Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bio’

Jag tänkte kort bara slå ett slag för fildelningsdebatten ur synvinkeln av att ha ett typ av rörelsehinder. För ja, min IBS är definitivt ett rörelsehinder!

För er som inte läst min blogg innan och inte vet hur Irritable Bowel Syndrom kan yttra sig kommer hör en kort sammanfattning:

Jag har diarrebaserad IBS. Detta innebär att jag har svårt att ta mig från punkt A till punkt B. När jag sitter på tunnelbanan kan min mage plötsligt vrida sig ordentligt och då är det bara att så snabbt som möjligt hitta en tillgänglig toalett. För annars kommer det i byxorna. Och då menar jag inte att jag på något sätt har tid att vänta tills jag kommer fram till slutmålet och gå på toaletten där. Nej, det är NU jag måste hitta en ledig sits! Och denna obekvämlighet gör att alla mina trippar utanför min egen dörr inte är så där vardagsenkla, som de kan vara för människor utan rörelsehinder. För jag måste planera vad jag skall äta, planera innan så att jag kan ta min medicin och ibland kan det innebära en överhoppad lunch eller middag för att komma iväg på något roligt.

Som ni redan förstått så är ett biobesök en hel process för mig och många i min sits. Det blir en riktig lyx! Och det beror inte bara på resan dit utan även på att det kan vara riktigt jobbigt att sitta i en allmän lokal och prutta så det stinker, bara för att det är helt omöjligt att hålla det inne. För att inte tala om att behöva springa ut på toaletten mitt i filmens ”point of no return” och missa hela grejjen man betalat för. Och störa alla som tycker att man är såå jobbig som springer fram och tillbaka. När jag väl måste springa ut så ska jag ärligt erkänna att jag tar med mig alla saker och går hellre hem än in i salongen igen. FÖr det kan hände igen och igen och igen och jag orkar inte vara störmomentet för alla andra.

Och att mysa till det med godis i salongen är ju bara att glömma!

Ni kanske förstår varför jag anser att biomonopolet på nya filmer är mer än irriterande. För att få sitta i min egen soffa och kunna pausa filmen när jag vill är för mig rena lyxen! Det är den bästa filmupplevelsen jag kan tänka mig! Att kunna snaska med toalettdörrens lugnande silhuett i ögonvrån och faktiskt få sitta avslappnad mitt framför skärmen, inte i bereddposition längst ut på kanten nära dörren. Och att kunna fisa mig blå om jag måste, utan att skämmas.

Nu finns det säkert elaka människor som Kato där ute som tycker att sådana som jag får nöja mig med hyrfilmer och lite ”äldre filmer”. Till exempel de som skrev debattartikeln i DN i dag… För de gick knappast ut och gjorde något upprop för rörelsehindrade eller andra människor som av olika anledningar har svårt att ta sig till biografen för att få se deras filmer. De har ju knappast varit drivande i att hitta ett alternativ till oss. Jag tror att fildelningen uppstod för att det fanns ett behov. Kanske vi har lärt oss att förekomma behoven nu och inte bara sitta bekvämt tillbaka och inkassera bara för att det funkar för ”mig”.
För varför skall jag lida bara för att jag råkade födas med en taskig tarm? Orättvist tycker jag! 

Kanske några fler som vill skriva under på det här?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

För ett knappt år sedan var jag en annan person.
Kanske inte i grunden men jag var inte lika fri som jag är idag.
I hela mitt liv har jag haft problem med min mage. Jag har haft svårt
att röra mig fritt för att jag plötsligt måste springa på toaletten.
Det börjar som en liten oroskänsla i magen. Sedan börjar handsvetten.
Paniken stiger och jag rispar mina naglar mot handflatorna. Jag kan
inte prata med någon och jag kan tänka mig att mitt ansikte blir vitt
och tar formen av panikslagen. Sedan kommer magkramperna och så
slutskedet, insikten att om jag inte kommer till en toalett NU så
kommer jag att bajsa på mig.
Allt det här sker i slow motion för mig men i verkligheten så tar det
ungefär lika lång tid som det tar för tunnelbanan att åka från
Gullmarsplan till Skanstull. Problemet är bara att närmast lättnåeliga
toalett finns ytterligare två stationer bort, på McDonalds vid
Slussen.
Jag brukar säga att jag fick de här problemen när jag var 14 år. När
jag tänker efter så har jag nog haft dem så länge jag kan minnas men
besvären blev inte riktigt besvärliga förrän i högstadiet. Då skulle
jag plötsligt ta bussen 2,2 mil varje morgon för att komma till skolan
och det blev ett verkligt problem. Jag hoppade någon gång av bussen
mitt inne i skogen med en mumlande ursäkt om att min mamma skulle
komma med mina läxböcker och skjutsa mig resterande bit. Det var
mycket pinsamt och knasigt för det var kanske 20 pers på bussen, jag
växte upp i en by där alla kände alla, och bussen hade bara en
påstigningsplats och en avstigningsplats så man kom inte av den
obemärkt precis.
Så har mitt liv flutit på sedan dess. För varje år som gått har jag
blivit mer och mer rädd för att åka buss långa sträckor, ta
promenader, gå runt i stora städer, åka på semestrar eller över huvud
taget röra mig på platser där det inte finns toaletter inom räckhåll
eller sär det är långa toalettköer. ALLTID bär jag minst två femkronor
med mig så att jag har pengar till toaletten direkt när det behövs.
Min mardröm är att jag någon gång inte ska hinna med, att jag
plötsligt ska råka bajsa på mig bland folk helt enkelt.
Det finns mycket att berätta om det här; många pinsamma situationer
att skratta om. Många lappar har jag lagt ner på taxiresor när jag
plötsligt råkat ut för min åkomma. Men i dag ser mitt liv annorlunda
ut och det är det jag vill berätta om här.
För ett år sedan, ungefär samtidigt som jag nått den punkt att jag
hellre låste in mig hemma än att gå ut att träffa kompisar, började
jag förstå att jag inte bara har lite problem med magen utan att jag
faktiskt har ett stort problem. Det var ungefär samtidigt som jag
slutade glädjas åt bokade konserter, biobesök och fullt planerade
dagar med aktiviteter som jag släpade mig iväg till doktorn och
berätta om mitt problem.
Nu var det tyvärr så att den första läkaren jag mötte var otroligt
ignorant mot mina problem och skötte hela situationen fel så hon
stjälpte mer än hjälpte men jag hade i alla fall tagit mig till en
läkare.
Det tog mig cirka fem månader att samla mod och gå till en läkare igen
men den gången fick jag jackpott. Min nya läkare lyssnade på mig,
ställde rätt frågor och ställde omedelbart en temporär diagnos. IBS –
Irritable Bowle Syndrome.
Vill du att jag skriver en remiss till Ersta sjukhus?, frågade min läkare.
Jag tittade förvirrat på henne och visste inte riktigt varför hon
frågade mig det men jag nickade förstulet. Jag visste ju inte då att
Ersta sjukhus är Sveriges ledande sjukhus inom mage och tarm och att
de specialiserat sig på IBS.
Sedan gick allt som på ett bananskal. Jag fick göra undersökningar för
att utesluta andra sjukdomar och så ställdes diagnosen. Jag har IBS.
(Utan att gå in mer på det så är IBS en komplicerad diagnos och för
att kunna säga att någon har det så måste andra sjukdomar med liknande
eller samma symptom uteslutas innan diagnosen kan ställas.) Jag fick
en personlig läkare som har sakkunskap om just detta och är otroligt
förstående om hur IBS kan påverka livsstilen och sänka
levnadskvalitén. Ärligt talat så var jag fängslad av min IBS och jag
behövde verkligen möta någon som förstod detta så bara att mötas av
förståelse gjorde allt mycket lättare. I somras fick jag gå en så
kallad IBS-skola på Ersta sjukhus där jag fick träffa läkare,
sjuksköterskor, sjukteraputer, psykologer och allta möjliga människor
som hade sakkunskap om IBS och som kunde lära mig något om min
livssituation och hur jag kan förbättra den. IBS är nämligen inget som
går att bota, man måste lära sig hantera det och lära sig hur man kan
minska sina symptom.
I dag har jag fått en medicin som jag äter varje dag och som gör livet
så otroligt mycket enklare. Jag har också fått kunskap om mitt
tillstånd som hjälper mig att förstå vad det är och hur jag ska
underlätta min egen vardag. Och framförallt har jag fått förståelse
från min omgivning och jag behöver inte skämmas för mina symptom
längre. Jag kan i dag berätta om min IBS utan att jag skäms för det.
Det finns ord för det jag lever med, det finns andra som jag. Den
känslan är oslagbar efter att ha levt med ett problem i hela sitt liv
och trott att man varit ensam. Och skulle jag någonsin bajsa på mig
offentligt så kan jag säga ”jag har IBS” och förklara att jag inte är
ett barn på 2 år som inte har blivit pottränad än. Det kanske är
konstigt men det känns som att det gör det hela mer okej!
Nu närmar julen sig. Mitt liv har varit fantastiskt de senaste
månaderna. Eller, mitt liv har alltid varit fantastiskt men nu har det
en stjärna i kanten. I snart två månader har jag haft varje dag i
varje helg uppbokad. Snart åker jag till Oslo på minisemester också.
Jag oroar mig inte för det längre, jag gläds åt det. På lördag ska vi
åka in till stan och shoppa kläder, gå på bio och sedan spendera
resten av kvällen på Gröna Lunds julmarknad. Det ska bli så otroligt
roligt!!! Det är så underbart!!! Det är frihet, att få känna sådan
glädje. Det är livskvalité att få känna frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »