
Jag äter endast kyckling och fågel. Jag tycker inte att det är fel att döda djur för att äta dem men jag tycker att det är el med frakt, transport och detta förbannade köttberg som blir. Fatta hur många djur vi dödar bara för att slänga. 
Och jag vet att det är mest synd om fåglarna och fiskarna men jag gör det jag kan. Jag gör i alla fall lite. 

Päls eller inte?
Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där vi skulle behöva äkta päls i ett gott syfte. Det finns syntetmaterial. Så här blir det nej. Men däremot är det okej att ta skinnet från djuren vi ändå dödar, för att äta dem till exempel. 

Regnskog eller inte?
Nej, det är inte okej! Jag har gjort det. Jag till och med fuskar och handlar på vissa affärer där jag vet att barnarbete kan finnas med i bilden. Men jag håller åt så gott jag kan. Men inge mer omärkt regnskogsträ, bara FSC-märkt i sådana fall, för mig. Och jag hoppas att det inte blir så mycket barnarbetskläder heller…jag försöker verkligen. Jag har inge ursäkt.

Kort kjol eller inte?
Ja, om vi poängterar att det är synd att vi måste tänka så och att hur det än är så är det aldrig hennes fel. Jag stödjer mitt beslut helt på att jag inte hittar någon anledning till att ha en trosorna-syns-kjol eller en tuttarna-faller-ut-tröja (nu pratar vi alltså extremer) förutom att man vill anspela på sex, och det tycker jag är onödigt. Jag menar, okej om man gör det för sin pojk- eller flickvän. Men inte fasen är det helt okej att ragga med en inbjudan om sex för mitt barn. Så länge min dotter är så pass ung att jag har något att säga till om så behöver hon inte klä sig på det viset! Då skall hon inte vara ute efter one-nightare ändå!

Plastikoperationer eller inte?
Jag är ju av den tron att man inte läker såren med plastikoperationer. Jag tror att det finna ett annat underliggande problem i liknande fall. Bättre att gå till en livscoach då och arbeta på självförtroendet. Vi utrotar våra ölikheter med dessa ideal och är inga bra förebilder. Men i dag är det ju snarare denna åsikt som är kontroversiell än den motsatta. I dag skall ju alla få göra som de vill utan tanke på kollektivet. Den individualiserade generationen. Men jag tror på andra saker, som styrkan i kollektivet. Det är ju kollektivet vi lever i. Varför inte anpassa oss efter vårt levnadssätt, vi kommer ändå aldrig ifrån att vi är ett kollektiv och beroende av varandra. I vissa saker kommer vi alltid att påverka varandra, och det här är en av dem tycker jag. För just nu är skönhet endast de lyckligt lottade eller rika förunnat.

Legaliserad prostitution eller inte?
Nej. Visst skulle vi säkert kunna göra mycket bra med den legaliseringen, det har jag skrivit en hel uppsats om, en ur moralisk synpunkt och tanken om att den moraliska ståndpunkten och gränsdragningen kan vara lika viktig som andra så säger jag nej. Hur skall våra barn kunna bli moraliska medborgare med god etik utan att växa upp i ett moraliskt samhälle.
Sedan är jag säker på att det finns lyckliga horor. Men det är en annan femma. 

Civilkurage eller inte?
Svårt. Vågar inte svara rakt där för jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag har brutit in i mycket, både misshandlar och förstörelse. Men jag har också suttit och väntat på att andra skall bryta in eller endast ringt polisen. Det beror liksom på situationen…. skulle min inblandning förvärra eller förbättra. Men på något sätt agerar jag, det kan jag lova. Jag går inte bara därifrån och låtsas som ingenting. ALDRIG. Fy va fegt och oansvarsfullt. Då är man ju nästan delaktig i brottet.

Får man skämta om allt?
”Inget är så illa att det inte går att skämta om det” är lite mitt motto. Men så sa de något bra på efter tio på fyran…något i stil med att man inte får skämta så att man förstärker fördomar. Det kan eventuellt ligga något i det. Har inte riktigt smält det än. 
Men så tycker jag att man bara kan skämta om saker man står för också. För annars blir det knas. Ett litet sidospår bara. 

Tvångsomhänderta eller inte?
Kanske? Om man utgår från att de är så svaga att de inte klarar av sig själva. Det blir väl lite som att rädda någons liv, eller?!
Får man tvångsomhänderta ett barn då? Svårare fråga. Situationsberoende tror jag. Barn är ju kanske inte riktigt kapabla att ta hand om sig själva eller riktigt veta sitt eget bästa jämt. Men jag tror inte att vi automatiskt skall anta att vi alltid gör det som kommer att bli bäst i slutänden. Det facit har vi inte. Vi kan bara ha den förutsättningen och hoppas att så blir utfallet. Men den dagen vi börjar konstatera att det är så, då har vi blivit farliga.

Jaha, det här var svårt. Detta är nog svar som kan förändras efter diskussioner, erfarenheter och med tiden. Men just nu när jag skrev detta så kändes det så här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag går ut med en utmaning till alla mina läsare i dag. Jag tänkte nämligen att vi skulle diskutera och försöka svara på moraldilemman. Här nedan kommer en del mer eller mindre provokativa frågor och påståenden, min utmaning till dig som läsare och bloggare är att publicera dem på din sida tillsammans med dina svar. Det är inga enkla frågor men ack så intressant.

Att vittna eller inte vittna?
Låter vi offren lämnas ensamma och förövarna vinna för att slippa bli utsatta själva eller vittnar vi och offrar vår egen säkerhet för att göra det rätta? Låter du ditt barn vittna trots att de riskerar att bli utsatt för hot och våld?

Att anmäla eller inte anmäla?
Anmäler du din granne som kört onykter eller låtsas du som att du inte vet?

Dödshjälp eller inte?
Är du för eller emot? Skulle du säga till någon annan att det är fel men ändå hjälpa din sjuka mamma att få slippa smärtan genom dödshjälp?

Pro choice eller inte?
Är du pro choice eller abortmotståndare? Tycker du att det är rätt att ta livet av ett ofött barn? Vågar du stå för att det är just detta du gör eller menar du att abort inte är mord och rättfärdigar din handling så? 

Konsekvensneutral eller inte?
Om du sitter på en nyhet som kan avslöja en stor skandal men samtidigt riskerar rikets säkerhet, kommer du att publicera den eller inte?

Donera organ eller inte?
Anser du dig ha rätt att ta emot donerade organ om du själv inte är anmäld donator?

För eller emot dödsstraff? 
Om ditt barn blir utsatt för en pedofil, anser du att pedofilen har rätt till sitt liv efter detta?

”Skvallra” eller inte? 
Outar du din arbetskamrat som alkoholist eller inte? Eller att din arbetskamrat porrsurfar på Internet? Eller avslöjar du din kompis som fuskat på högskoleprovet?

Ljuga eller inte?
Finns det goda lögner? Berättar du för din vän att hennes eller hans sambo/äkta hälft har ett förhållande med någon annan?

Bidrags- och skattefuska eller inte?
Är det okej att fuska på deklarationen och svartjobba om du känner dig fattig? Är det då okej att samtidigt rösta blått i valet av den enda anledningen att du vill få bort alla fuskare? Är det värre att fuska med föräldrapenningen än att svartjobba? Är något fusk mer okej än något annat?

Labbråttor eller inte?
Är det okej att testa medicin och liknande på djur, att de skall ge sina liv för oss människor och måsta leva i labb med obehagliga och svåra tester? Om någon som står dig nära är sjuk, är detta okej?

Vegetarian eller inte? 
Är det okej att döda djur för att äta dem? Varför? Är det okej att frakta runt på djuren flera hundra eller tusen mil för att vi skall få billigt kött? Är det okej att plåga djur för att vi skall få äta billigt? Är det okej att att en liten stam i ett afrikanskt land ex. dödar en elefant eller en panda för att de skall få äta?

Päls eller inte?
Är det okej att döda djur för att göra kläder av dem? Är det okej med minkuppfödning? Är det okej att vi dödar djur för att vi skall vara snygga? Vilka döda djur får vi då bära?

Regnskog eller inte?
Är det okej att vi köper möbler av regnskogsträ när vi vet att det mycket troligt är illegalt? Är det okej att regnskogen försvinner för att vi är för snåla (för att köpa dyrt och lagligt) eller för lata (för att kolla efter märkning) eller för fåfänga (för att vi vill ha det snyggt)? 
Träden är ju ändå nerkapade och ligger i butiken.

Kort kjol eller inte?
Är det rätt att säga åt sin dotter att inte klä sig i en för kort kjol eller en för djup u-ringning eftersom det kan gå fel?

Plastikoperationer eller inte?
Är det okej att plastikoperera sig? Är det okej att någon som har små bröst och mår dåligt över det skaffar stora bröst med implantat? Eller är det att svika de som kämpar för olikheter och bättre ideal? Är du en dålig förebild som plastikopererad? 

Legaliserad prostitution eller inte?
Går det att legalisera prostitution och samtidigt säga till sina barn att det inte är något att sträva efter?

Civilkurage eller inte?
Skulle du bryta in i en misshandel på gatan och riskera att du själv blir misshandlad?

Får man skämta om allt?
Eller kan man gå för långt? 

Tvångsomhänderta eller inte?
Är det okej att tvångsomhänderta en alkoholist, en bulimiker, en anorektiker? När är det rätt att tvångsomhänderta?

Antar du utmaningen? Länka gärna, vore kul att se dina svar, eller skriv en kommentar och berätta var jag kan hitta dina svar. Mina svar kommer snart att publiceras här på bloggen.

Många av dessa frågeställningarna är direkt inspirerade av Efter tios diskussion på tv 4 i torsdags. Är du intresserad av vad Malou, Lars Ohly, Lennie Norman och Fredrik Virtanen säger i några av dessa frågor kan du klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Så här vill jag säga till alla som menar att IBS orsaka av våra tankar och inte av något som är fel i kroppen:

Om det vore psykiskt att vara bajsnödig så borde jag ju lyckas hålla mig, eller hur. Lyckas att hoppa över ett toalettbesök. För enligt läkare som menar att IBS är psykiskt så är det precis det vi skall göra; inte bry oss om att vi är bajsnödiga.
Men nästa gång du är riktigt bajsnödig, prova då att inte gå på toaletten. Prova att hålla det inne, så får vi se hur länge det tar innan du gör i byxorna. Först då vet du hur det är att vara jag. Och när du står där med bajs fulla byxorna, som ett litet barn som inte blivit riktigt pottränad, försök då att övertyga dig själv om att det var dina tankar som gjorde att du bajsade på dig. Jag kan lova att det känns oerhört verkligt och påtagligt, oerhört fysiskt, när det rinner längs benen.

Jag har haft ett mer eller mindre symtomfritt liv i ett och ett halvt år nu. Visst finns det situationer jag undviker eftersom det inte finns toaletter i närheten men det känns som att de valen inte stör mig i mitt vardagliga liv. Saker jag verkligen vill göra gör jag, saker jag inte har lust att göra gör jag inte. Jag mår bra efter att ha startat med min medicinering och upplever inte att jag hindras i mitt liv av min ”sjukdom” längre, i alla fall inte mer än de flesta människor hindras i sina liv på grund av sina krämpor. Och om medicinen fungerar, hur kan det då vara psykiskt? För min medicin är inte för psyket.

Jag kan inte se hur ångest skulle vara det som framkallar min IBS då jag varken skäms eller stannar hemma pga. uppsvälld mage. Jag är inte den typen av person som anser att mitt utseende är ett stort problem. Vem ska bry sig om min mage förutom jag och om de gör det så är det deras problem, inte mitt. Jag är den jag är, jag ser ut som jag gör, alla har vi våra krämpor. Får jag bara leva mitt liv utan stora hinder, vilket jag får med mina mediciner, så är jag nöjd.
Snarare borde jag bli hård i magen av ångest. För den enda ångest jag känner är när jag sitter ihopkurad bakom en buske vid vägkanten, med byxorna i knävecken och bar rumpa, och ber till gud att ingen skall komma just nu.

Man känner sin egen kropp bäst, enligt mig, och det spelar ingen roll hur mycket psykiskt ni anser att IBS är, jag håller inte med. För att vara plump och ärlig så tror jag att det finns människor som har ”psykisk” ibs, eller andra sjukdomar, men att detta är personer som kanske har lätt att oroa sig för saker. Men då kanske det är dessa personer som har IBS. De som har liknande symptom men har utvecklat det för att de är rädda och får ångest av magproblem. Då kanske min åkomma heter något annat. Eller tvärt om.
Jag tror att det drabbar vissa människor som har benägenhet att stänga in sig på grund av sådana här problem. Den benägenheten har inte jag. Jag tror också att det finns människor som vill vara sjuka, av olika anledningar, uppmärksamhet eller undanflykter, men jag tillhör inte heller dem. Herregud, min läkare sa under vår första träff, efter att jag svarat på frågan om vilka problem jag hade med min mage
– Ja, det är tydligt att du är påläst om ibs.
Jag kan lova att jag aldrig hade läst något om Ibs, för jag hade ingen aning om vad det var. Jag berättade bara om mitt liv. Men tyvärr tror jag att det både finns sådana människor han tänkte på, sådana som läser på och applicerar sjukdomar på sig själv för att de av någon anledning har det behovet. Och att det finns många fler läkare som han, som har fördomar mot människor och i längden drabbar det de som behöver hjälp. Sluta att dra alla över samma kam!

Jag har mött människor som fått diagnosen IBS som har hård mage, hemska smärtor, ballongmage varje dag och de måste äta fibrer i massor. Jag har lös mage, trängande avföringsbehov, oftast mildare smärtor, ibland värre, ganska sällan uppsvälld mage och jag ska absolut inte äta fibrer. Jag har också mött dem som har fibromylalgi och andra åkommor som är mig helt främmande i sin diagnos. Men vi har alla IBS.

Någon dag är jag säker på att detta samlingsnamn ”ibs” kommer att delas upp i många olika typer av sjukdomar. Jag tycker att ni försöker pressa ner alla kakor i samma form, trots att det sväller över både här och där. Och detta gör ni istället för att forma den efter mig, efter individen. Jag är trött på att bli ignorerad, att inte bli trodd på, trots att jag säger att det inte är jag. Jag är sååå trött på grova generaliseringar och att bli nerpressad i samma form.

Jag inser att detta inlägg säkert kommer att få mig att låta arg och lite knäpp, men det är svårt att viska i motvind. Många psykiatriker kommer säkert att tänka ”Så där reagerar vissa personer…” Men sluta tänk så. Det är det tänket som är problemet. Vore psyket så enkelt som ni försöker få det till så skulle världen inte se ut som den gör i dag!
Det känns precis som de tre gånger i mitt liv då jag sökt läkare för att jag haft streptokocker. De har vägrat tro mig men efter att jag övertygat dem om att ge mig ett test så har det visat sig att det är sant. Och det är samma visa varje gång. Jag känner sin egen kropp bäst! Jag kanske inte alltid vet vad jag har för problem, men tillslut så känner jag att det ni säger passar mig, eller inte. Och då är det dags för er att börja tro på mig!

Jag är inte rädd för mina symptom. Jag känner inte efter hela tiden. Jag lever inte genom min sjukdom, jag lever med den. Sluta försöka få mig att vara någon jag inte är. Sluta säga att jag reagerar precis som jag ska och att jag inte behöver gå på toaletten. Sluta dra samband mellan mitt problem och en alkoholists behov av alkohol. Eller en hundfobikers behov av en hundfri miljö. För det är inte kroppsligt. IBS är kroppsligt. Att jag måste bajsa är ett kroppsligt behov. Försök säga till en spysjuk person att de inte får spy. Till en gravid kvinna att hon inte får föda. Till en utmattad person att denne inte får sitta. Det skulle vara samma sak.

Ge mig tillbaka makten över mig själv. Tro på det jag säger. Tro på att jag kan känna min kropp och inte är en knäppgök som bara stretar emot er för att vara jobbig. Ge mig i alla fall det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Plötsligt sitter jag i soffan och gråter. Salta droppar rullar ner för kinderna, näsan täpper till och börjar rinna samtidigt som hjärtat blir alldeles varmt.

Jag har telefonen i handen och kämpar för att inte snörvla för högt. Allt som sägs blir en gröt. 

Det är en mycket kär och nära person i mitt liv som är på andra sidan tråden. Den här personen har precis tagit ett stort steg i sitt liv. Den har burit på ett hinder som har påverkat mycket i dennes personlighet. Och äntligen har denne person fått tala med någon om det.

När denna hjärtevän berättade om känslan om att få tala med någon, om livet, om saker och om problemet, någon som förstår, så hörde jag att lyckan spridit sig i hela dennes kropp. Som att en cirkel äntligen slutits. Det var så underbart att jag började gråta. Jag blev så lycklig över dennes persons lycka att tårar av glädje fyllde mina ögon och snabbt svämmade över. Just nu känns livet underbart!

Jag kan relatera. Jag har själv gjort det. För cirka ett år sedan, när jag utredde min IBS. Jag fick tala med människor som förstod mig. Om min barndom och säga saker som jag upplevt utan att någon sa ”Nej, så var det väl inte” tillbaka. Utan att någon kände sig tvingad att säga förlåt eller utan att risken för att någon blev arg fanns där. Jag fick bara släppa på känslorna och låta dem flöda, det var helt okej. Och folk förstod mig, jag var inte dum.

Det är en sådan underbar känsla så den går bara att jämföras med äkta kärlek. När man blir kär i någon och kan prata med denna som förstår en. Att prata med någon, när något tynger eller när man bär på något som ingen annan verkar kunna förstå, det är den bästa medicinen. Det gjorde mig bra, jag läkte av det. Pillrerna hjälper, men de läkte inte såren. Tarmproblemen är kvar, men de har minskat, för jag bär på så mycket mindre. Jag rekommenderar alla att tala med någon. Sök upp den där gruppen eller gå till den där kuratorn. Jag tror inte att det räcker med ens närmaste, de man känner, för oftast är man inte helt 100 procent ärlig då. Det är ett första steg, men gå längre!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Just nu är livet helt perfekt!

Read Full Post »

Older Posts »