Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läkare’

Jag fick en fråga i en kommentar av @Linda angående IBS:

Vilka 5 saker du gör i din vardag hjälper dig mest att kunna slappna av om känna mindre av din IBS?

Tänkte att detta kan vara något att lyfta upp, i fall någon mer är intresserad. Så här kommer mina svar.

1. Jag har slutat tänka på min IBS.
Med det menar jag inte att jag inte pratar om den o.s.v. Efter att jag startade den här bloggen tar det upp ganska mycket av min tid och mina funderingar. Men jag har slutat att ta med IBS i mina beräkningar på samma sätt. I vardagen åker jag dit jag vill utan att först fundera över om jag kommer att klara av det. Det gjorde jag alltid förr. Men denna förändring i beteendet har gjort enorm skillnad. Inte kanske så mycket mot det fysiska men mot det faktum att jag förr lät IBS:en ta en stor del i livet genom att alltid oroa mig. Då blev IBS ett problem vara sig det egentligen var det eller inte. För eftersom jag tänkte på det så var det alltid närvarande, magproblem eller inte. Så sluta ta IBS:en med i dina beräkningar är mitt första MÅSTE-tips.
2. Medicin. Det kan vara farligt att rekommendera medicin, jag inser det, och förstärker det med att du måste bli utredd och prata med läkare innan!!! Men mina två tabletter varje kväll innan jag går och lägger mig gör all världens skillnad. Och nu handlar det om det fysiska. Detta tillsammans med nr 1. gör livet normalt igen!
3. Lugnet. Jag kan stressa, men jag är alltid lugn inombords! Jag har hört att jag är riktigt “norrlandslugn”. Jag njuter av mysiga saker som tända ljus, fin musik, bad, ja allt som jag själv tycker är skönt och lugnande. Jag tar djupa andetag och tränar Body balance, Capoeira, simmar och tar promenader (mest på löparbandet dock, men gärna i naturen när det är fint väder). Jag hade svårt med sömnen vilket absolut gjorde magen värre. Svårt att somna in, sov oroligt, sprang på toaletten mycket. Då började jag lyssna på hypnos-cd:s för insomning och avslappning på rasterna på dagarna och det gjorde en sådan skillnad!!! Jag tillåter mig också att ta en tupplur när jag kommer hem, om jag kan. För det gör en sådan skillnad att vara utvilad! Nu låter jag som värsta flummot men hypnos är ju inte riktigt vad folk brukar tro att det är. Och avslappning är ju bara så skönt! Speciellt på sommaren när man kan ligga på gräsmattan med avslappningen i ipoden och värma sig i solskenet samtidigt!
4. Jag låter mig vara glad, göra roliga saker och är positiv. När jag gick IBS-skolan sa de att det bästa vi kunde göra är att se till att göra saker vi tycker är kul. En del IBS-patienter äter nämligen happy-piller och det finns tydligen någon positiv effekt med att se till att adrenalinet flödar och att vi pumpar mer lyckorus (vad nu alla de ämnena i kroppen heter). Men varför äta tabletter när vi kan producera alla de här ämnena själv. Lyssna på den där musiken som gör att du sprudlar och bara vill dansa, träna och förlös energin, gör det som du brukar bli glad av. För mig är det många saker. Njut av vardagen. Se till att alltid ha något som gör dig glad varje dag. Det kan ju vara en sådan enkel sak som att få krya upp i tv-soffan och mysa med sambon! Det gör mig glad. Eller bara att ringa och säga jag älskar dig till honom på jobbet. Eller att prata med min systerdotter. Eller att tända alla 30 ljus i vår lilla etta och äta en god middag tillsammans. Eller att se en film som engagerar. Ja, jag tror du förstår vad jag menar =)
5. Ingen alkohol – inga chips – lite lök – inga ägg. Fyra saker jag lärt mig undvika. Jag unnar mig ett glas eller två av lite alkoholdryck när jag får sitta hemmet i goda vänners sällskap. Eller ett vinglas i hemmet tillsammans med sambon och tända ljus. I säkerhet, så att säga. Chips unnar jag mig de få gånger min sambo fått för sig att köpa dem. Gul lök och ägg fuskar jag i mig ibland, men mest när jag vet att jag inte skall göra något viktigt. Röd lök äter jag lite oftare…

Jag hoppas verkligen att det hjälper dig något. Släpp nu alla måsten och peta in några vill! Jag tror att allmän livsnjutning, att se till att vardagen inte bara är fylld av måsten och tråkigheter, gör vem som helst lite friskare. Och jag tror inte att det är så svårt att hitta de där sakerna. För det behöver inte vara en lång resa eller så. Det kan vara ett bad varje dag! Släpp alla föreställningar om vad som är fantastiskt och se till vad du kan göra för att sätta guldkant på vardagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

Uppdatering:
Jag blev länkad av  Cherio Miss Sophie som inte alls håller med mig. Det gör inte några av hennes läsare heller. Så diskussionen fortsatte där, om någon är intresserad.

 

Malin Wollin har skrivit en krönika i Aftonbladet med den fantastiska rubriken ”Den här studien talar till fyllon och idioter”. Studien hon syftar på ska visa att en hutt eller två under graviditeten inte är några problem. Det ska tydligen till och med vara bra, om jag förstår det rätt.

Jag har inte själv läst studien men däremot har jag haft många diskussioner om just detta de senaste åren. För jag har nära vänner som tagit sig ett vinglas och sippat i sig lite cider när de varit gravida. ”För det har barnmorskan sagt är okej” Det som gör mig så jävla trött är allt skitsnack om att det inte alls behöver vara farligt, lagom är bäst och den där förbannat tröttsamma comebacken ”Men mitt barn är friskt och jag både drack och rökte när jag var gravid”.  

Det är väl ändå inte det som är grejen? Att någons barn klarade sig undan skador eller komplikationer trots att de drack sprit och blev på luren när de hade sitt barn i magen. Hör ni inte själva hur bisarrt det låter att ens komma med en sådan kommentar?!

Grejen är väl snarare hur chockad man kan bli att det finns människor där ute som är villig att ta chansen. ”Jag är ju lite sugen nu så jag tar mig en bärs, för jag kan inte hålla mig. Jag vet inte vad som händer om jag inte får den här ölen…” Nej, men har tanken slagit dig vad som an hända om du dricker ölen, eller vinet, eller snapsen? Är det verkligen värt chansen? Vill du verkligen offra ditt barns välbefinnande, chansa och se vad som händer? För även om chansen är minimal så är det just precis det du gör!

Jag är ingen läkare, jag har inte varit gravid och inte heller vet jag mycket om hur det fungerar. Men visst har jag fattat det rätt att när man är gravid så delar man maten med sitt barn. Allt du tar in i din mun kommer också att gå igenom ditt barns kropp. Och eftersom vi vet att vi dödar våra hjärnceller när vi dricker alkohol, vi som är vuxna och något så när färdigutvecklade, vad tror ni då händer med ert barn? Finns det verkligen någon som på allvar kan påstå att man tror att det är bra för barnet att få i sig alkohol? Att bli på luren och vara bakfull? Och om det nu finns några positiva effekter här, tror någon på allvar att de kan vara så bra att de överväger det negativa? Att det är värt chansningen? Finns det några positiva effekter över huvud taget när det handlar om alkohol som skulle få oss att tycka att en absolutist bör börja dricka? Har man någonsin sett så pass positiva effekter av sprit att det är bättre att dricka än inte dricka? Att det är så pass positivt att det är värt att ta chansningen med riskerna?

Jag tycker att det är ett helt sjukt resonemang och jag håller med Malin Wollin till 500 procent. Den här typen av resonemang utvecklas bara för att alkoholister, egoister och idioter som inte fattar bättre skall kunna få en bra ursäkt till att de är villiga att offra sitt barns välbefinnande mot en slurk vin. För aldrig lär vi väl höra någon säga ”Jag är så pass egoistisk att jag sätter mitt eget behov framför mitt barns”. Men det är precis det som är sanningen! Och samma sak gäller för gravida rökare.

Read Full Post »

För ett knappt år sedan var jag en annan person.
Kanske inte i grunden men jag var inte lika fri som jag är idag.
I hela mitt liv har jag haft problem med min mage. Jag har haft svårt
att röra mig fritt för att jag plötsligt måste springa på toaletten.
Det börjar som en liten oroskänsla i magen. Sedan börjar handsvetten.
Paniken stiger och jag rispar mina naglar mot handflatorna. Jag kan
inte prata med någon och jag kan tänka mig att mitt ansikte blir vitt
och tar formen av panikslagen. Sedan kommer magkramperna och så
slutskedet, insikten att om jag inte kommer till en toalett NU så
kommer jag att bajsa på mig.
Allt det här sker i slow motion för mig men i verkligheten så tar det
ungefär lika lång tid som det tar för tunnelbanan att åka från
Gullmarsplan till Skanstull. Problemet är bara att närmast lättnåeliga
toalett finns ytterligare två stationer bort, på McDonalds vid
Slussen.
Jag brukar säga att jag fick de här problemen när jag var 14 år. När
jag tänker efter så har jag nog haft dem så länge jag kan minnas men
besvären blev inte riktigt besvärliga förrän i högstadiet. Då skulle
jag plötsligt ta bussen 2,2 mil varje morgon för att komma till skolan
och det blev ett verkligt problem. Jag hoppade någon gång av bussen
mitt inne i skogen med en mumlande ursäkt om att min mamma skulle
komma med mina läxböcker och skjutsa mig resterande bit. Det var
mycket pinsamt och knasigt för det var kanske 20 pers på bussen, jag
växte upp i en by där alla kände alla, och bussen hade bara en
påstigningsplats och en avstigningsplats så man kom inte av den
obemärkt precis.
Så har mitt liv flutit på sedan dess. För varje år som gått har jag
blivit mer och mer rädd för att åka buss långa sträckor, ta
promenader, gå runt i stora städer, åka på semestrar eller över huvud
taget röra mig på platser där det inte finns toaletter inom räckhåll
eller sär det är långa toalettköer. ALLTID bär jag minst två femkronor
med mig så att jag har pengar till toaletten direkt när det behövs.
Min mardröm är att jag någon gång inte ska hinna med, att jag
plötsligt ska råka bajsa på mig bland folk helt enkelt.
Det finns mycket att berätta om det här; många pinsamma situationer
att skratta om. Många lappar har jag lagt ner på taxiresor när jag
plötsligt råkat ut för min åkomma. Men i dag ser mitt liv annorlunda
ut och det är det jag vill berätta om här.
För ett år sedan, ungefär samtidigt som jag nått den punkt att jag
hellre låste in mig hemma än att gå ut att träffa kompisar, började
jag förstå att jag inte bara har lite problem med magen utan att jag
faktiskt har ett stort problem. Det var ungefär samtidigt som jag
slutade glädjas åt bokade konserter, biobesök och fullt planerade
dagar med aktiviteter som jag släpade mig iväg till doktorn och
berätta om mitt problem.
Nu var det tyvärr så att den första läkaren jag mötte var otroligt
ignorant mot mina problem och skötte hela situationen fel så hon
stjälpte mer än hjälpte men jag hade i alla fall tagit mig till en
läkare.
Det tog mig cirka fem månader att samla mod och gå till en läkare igen
men den gången fick jag jackpott. Min nya läkare lyssnade på mig,
ställde rätt frågor och ställde omedelbart en temporär diagnos. IBS –
Irritable Bowle Syndrome.
Vill du att jag skriver en remiss till Ersta sjukhus?, frågade min läkare.
Jag tittade förvirrat på henne och visste inte riktigt varför hon
frågade mig det men jag nickade förstulet. Jag visste ju inte då att
Ersta sjukhus är Sveriges ledande sjukhus inom mage och tarm och att
de specialiserat sig på IBS.
Sedan gick allt som på ett bananskal. Jag fick göra undersökningar för
att utesluta andra sjukdomar och så ställdes diagnosen. Jag har IBS.
(Utan att gå in mer på det så är IBS en komplicerad diagnos och för
att kunna säga att någon har det så måste andra sjukdomar med liknande
eller samma symptom uteslutas innan diagnosen kan ställas.) Jag fick
en personlig läkare som har sakkunskap om just detta och är otroligt
förstående om hur IBS kan påverka livsstilen och sänka
levnadskvalitén. Ärligt talat så var jag fängslad av min IBS och jag
behövde verkligen möta någon som förstod detta så bara att mötas av
förståelse gjorde allt mycket lättare. I somras fick jag gå en så
kallad IBS-skola på Ersta sjukhus där jag fick träffa läkare,
sjuksköterskor, sjukteraputer, psykologer och allta möjliga människor
som hade sakkunskap om IBS och som kunde lära mig något om min
livssituation och hur jag kan förbättra den. IBS är nämligen inget som
går att bota, man måste lära sig hantera det och lära sig hur man kan
minska sina symptom.
I dag har jag fått en medicin som jag äter varje dag och som gör livet
så otroligt mycket enklare. Jag har också fått kunskap om mitt
tillstånd som hjälper mig att förstå vad det är och hur jag ska
underlätta min egen vardag. Och framförallt har jag fått förståelse
från min omgivning och jag behöver inte skämmas för mina symptom
längre. Jag kan i dag berätta om min IBS utan att jag skäms för det.
Det finns ord för det jag lever med, det finns andra som jag. Den
känslan är oslagbar efter att ha levt med ett problem i hela sitt liv
och trott att man varit ensam. Och skulle jag någonsin bajsa på mig
offentligt så kan jag säga ”jag har IBS” och förklara att jag inte är
ett barn på 2 år som inte har blivit pottränad än. Det kanske är
konstigt men det känns som att det gör det hela mer okej!
Nu närmar julen sig. Mitt liv har varit fantastiskt de senaste
månaderna. Eller, mitt liv har alltid varit fantastiskt men nu har det
en stjärna i kanten. I snart två månader har jag haft varje dag i
varje helg uppbokad. Snart åker jag till Oslo på minisemester också.
Jag oroar mig inte för det längre, jag gläds åt det. På lördag ska vi
åka in till stan och shoppa kläder, gå på bio och sedan spendera
resten av kvällen på Gröna Lunds julmarknad. Det ska bli så otroligt
roligt!!! Det är så underbart!!! Det är frihet, att få känna sådan
glädje. Det är livskvalité att få känna frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »