Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘syster’

syster_far_liten

Pappa med syster i barnvagnen.

 syster_baby 
Pappa gosa med syster.

Att ha en sju år äldre syster var inte alltid så himla kul. Hon kunde vara en riktig retsticka. Ibland ringde hon den mest oattraktiva kille hon visste och sa att jag var kär i dem. Och fanns de på närmare avstånd satte hon mig i deras knä med samma replik. Usch så taskig hon kunde vara !

När jag skulle födas så var mins syster jättesur. Hon skulle minsann ingen lillasyster ha. Och denna åsikt statuerade hon tydligt några gånger. Inte minst under min första skoldag. Med äkta syskonkärlek.

Jag stod i hallen, med min rosa My little ponny-ryggsäck i hårt grepp och väntade på att min syster skulle bli färdig. För första gången i mitt liv skulle jag åka buss utan mamma och pappa, eller någon annan vuxen som kunde se till att jag kom på och av där jag skulle. Nervositeten var påtaglig. Tankarna snurrade runt i huvudet; hur gör man för att bussen skall stanna egentligen? ”Man trycker på knappen som sitter ovanför sätena” fick jag till svar. Jaha, okej. Men hur vet man när man skall plinga då? Ojojoj, detta var så stort och jag var så inte redo.

Jag och kära syster i köket.

Jag och kära syster i köket.

När bussen stannade framför oss och vecklade ut dörren klev min syster på. Jag fick bråttom att ta mig upp för de stora trappstegen, det kändes som om knäna var vid hakan när det ena benet efter det andra besteg min rädsla i form av en busstrappa. Och snabbt var det tvunget att gå, för annars tappade jag sikte på min syster. Den rosa ryggsäcken for från ena sidan ryggen till den andra när jag lufsade genom gången, hack i häl på syrran, ända längst bak i bussen.

”Vad gör du här? Gå och sätt dig med dina kompisar!” Min systers missnöjda röst till trots satt jag kvar, längst in i hörnet vid fönstret och såg hur det trygga hemmet och mammas silhuett i fönstret försvann när bussen accelererade. Alla ”stora barns” ansikten var prydda med leenden. Vissa var hånleenden riktade till min syster, som gömde sig under sin permanentade lugg. Andra var leenden av förståelse, för att hon tyckte att det var jobbigt men också för mig och min vilja att sitta med min syster. Och hur rädd jag än var för hennes ilska och alla de ”stora barnen” där de snyggaste killarna i byn ingick så var jag mer rädd att sitta själv. Det var som en stor klump i magen.

Någon kilometer senare klev Mikis på. Min jämnåriga kamrat som varit dagbarn hos oss och som jag lekt med så länge jag kan minnas. ”Nu kliver Mikis på, gå och sätt dig med henne” suckade syrran. Med ett ivrigt skak på huvudet och en min som betydde rädsla men signalerade trots klamrade jag mig fast på mitt säte.

Syster i finklänningen hos fotografen.

Syster i finklänningen hos fotografen.

Åtta kilometer senare var vi framme vid skolan. Eller, i alla fall jag. Min syster som skulle börja i sjuan och hade blivit stor och cool tonåring skulle äntligen få åka de sista 1, 5 milen till högstadiet. ”Nu ska du av” slängde hon ur sig och en viss panik skylde över mig. Jag sprang fram till den bakre bussdörren och gjorde mig beredd. Först i kön var jag. Jag stod längst ner i trappen till bussdörren. Så slog den upp och jag skrek.

Jag hade stått för långt ner, för nära dörren, så när den slog upp fastnade jag med benet mellan dörren och toalettväggen. Jag skrek. I ren panik. Jag blev så nervös, nu skulle jag ju inte hinna av. Å nej, å nej, å nej. ”Syrran, hjälp mig !!!” grät jag fram. Men hon kom inte. Hon böjde huvudet ännu längre ner. Det blev stimmigt där bak och alla tittade på henne. Men hon kom inte. Det kändes som om jag satt där i fem minuter. Men hon kom inte. Jag var helt förtvivlad. 

Så kom han. Prinsen på den vita springaren. Snyggaste killen i byn. Han alla var å kär i. Högstadieeleven som alla beundrade och ville vara eller vara med. Jocke. Han rete sig upp från sitt säte och km fram till mig. han sa något lugnt medan han tog i och drog bort dörren med våld. Jag skyndade mig av bussen och han tittade på mig med ett leende. Jag hade så bråttom därifrån att jag inte ens sa tack. Med tårarna i ögonen sprang jag in på en av skolans toaletter. Med vetskapen om att Jocke hade räddat mig.

Det kan inte vara lätt att vara storasyster !

Men det var också rätt coolt att ha en äldre syrra. Lite mäktigt så där.
En gång var min kusins häftiga yngre moster hemma hos dem och satt barnvakt. Vi tyckte att hon var så häftig. Och ville så gärna leka med henne. 

Jag och sysslingen sprang bort dit och lyssnade på mostern när hon berättade om sin svarta magiska sten. Och den här stenen ville vi så klart hålla i, men hon ville inte att vi skulle det. Barn som vi var så smög vi in på rummet där hon hade stenen och tog den. En triumf, tyckte vi, att vi lyckats hitta den och vi var bara tvungna att retas genom att visa henne att vi hittat den. När hon ville ha den tillbaka så fick hon det inte så klart. Men hon var lite äldre och något listigare än vi så hon knöt båda nävarna och slog oss båda i magen samtidigt. Då tappade vi så klart stenen och hon kunde ta tillbaka den.

Mamma och syster hos mormor.

Mamma och syster hos mormor.

Med tårarna rinnande nerför kinderna och hysteriska hickningar sprang vi hem. Där mötte min syster upp och hon frågade vad som hänt. ”Hon slog oss i magen” berättade vi och ni skulle ha sett min systers ansikte. Det riktigt ångade ur hennes huvud. Hon kunde ju så klart inte förstå hur en som var jämnårig med henne kunde slå två så små barn. Vi var ju sju år yngre. Med mig i ena handen och min syssling i andra stegade hon jättesteg bort till min kusins hus och knackade hårt på dörren. Där frågade hon vad som hänt ”Menar du verkligen att du slog dem?” När det visade sig att det var sant och mostern inte alls tyckte att hon gjort något fel – det var ju ändå vi som bråkade – så knöt min syster sin näve och under den slitna parollen ”Ge dig på någon i din egen storlek” drog hon till mostern i magen. Och det kändes skönt i mitt lillasysterhjärta att ha en sådan stark, rättfärdig och modig syster som ställde upp och försvarade sin lillasyster. Hur besvärlig hon än kunde vara.

Jag älskar dig syrran !

syster_nian  

Syyran slutar nian.

 

Syrran tar studenten.

Syrran tar studenten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Jahapps, dax för erkännandet.

Jag har varit en dålig skicka vidare i dag. Men några småsaker har jag i alla fall gjort.

1. Eftersom min sambo har haft en dålig dag och jag vet att han älskar att komma hem till god mat, finstädat hem och en renbäddad säng så har jag lagt manken till i hushållet i dag. Jag har bäddat rent, gjort badkaret skinande rent, lagat fahitas, rensat papper, och bjöd på champangedrink med jordgubbar när han kom hem.

2. Jag har befriat min syster från att köpa morsdagspresent och uppfyllt min mammas önskan om att få en golvlampa. Nu ska den bara släpas på tåg upp till Sundsvall också.

3. Jag har påbörjat en hemsida till min pappa efter hans önskemål i dag.

4. Hjälpt skolkamrater med en sista uppgift.

Kanske inte några höjdarsaker, men det är allt jag hunnit med en dag som denna. Jag har gjort mig själv en tjänst också, jag har avslutat allt som har med skolan och göra för denna termin, skickat in den sista uppgiften, och är nu befriad från detta ett tag. Sköönt.

Var det någon annan som lyckades bättre än mig med att skicka vidare i dag?

Trevlig helg på er alles.

Read Full Post »

Min systerdotter ska döpas snart. Ett familjärt dop på mormors och morfars gräsmatta på min och min systers pittoräska uppväxtort. Tokmysigt.

Ja, varför skriver jag nu om det då. Jo, det har pratats en del om dopet, det ska bestämmas ett datum som passar alla och prästen skall bokas. Och nu är det gjort. Vi fick tag på en präst. Men inte vilken präst som helst, en svart präst med ett ”svart” namn.

Jag ber om ursäkt om min formulering verkar stötande, det är inte alls meningen, bare with me. Faktum är att just detta faktum att prästen är mörkhyad har påpekats vid flera tillfällen. Flesta gångerna tror jag att det påpekats utan att man tänkt på det, bara så där i förbigående, som en kuriosa. Och det som sagt är verkligen inte av negativ klang, utan det är med en positiv anda som detta tagits upp. Faktum är att första gången min syster nämnde det så var det när hon berättade att han var mörkhyad och hon sa något i stil med ”honom vill vi ha”. När hon bokat honom så var det också i en mycket positiv mening, som i ”det blev han”. 

Och varför ägnar jag tid till att snacka om detta då? Jo, min poäng är att hur positivt detta än varit så är det ett faktum att man särskiljer denna präst för att han är av en annan hudfärg, har ett utländskt klingande namn och är från en annan kultur. Men främst för att han är av en annan hudfärg tror jag. Jag kan inte svära på det, men om man sagt att han var från exempelvis Turkiet eller Italien tror jag inte att man brytt sig lika mycket om ursprunget.

Nu vill jag passa på att poängtera att jag inte alls menar att beskylla min syster eller andra som figurerat i detta sammanhang för något – snarare tvärt om. Jag vet att det inte alls menar att särskilja eller något annat – snarare tvärt om. Det är i all välmening. Men faktum kvarstår ändå att hon, och jag tror även min generation och kanske även senare faktiskt fortfarande ser hudfärg och gör en typ av särskiljning utifrån detta. Positiv eller negativ, i välmening eller med hemska baktankar, men dock en särskiljning. Detta tycker jag är otroligt. 2008. Vad tycker du?

Jag får då också känslan att det är viktigt att veta om att man gör denna särskiljning, oavsett avsikt för den. För nog bör vi fundera över om den verkligen är nödvändig! Varför gör vi detta? Av vilken anledning? Vad skulle det vara bra för? Varför blir det en svart präst, eller å andra sidan, varför blir det en kvinnlig pilot eller en manlig förskollärare? En särskiljning är en särskiljning och hur positiv den än är så måste vi fundera en extra gång över vad den egentligen leder till i längden. För visst är det de dolda mönstren vi måste få bort om vi vill nå jämlikhet och jämställdhet.

Som en omedelbar kontrast till detta vill jag också berätta om hur min mamma blev lite orolig över att min äldre, femåriga, systerdotter skulle säga något dumt när hon fick se denna svarta präst. Därför ville hon att vi skulle förbereda henne och berätta att prästen skulle ha en mörkare hy än vi i familjen. Det kan hända att det låter konstigt för en del, denna tanke som min mamma hade, men den är välgrundad. Ni förstår, när mina kusiner var små på 80-talet och det kom en tavelförsäljare och knackade på dörren så rusade de, nyfikna som de alltid varit, och öppnade. När de då fick se denna man med en något mörkare hy och lite mer håriga kropp på deras bro sprang de rädda till sin mamma och skrek ”mamma, mamma, det är en apa å bron”. Denna historia är helt sann, hur bisarr den än låter, men på den tiden och i sådana små byar var detta och många liknande händelser vanliga. Och baserat på detta och alltså på den tid min mamma levt i, den generation hon följt, så var hennes antagande inte helt konstigt. Men jag blev så klart mycket nyfiken och ställde mig otroligt frågande till detta. För min systerdotter är endast fem år och hon går på en mångkulturell förskola och lever i en verklighet där en annan hudfärg, ett utländskt klingande namn eller en annan kultur inte är annorlunda. Jag tänkte för mig själv att nu måste väl denna konstiga syn ändå vuxit bort. Så jag valde en kille med utländskt ursprung på hennes förskola och frågade min systerdotter ungefär så här:

– Hur ser … på ditt dagis ut?

– Han har svart krulligt hår, är lite. Jag vet inte riktigt, sa hon.

Med en enorm glädje gick jag tillbaka till min mamma och sa att nej, du behöver nog inte säga något till henne. För henne är det inget konstigt, det är helt naturligt, som det borde vara.

Och det känns fantastiskt att det har börjat vända. För min systerdotter är det inget mer konstigare med en mörkare hy än en smal eller en tjock mage. Men det behöver så klart inte betyda att det inte hoppar grodor ur hennes mun. För från fulla människor och barn får man höra sanningen, det ordspråket är så sant som det är skrivet. Men hoppar det en groda nu så kan vi vara säker på att det inte är av fel anledning, utan av en härligt barnslig naturlighet. Ungefär som när barnen på förskolan säger till mig att jag är tjock. Det är ingen idé att argumentera. Det är sant. Och sanningen är helt okej så länge den kommer från rätt ställe!

Read Full Post »