Bästa lärarutbildningen någonsin

Jag skrev tidigare ett inlägg om hur skolans läroplaner och lärarutbildningen ändras och revideras innan de nya tankarna ens lyckats slå igenom. Detta resulterar i att nya idéer får skulden för att gamla skolan misslyckas. 

Läste precis artikeln ”Bygga nytt eller bara bygga om” av Viveca Brozin Bohman, lärarnas tidning nummer 18, 14 – 27 november 2008, årgång 19 sidorna 28 – 31. I artikeln får tre personer som utvärderat lärarutbildningarna uttala sig. Samtliga tre kan inte förstå kritiken mot dagens lärarutbildning och professor Berit Askling menar också att det är alldeles för tidigt att säga hurvida den nya utbildningen fungerar eller ej.

”Den förnyade lärarutbildningen är ännu i sin början och det pågår ideliga revideringar. Vi har inte underlag för att med hedern i behåll peka ut vissa ställen och säga att man ska dra in examensrätten, säger professor Berit Askling, ordförandekollega till Fransson (se nedan).”

Nedan följer några andra kommentarer från artikeln som jag tycker säger mycket om dagens skoldebatt.

”… Svensk lärarutbildning har aldrig varit bättre än nu, säger professor emeritus Anders Fransson, före detta rektor vid Högskolan i Borås, ordförande i den första utvärderingen av lärarutbildningen 04 – 05 och sakkunnig i den uppföljande kvalitetsbedömningen som publicerades våren 08 …”

”… Vi bedömare har aldrig underkänt lärarutbildningen …”

”… Det behövs inte alls någon ny lärarutbildning. Med mycket möda har man äntligen skapat ett fungerande system som har utvecklats snabbt under tre år …”

 

”… Det är alltid tråkigt när lärarutbildningens komplexitet förenklas och blir ett politiskt tillhygge, Berit Askling …”

”… Men synar man alla lärosäten och högskoleförordningen visar det sig att vi aldrig haft så ämnesmässigt välutbildade lärare för de yngre barnen från förskolan upp till år sex, sju, säger Mikael Alexandersson, professor och dekan vid utbildningsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet …”

Och detta kommer från sakkunniga utvärderare. Tänkvärt, minst sagt! Hur mycket sanning ligger det egentligen i den skolbilden som media tillsammans med Sigbritt Franke och Jan Björklund (m) försöker trycka ner i halsen på oss? Är det bara desperata försök. ett spel för galleriet, för att de vill forma skolan efter sina egna idéer, nu när de äntligen har den största makten? Och detta sker i dimmridåerna av argument mot den befintliga skolan, som ändå är den bästa vi någonsin haft.

Skolan som spjutspets. Är vi tillbaka där igen. Handlar det verkligen om skolornas och elevernas bästa, eller om alliansens vilja att skapa ett samhälle som de vill ha?

Läs även andra bloggares åsikter om lärarutbildningen, skolpolitik, läroplanen, Lpo 94, skolan, alliansen

Read Full Post »

Politikerna rånar skolan på möjligheter

Skolpolitiken

Skolan står i alliansens skottlinje. De ständiga syndabockarn för skolans misslyckanden är lärarutbildningen och den gällande läroplanen. Men det är här jag personligen tycker att debatten tar en fel vändning. Jag skulle snarare vilja påstå att problemet är att läroplanerna som det beslutas om inte genomförs i praktiken. Och att lärarutbildningarnas goda tankar inte hinner sprida sig innan det är dags för nya reformer. Att genomföra en läroplan och förändra skolan är otroligt svårt eftersom det handlar om att ändrade verksamma  pedagogernas grundsyn. Det handlar alltså om att lära gamla hundar att sitta, att lära om något som sitter i ryggmärgen, och det kan vi alla förstå att det inte är gjort på en dag.

Många undrar varför det tar sådan tid att förändra skolan. Jag skulle vilja vidga detta och i stället fråga varför det tar sådan tid att förändra världen. För när det kommer till hur vi ser på saker och ting, våra grundläggande ideologier och tankar, så tar det tid för människan att utvecklas. Nu pratar jag ur rent generella termer, men det måste jag då jag pratar om att förändra hela verksamheter, samhällen, ja till och med världen. För än i dag finns det människor, och platser, där man ser på kvinnan som någon som skall lyda mannen. Vi ser fortfarande att våld, krig, är den sista utvägen för att lösa konflikter – hur primärt är inte detta beteende? Det finns människor och samhällen som tillåter aga som en uppfostringsmetod. Ja, jag skulle kunna göra en lång lista som kan bevisa att det är otroligt tidskrävande att förändra grundläggande synsätt, så varför skulle skolan vara annorlunda? Den drivs ju fortfarande av människor.

Under den korta tid jag läst på lärarutbildningen har jag läst mycket om att skolan är känslig för vad som är nytt och moderiktigt inom pedagogisk forskning. Därför har vi rekommenderats att inte vara för snabba med att revidera och kasta om helt i våra inriktningar bara för att det kommer ny forskning. Vi skall vänta lite, känna på det lite, och se vart det leder. Detta tar så klart tid. 
Vi har också läst om just det faktum att det tar en otrolig tid att lyckas införa en ny läroplan och förändra pedagogers grundsyner. Vilket, med hänsyn till det ovan skrivna, är både logiskt i handling och i tanke.  
Sedan 1962 har vi haft tre olika läroplaner för det vi i dag kallar grundskolan. (Vi har också en läroplan för förskolan i dag.) Och dessa tre läroplaner har i sin tur ändrats och modifierats, fått tillägg och fråndrag, både mål och kursplaner har fått utstå hård granskning och stora skiftningar i synsätt. Det innebär att lärare och övrig personal inom skolan har fått ändra sin pedagogiska grundsyn i alla fall tre gånger inom loppet av 46 år. Hur många gånger lärarutbildningarna fått ändra sina inriktningar har jag ingen aning om, men nu står den inför stora förändringar om vi får tro det som skrivs.
I dag säger vi att vi i skolan arbetar med lpo 94. Men med lite perspektiv så skulle jag vilja chansa på att vi i dag börjar nå grundtankarna som fanns inom ramen för lgr 80. Det känns möjligen rimligt att vi inom loppet av 46 år lyckats förändra våra grundläggande synsätt på hur en människa lär och vad som är viktigt att lära. Då kanske tillräckligt många nytänkare lyckats slagit sig in i yrket och de mer rutinerade har haft chans att kunna ta till sig det som i början var ganska främmande tankar. På den tiden kan också nya rön och tankar ha gått från att vara just nya och moderiktiga till att befästas och vara något som vi vågar tro på.

Därför kan jag inte låta bli att undra; är skolans problem kanske just det att vi aldrig får en chans att fullfölja alla goda tankar som finns? Att vi aldrig får chansen att bilda en riktig struktur i de nya riktlinjerna? Innan vi ens fått chansen har det som skulle rädda skolan blivit den nya syndabocken och in rusar nya rön och riktlinjer, som vi inte kommer hinna genomföra. 

Skolan, och framför allt lärarutbildningarna, står inför stora förändringar, om vi får tro våra politiker i dag. I deras jakt på en syndabock blir goda tankar det heliga offret. 
Får vi tro på det som skrivs finns det en risk, eller en chans, att vi är på väg tillbaka till den ”gamla” skolan. Frågan är då bara om det inte är där vi är i dag?
Kanske är det inte en ny lärarutbildning vi behöver. Kanske måste vi få chansen, och medlen, att lyckas genomföra det vi skulle, för att nå till vägs ände.

Jag kan ha fel, men visst låter det logiskt?!

Read Full Post »

Stockholms kommun lurar de fattiga

När man studerar blir det inte så mycket annat än studentlitteraturen läst. Dels för att det är svårt att få tiden att räcka till men också för att det kryper en känsla å mig så fort jag tar sätter upp något annat framför ögonen; ”Onödigt. Den här tiden skulle du kunna lägga på dina studier egentligen. Det här är bortkastad tid.”

Men nu under sommaren har jag i alla fall försökt läsa ikapp mig lite på alla facktidningar som blivit staplade på hög, och härom dagen var det Situation Stockholms tur.

Just denna tidning har blivit liggande löjligt länge, den är aprilnummret. Men i vilket fall som helst så har de en artikel på sidorna 12 – 14 med titeln ”När utförsäljningsturnen når Rågsved” som intresserar mig mycket. Detta ämne var bland det sista jag skrev om som journalist på tidningen Mitt i Västerort och efter att ha blivit Stockholmare har just fastighetsfrågor fått en varm plats i mitt hjärta. 

Som säkert de flesta av er vet så säljer alliansen ut stadens hyresrätter till dem som vill köpa. Och utan att över huvud taget vara objektiv på denna plats så kan jag säga att det finns flera orsaker att förkasta denna idé:

1. Det är skattebetalarna som äger hyresrätterna så politikerna har ingen rätt att sälja ut dem. Varför ska vissa få tjäna pengar på någras egendom? (Och i det här fallet är inte vissa de som kanske mest behöver det, vilket kommer att visa sig lite längre ner i det här inlägget.)

2. Lägenheterna säljs till dem som redan äger dem. Det är ju otroligt knepigt alltså.

3. Vi har bostadsbrist i Stockholm. Många har inte råd att köpa, mång får inte lån. VI behöver alltså fler hyresrätter, inte färre.

Det finns fler skäl men jag ger mig där så länge.

Det intressanta med artikeln i Situation Stockholm är att de deltagit i ett möte där Petter Brolin, egen företagare i ombildning och förvaltning, SBAB och BlueStep informerar boende i Rågsved om hur de kan bilda bostad. Kampanjen drivs av Kristina Alvendal (m),  bostads- och integrationsborgarråd i Stockholm. Jag har själv aldrig varit på ett sådant möte och måste säga att jag höjde på ögonbrynen och drog en djup suck när jag hörde att BlueStep var med. För deras närvaro kan enligt mig inte tolkas på något annat sätt än att deras verksamhet stödjs av Kristina Alvendal och hennes parti. 

BlueStep är ett nödvändigt måste om det ska kunna bildas många bostadsrätter av hyreshusen eftersom en stor del av befolkningen i dag har problem med att få ”vanliga” banklån. Det råder en stor arbetslöshet, många har betalningsanmärkningar och är bidragsberoende. Men BlueStep lånar gärna ut pengar till personer med dessa problem, dock till en högre ränta. Vilket i sin tur innebär att de fattiga blir de som får betala det högsta priset.(Något som enligt mig i och för sig går hand i hand med den politikeranda Moderaterna hittills fört.) BlueStep har kritiserats av Konsumentverket och i artikeln skriver Jan Lindström att Konsumentinstitutet har påtalat det som en bisarr följd av affärsidén att de fattigaste får betala mer. Hur kan då politiker, med gott samvete, föra en reklamkampanj för detta företag? Förespråka dem för människor som inte har något annat alternativ? 

Jag ska inte sitta här och säga att företag som BlueStep inte behövs. Kanske har de räddat många som verkligen behövt dem. Kanske är de ett bra alternativ för dem som inga har. Men faktum är fortfarande att de borde vara ett alternativ för dem som verkligen måste använda sig av dem. Och jag kan inte se hur de skulle vara ett måste i alliansens kampanj ”Friköp av fastigheter”. För dessa personer har redan bostad. De har ett hyreskontrakt. De måste inte köpa. Ett köp kan innebära ett skuldtryck de inte klarar av i längden och då blev de plötsligt utan bostad.

Det finns säkert många som går i försvar här och säger att ”men de behöver ju inte köpa loss lägenheten”. Nej, det är sant, men jag tror inte att verkligheten är så enkel. Dels blir trycket stort om alla andra vill köpa loss och du blir den enda kvar som skall hyra. Eller att du blir den enda som gör att köpet inte går igenom. Dels så kan det vara svårt att stå emot ett så lockande erbjudande. De som ombildar kan hamna i ett läge där de tjänar en stor summa, eftersom kommunen säljer ut lägenheterna till reapris. Men kommunen rustar inte heller upp lägenheterna innan de säljs ut så köparen kan behöva lägga ut lite pengar på renovering. Och efter ett köp står plötsligt köparen i en situation då denne själv behöver betala om det uppstår skador eller liknande i lägenheterna.

Det finns mycket att spekulera i. Mycket att tänka på. Men inget kan övertyga mig om att det alliansen gör när de erbjuder BlueStep som ett alternativ är bra och genomtänkt. Det är snarare själviskt och helt sjukt.

Read Full Post »

Studenters moment 22 del II

Ja, då har jag precis fått veta att a-kassahandläggaren jag talade med i våras hade fel, jag har ej rätt till a-kassa. För er som inte läst förra inlägget så beror detta på att jag är student och på att Alliansen tog makten vid förra valet. De genomförde en regel som tog bort studerandevillkoret vilket innebär att studenter utan arbete inte är berättigad till a-kassa under sommaruppehållen.

Ännu ett perfekt exempel på verklighetsfrånvändning. Straffa studenterna. Samtidigt får vi inte tjäna så mycket som vi vill så att vi kan spara ihop till en sommar utan arbete.

Jag vet, det finns eller har i alla fall funnits ett förslag på att ta bort denna spärr men den är inte borttagen ännu. Tänk om dessa idioter till politiker kunde börja i rätt ändå någon gång. Som att till exempel fixa mer jobb innan man försämrar a-kassan. Eller ta bort spärren innan man tar bort studerandevillkoret. 

Jaja, sån´t är livet i ett blåblodigt Sverige. Jag vet i alla fall var jag inte kommer lägga min röst i nästa val.

Nu tar jag midsommarledigt. Tillbaka efter firandet.

Read Full Post »