Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frihet’

Mitt liv verkar handla mycket om hat just nu. För någon vecka sedan hade jag och min sambo ett samtal som i stora drag handlade om hat. Några veckor innan hade jag ett liknande samtal med en annan vän. I går seglade jag in på min bonuslillasysters blogg (inte eg. lillasyster men vi har vuxit upp som grannar och varit mycket nära) och hon hade skrivit om just hat. Om att hata eller inte hata. Om vem man bör hata och om man har hatat.

Min och min sambos diskussion handlade om en händelse som många anser borde anmälas till polisen. Ett brott mot en persons självkänsla, trygghet och själ. Nu är det så att det här våldsbrottet inte har anmälts. Något som många inte kan förstå. 

I många år har jag menat att det inte finns någonting som kan förlåta att en person inte anmäler ett allvarligt brott. Jag har länge ansett att att inte anmäla i sig är ett brott mot alla som kommer att råka ut för den brottslingen i framtiden. Att det är ett brott mot alla som kämpar för rättssäkerhet och rättvisa. Alla måste ta sitt ansvar i kampen om friheten.

Men efter att ha tagit del av den här historien så känner jag annorlunda för det.

Om man blir utsatt för våld så är det just ett brott mot ens egen personlighet. Det kan förstöra ett sinne för livet. Och inte bara brottet i sig, men också efterföljderna. 

Tänk dig att du gör en anmälan. Alla får reda på det. Ditt liv blir allmänngods. Alla har en åsikt. Några tror dig inte, några tror dig. Du får medlidande och medömkan. Antingen blir du den där ”stackaren” som ljuger för att få uppmärksamhet eller så blir du den där ”stackaren” som råkat ut för något så hemskt. Men du blir den där ”stackaren” för evigt. Och det är så klart ingen som skänker sitt medlidande med illvilja, det är en mycket mänsklig reaktion, och det blir lätt allas eviga förklaring till allt. Till varför du inte klarar det eller varför du är så stark eller varför du är som du är. Du är OFFRET.

Och att leva som ett offer kan inte vara lätt. För chansen att glömma blir betydligt mindre. Nu påminns du också av alla andra. Av frågor eller bara av deras sätt att vara mot dig. Eller deras beröm, ”Du är så stark”, ”Jag skulle aldrig klara av det”. 

Du blir också för evigt bedömd utifrån det du varit med om. Det du ”upplevt”. Men skulle man verkligen kunna skratta så fort efter en sådan sak? Skulle man verkligen kunna se en film med en misshandel eller en våldtäkt utan att gråta? etc.

Du får inte möjlighet att glömma.

Men om du inte berättar vad som hänt kan det innebära en chans att få glömma. Att få släppa hatet som tär på dig. Att du ger sig själv en chans att leva som en ”vanlig” människa utan att bli ömkad, bedömd eller ifrågasatt. Du kan slipa vara OFFRET. Offret som får fördelar som h*n inte vill ha. 

Du får en chans att vara du. Stark utan anledning. Stark bara för att du är sådan. Du får en chans att glömma och släppa. 

Du slipper låta det som hänt påverka ditt liv mer än vad det redan gjort. Det slipper bli hela ditt liv, sluka dig.

Det finns en chans att du står där, tio år efter våldet, och glädjer dig över ditt val. Hur fel andra än må tycka att det var. Du står där och ser hur du har lyckats. Utan att vara ett offer. Utan medömkan. Utan att ha haft det där onda som infekterat ditt liv. Utan att ha ältat. Och just därför har du lyckats. Just därför är du stolt och lycklig. Du är framgångsrik och öppen.

Du kanske också ser att det faktiskt finns något som heter Karma. Att den som förtjänar det inte fått den glädjen att förstöra ditt liv. Men att det förstört h*ns.

Dit jag vill komma är att det inte finns någon idé att hata. Välj bort hatet. Låt det inte äta upp dig, slösa inte din tid. Hur du än väljer att göra, vad som än känns bäst för dig, så välj att glömma, släpa och ignorera. Känn inget för den här personen. Det viktigaste är att släppa taget. För i en sådan här situation är du viktigast. Att du kommer vidare med ditt liv är det som är bäst för alla. 

Jag bär på en ljuskänslig hemligheter i mitt liv som jag förmodligen aldrig kommer att avslöja. Men utan att avslöja för mycket så kan jag säga att jag har anledning att hata. Men jag har slutat med det. Jag känner inget. Bara glädje.

Read Full Post »

För ett knappt år sedan var jag en annan person.
Kanske inte i grunden men jag var inte lika fri som jag är idag.
I hela mitt liv har jag haft problem med min mage. Jag har haft svårt
att röra mig fritt för att jag plötsligt måste springa på toaletten.
Det börjar som en liten oroskänsla i magen. Sedan börjar handsvetten.
Paniken stiger och jag rispar mina naglar mot handflatorna. Jag kan
inte prata med någon och jag kan tänka mig att mitt ansikte blir vitt
och tar formen av panikslagen. Sedan kommer magkramperna och så
slutskedet, insikten att om jag inte kommer till en toalett NU så
kommer jag att bajsa på mig.
Allt det här sker i slow motion för mig men i verkligheten så tar det
ungefär lika lång tid som det tar för tunnelbanan att åka från
Gullmarsplan till Skanstull. Problemet är bara att närmast lättnåeliga
toalett finns ytterligare två stationer bort, på McDonalds vid
Slussen.
Jag brukar säga att jag fick de här problemen när jag var 14 år. När
jag tänker efter så har jag nog haft dem så länge jag kan minnas men
besvären blev inte riktigt besvärliga förrän i högstadiet. Då skulle
jag plötsligt ta bussen 2,2 mil varje morgon för att komma till skolan
och det blev ett verkligt problem. Jag hoppade någon gång av bussen
mitt inne i skogen med en mumlande ursäkt om att min mamma skulle
komma med mina läxböcker och skjutsa mig resterande bit. Det var
mycket pinsamt och knasigt för det var kanske 20 pers på bussen, jag
växte upp i en by där alla kände alla, och bussen hade bara en
påstigningsplats och en avstigningsplats så man kom inte av den
obemärkt precis.
Så har mitt liv flutit på sedan dess. För varje år som gått har jag
blivit mer och mer rädd för att åka buss långa sträckor, ta
promenader, gå runt i stora städer, åka på semestrar eller över huvud
taget röra mig på platser där det inte finns toaletter inom räckhåll
eller sär det är långa toalettköer. ALLTID bär jag minst två femkronor
med mig så att jag har pengar till toaletten direkt när det behövs.
Min mardröm är att jag någon gång inte ska hinna med, att jag
plötsligt ska råka bajsa på mig bland folk helt enkelt.
Det finns mycket att berätta om det här; många pinsamma situationer
att skratta om. Många lappar har jag lagt ner på taxiresor när jag
plötsligt råkat ut för min åkomma. Men i dag ser mitt liv annorlunda
ut och det är det jag vill berätta om här.
För ett år sedan, ungefär samtidigt som jag nått den punkt att jag
hellre låste in mig hemma än att gå ut att träffa kompisar, började
jag förstå att jag inte bara har lite problem med magen utan att jag
faktiskt har ett stort problem. Det var ungefär samtidigt som jag
slutade glädjas åt bokade konserter, biobesök och fullt planerade
dagar med aktiviteter som jag släpade mig iväg till doktorn och
berätta om mitt problem.
Nu var det tyvärr så att den första läkaren jag mötte var otroligt
ignorant mot mina problem och skötte hela situationen fel så hon
stjälpte mer än hjälpte men jag hade i alla fall tagit mig till en
läkare.
Det tog mig cirka fem månader att samla mod och gå till en läkare igen
men den gången fick jag jackpott. Min nya läkare lyssnade på mig,
ställde rätt frågor och ställde omedelbart en temporär diagnos. IBS –
Irritable Bowle Syndrome.
Vill du att jag skriver en remiss till Ersta sjukhus?, frågade min läkare.
Jag tittade förvirrat på henne och visste inte riktigt varför hon
frågade mig det men jag nickade förstulet. Jag visste ju inte då att
Ersta sjukhus är Sveriges ledande sjukhus inom mage och tarm och att
de specialiserat sig på IBS.
Sedan gick allt som på ett bananskal. Jag fick göra undersökningar för
att utesluta andra sjukdomar och så ställdes diagnosen. Jag har IBS.
(Utan att gå in mer på det så är IBS en komplicerad diagnos och för
att kunna säga att någon har det så måste andra sjukdomar med liknande
eller samma symptom uteslutas innan diagnosen kan ställas.) Jag fick
en personlig läkare som har sakkunskap om just detta och är otroligt
förstående om hur IBS kan påverka livsstilen och sänka
levnadskvalitén. Ärligt talat så var jag fängslad av min IBS och jag
behövde verkligen möta någon som förstod detta så bara att mötas av
förståelse gjorde allt mycket lättare. I somras fick jag gå en så
kallad IBS-skola på Ersta sjukhus där jag fick träffa läkare,
sjuksköterskor, sjukteraputer, psykologer och allta möjliga människor
som hade sakkunskap om IBS och som kunde lära mig något om min
livssituation och hur jag kan förbättra den. IBS är nämligen inget som
går att bota, man måste lära sig hantera det och lära sig hur man kan
minska sina symptom.
I dag har jag fått en medicin som jag äter varje dag och som gör livet
så otroligt mycket enklare. Jag har också fått kunskap om mitt
tillstånd som hjälper mig att förstå vad det är och hur jag ska
underlätta min egen vardag. Och framförallt har jag fått förståelse
från min omgivning och jag behöver inte skämmas för mina symptom
längre. Jag kan i dag berätta om min IBS utan att jag skäms för det.
Det finns ord för det jag lever med, det finns andra som jag. Den
känslan är oslagbar efter att ha levt med ett problem i hela sitt liv
och trott att man varit ensam. Och skulle jag någonsin bajsa på mig
offentligt så kan jag säga ”jag har IBS” och förklara att jag inte är
ett barn på 2 år som inte har blivit pottränad än. Det kanske är
konstigt men det känns som att det gör det hela mer okej!
Nu närmar julen sig. Mitt liv har varit fantastiskt de senaste
månaderna. Eller, mitt liv har alltid varit fantastiskt men nu har det
en stjärna i kanten. I snart två månader har jag haft varje dag i
varje helg uppbokad. Snart åker jag till Oslo på minisemester också.
Jag oroar mig inte för det längre, jag gläds åt det. På lördag ska vi
åka in till stan och shoppa kläder, gå på bio och sedan spendera
resten av kvällen på Gröna Lunds julmarknad. Det ska bli så otroligt
roligt!!! Det är så underbart!!! Det är frihet, att få känna sådan
glädje. Det är livskvalité att få känna frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »