Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vardag’

Japp, då har jag bestämt och påtat …

Denna blogg läggs härmed ner och splittras i tre mindre bloggar. När jag samlade allt på samma plats så blev allt plötsligt antingen för litet eller för stort för att ha med här … För oviktigt eller för viktigt …

Från och med i dag bloggar jag på dessa adresser:

Om IBS – http://kistan.wordpress.com/

Om samhälle – http://kolon.wordpress.com/

Foton och vardag – http://hultmans.wordpress.com/

Hoppas ni som läser orkar hänga med mig till mina nya adresser. Vi ses!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

När tänkte du senast att i dag skall jag göra något speciellt för min sambo?

Det finns nämligen en sak som jag är ganska bra på. Och det är att minst en gång i veckan, oftast fler gånger, tänka att jag skall lyxa till det lite extra i vardagen. Med lyxa menar jag inte att jag skall äta en kaka eller dricka ett glas vin, nej, jag menar att jag skall sätta guldkant på min sambos vardag och visa honom lite extra uppskattning. Till exempel köper jag hem och lagar hans favoriträtt. Eller så tänder jag alla ljus i lägenheten och sätter på mysig musik tills han kommer hem. Eller så kanske jag erbjuder mig att ta disken, som vanligtvis är hans del i matlagningen. Eller varför inte en blomma?

Min poäng är att vi ofta är mycket dåliga på att visa varandra uppskattning, trots att de flesta av oss verkligen är i behov av att få vardagen guldkantad. Och det behöver inte kräva speciellt mycket av oss. Bara att vi tänker till lite. 

Så min utmaning denna fredag, till alla och samtliga som läser, är att göra något speciellt för någon i din närhet. Det kan vara din make, maka, sambo, partner, mamma, pappa, dotter eller son. Eller varför inte mormor, morfar, farmor eller farfar som längtat efter ditt besök så länge nu. Gör en liten uppoffring, gå lite ur din väg, för att förgylla någon annans dag. Och fortsätt göra detta minst en gång i veckan.

För dig som tänker att du skulle vilja bjuda på lite mat så kommer här ett fredagsrecept som är vanligt återkommande på fredagar i det här hushållet. Det är allt annat än nyttigt, och det är ingen söndagsmat precis. Men det är en snaskig rätt, med smackigt innehåll, för de som gillar att sitta framför tv:n och njuta med en ordentlig skräpmatstallrik och levande ljus. Det tar inte mycket tid eller ansträngning att göra rätten färdig, så du har inga undanflykter.  

Tacogratäng

5 dl creme fraish (lätt om du inte gillar den dästa känslan, annars orginal)

300 g philadelphiaost

Rör ihop och lägg i botten på en ugnssäker form. Vispa ej, då blir det rinnande. Rör ihop försiktigt, men se till att osten blir ordentligt utrörd.

Röd paprika (finhackas och läggs ovanpå smeten i ugnsformen)

Köttfärs alt. vegetarisk färs

Tacokrydda

Stek och krydda färsen. Häll ovanpå paprikan och smeten.

Riven ost (Hälls överst i formen)

Sätt in formen i ugnen på 225 grader. Gräddas tills den får färg och är varm. Ca 20 min.

Gurka

Majs

Körsbärstomater

Röd lök

Kruksallad, krisp

Tacochips

Salsa (hot är bäst)

Blanda salladen och servera tillsammans med gratängen, salsan och chipsen. Smaklig måltid!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

För ett knappt år sedan var jag en annan person.
Kanske inte i grunden men jag var inte lika fri som jag är idag.
I hela mitt liv har jag haft problem med min mage. Jag har haft svårt
att röra mig fritt för att jag plötsligt måste springa på toaletten.
Det börjar som en liten oroskänsla i magen. Sedan börjar handsvetten.
Paniken stiger och jag rispar mina naglar mot handflatorna. Jag kan
inte prata med någon och jag kan tänka mig att mitt ansikte blir vitt
och tar formen av panikslagen. Sedan kommer magkramperna och så
slutskedet, insikten att om jag inte kommer till en toalett NU så
kommer jag att bajsa på mig.
Allt det här sker i slow motion för mig men i verkligheten så tar det
ungefär lika lång tid som det tar för tunnelbanan att åka från
Gullmarsplan till Skanstull. Problemet är bara att närmast lättnåeliga
toalett finns ytterligare två stationer bort, på McDonalds vid
Slussen.
Jag brukar säga att jag fick de här problemen när jag var 14 år. När
jag tänker efter så har jag nog haft dem så länge jag kan minnas men
besvären blev inte riktigt besvärliga förrän i högstadiet. Då skulle
jag plötsligt ta bussen 2,2 mil varje morgon för att komma till skolan
och det blev ett verkligt problem. Jag hoppade någon gång av bussen
mitt inne i skogen med en mumlande ursäkt om att min mamma skulle
komma med mina läxböcker och skjutsa mig resterande bit. Det var
mycket pinsamt och knasigt för det var kanske 20 pers på bussen, jag
växte upp i en by där alla kände alla, och bussen hade bara en
påstigningsplats och en avstigningsplats så man kom inte av den
obemärkt precis.
Så har mitt liv flutit på sedan dess. För varje år som gått har jag
blivit mer och mer rädd för att åka buss långa sträckor, ta
promenader, gå runt i stora städer, åka på semestrar eller över huvud
taget röra mig på platser där det inte finns toaletter inom räckhåll
eller sär det är långa toalettköer. ALLTID bär jag minst två femkronor
med mig så att jag har pengar till toaletten direkt när det behövs.
Min mardröm är att jag någon gång inte ska hinna med, att jag
plötsligt ska råka bajsa på mig bland folk helt enkelt.
Det finns mycket att berätta om det här; många pinsamma situationer
att skratta om. Många lappar har jag lagt ner på taxiresor när jag
plötsligt råkat ut för min åkomma. Men i dag ser mitt liv annorlunda
ut och det är det jag vill berätta om här.
För ett år sedan, ungefär samtidigt som jag nått den punkt att jag
hellre låste in mig hemma än att gå ut att träffa kompisar, började
jag förstå att jag inte bara har lite problem med magen utan att jag
faktiskt har ett stort problem. Det var ungefär samtidigt som jag
slutade glädjas åt bokade konserter, biobesök och fullt planerade
dagar med aktiviteter som jag släpade mig iväg till doktorn och
berätta om mitt problem.
Nu var det tyvärr så att den första läkaren jag mötte var otroligt
ignorant mot mina problem och skötte hela situationen fel så hon
stjälpte mer än hjälpte men jag hade i alla fall tagit mig till en
läkare.
Det tog mig cirka fem månader att samla mod och gå till en läkare igen
men den gången fick jag jackpott. Min nya läkare lyssnade på mig,
ställde rätt frågor och ställde omedelbart en temporär diagnos. IBS –
Irritable Bowle Syndrome.
Vill du att jag skriver en remiss till Ersta sjukhus?, frågade min läkare.
Jag tittade förvirrat på henne och visste inte riktigt varför hon
frågade mig det men jag nickade förstulet. Jag visste ju inte då att
Ersta sjukhus är Sveriges ledande sjukhus inom mage och tarm och att
de specialiserat sig på IBS.
Sedan gick allt som på ett bananskal. Jag fick göra undersökningar för
att utesluta andra sjukdomar och så ställdes diagnosen. Jag har IBS.
(Utan att gå in mer på det så är IBS en komplicerad diagnos och för
att kunna säga att någon har det så måste andra sjukdomar med liknande
eller samma symptom uteslutas innan diagnosen kan ställas.) Jag fick
en personlig läkare som har sakkunskap om just detta och är otroligt
förstående om hur IBS kan påverka livsstilen och sänka
levnadskvalitén. Ärligt talat så var jag fängslad av min IBS och jag
behövde verkligen möta någon som förstod detta så bara att mötas av
förståelse gjorde allt mycket lättare. I somras fick jag gå en så
kallad IBS-skola på Ersta sjukhus där jag fick träffa läkare,
sjuksköterskor, sjukteraputer, psykologer och allta möjliga människor
som hade sakkunskap om IBS och som kunde lära mig något om min
livssituation och hur jag kan förbättra den. IBS är nämligen inget som
går att bota, man måste lära sig hantera det och lära sig hur man kan
minska sina symptom.
I dag har jag fått en medicin som jag äter varje dag och som gör livet
så otroligt mycket enklare. Jag har också fått kunskap om mitt
tillstånd som hjälper mig att förstå vad det är och hur jag ska
underlätta min egen vardag. Och framförallt har jag fått förståelse
från min omgivning och jag behöver inte skämmas för mina symptom
längre. Jag kan i dag berätta om min IBS utan att jag skäms för det.
Det finns ord för det jag lever med, det finns andra som jag. Den
känslan är oslagbar efter att ha levt med ett problem i hela sitt liv
och trott att man varit ensam. Och skulle jag någonsin bajsa på mig
offentligt så kan jag säga ”jag har IBS” och förklara att jag inte är
ett barn på 2 år som inte har blivit pottränad än. Det kanske är
konstigt men det känns som att det gör det hela mer okej!
Nu närmar julen sig. Mitt liv har varit fantastiskt de senaste
månaderna. Eller, mitt liv har alltid varit fantastiskt men nu har det
en stjärna i kanten. I snart två månader har jag haft varje dag i
varje helg uppbokad. Snart åker jag till Oslo på minisemester också.
Jag oroar mig inte för det längre, jag gläds åt det. På lördag ska vi
åka in till stan och shoppa kläder, gå på bio och sedan spendera
resten av kvällen på Gröna Lunds julmarknad. Det ska bli så otroligt
roligt!!! Det är så underbart!!! Det är frihet, att få känna sådan
glädje. Det är livskvalité att få känna frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »