Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förändring’

Jag tittade på Sofias, kanske mer känd som Mymlan, föreläsning som hon höll på Sydsvenskan i dag. Videon finns att hämta på en av hennes och Niclas, aka Deepedition, bloggsajter, Same Same But Different. En mycket bra och givande föreläsning vill jag börja med att säga.

Inte så långt in så tar Sofia upp den objektiva journalisten. Eller kanske snarare icke-existensen av den objektiva journalisten. Hon menar att de som växer upp i dag är för medvetna och för pålästa för att tro på att det finns en objektiv journalist. (Jag hoppas Mymlan själv hoppar in och kommenterar om jag felciterar eller fattar fel här). Alla journalister tror på något och har en agenda är väl i princip budskapet. Och jag håller med Sofia så länge man tar utgångspunkt i att en objektiv journalist är lika med någon som inte tror på något eller har egna åsikter. För visst är det självklart i dag att alla bör på förkunskap och att den förkunskapen alltid kommer att lysa igenom?! Jag tror att man måste vara lite blind om man tror att det går att skriva en text där din egen åsikt inte kommer att synas igenom alls. Jag anser själv att journalistiken faktiskt handlar om att ta ställning. Vi skall granska makten och det i sig är ju att ta ställning. Men den fråga jag ställer mig och skulle vilja granska närmare är; vad innebär då egentligen att en journalist skall vara objektiv? Om det ingår som en del i uppdraget att göra subjektiva arbeten så kanske en objektiv journalist har en annan mening än att det skall vara en journalist utan agenda?! För mig står objektiviteten i att vara öppen för alla vinklar och möjligheter. Att kanske ha en åsikt från början men att vara öppen för att den kan förändras. Att vara villig att övertygas och vilja diskutera ämnet. För precis som Sofia säger i sin föreläsning så måste vi göra ett objektivt arbete. Vi måste alltså låta alla komma till tals och undersöka alla möjligheter, även om det innebär att jag kanske får låta någon säga något som jag själv inte alls tror på. Men kan det då inte vara just det förfarandet som gör en journalist objektiv?

Uppdatering; Så här förtydligar deepedition detta i en kommentar:

Det som hon och många andra menar är att ingen kan vara objektiv. Journalister gör alltid tolkningar, väljer vinklar och ställer sina frågor utifrån en egen världsbild, ett eget tolkningsraster som bygger på de egna varderingarna: både som person men också som journalist. Det är sällan om ens någonsin som du som journalist skriver något där du inte väljer bort, väljer att dra på vissa saker etc. Det hela blir alltså ett erbjudande som inte är sant. Ingen är objektiv. Få kan faktiskt förhålla sig fullt objektiva. Däremot kan man som tidning ge möjlighet för den som vill fördjupa sig i att förstå och själv välja att hålla med eller inte genom att skapa högre tillgänglighet till både bakgrundsmaterial respektive journalisten som person.

Jag har haft heta diskussioner på den här bloggen med en gammal vän, DaJerran. Oftast har det handlat om politik och det faktum att vi har helt olika utgångspunkter. Oftast har det till slut handlat om hur vida jag är en vänstervriden person eller inte. Varje gång har jag bestridit detta som han anser vara ett faktum, och det av ett enda skäl. Jag har vissa åsikter men bara för att de passar in i ett fack så vill jag inte bli nerpressad i det. Jag sätter inte en etikett på mig själv därför att jag har mina åsikter oavsett vem som representerar dem i allmänhet.

Blir detta rörigt? 
Min poäng är att om jag går ut och säger att jag är vänsterpartist så förväntas jag av många, jag tror de flesta, att hålla med dem i alla deras frågor. För mig låter det som om jag läst ett partiprogram och sedan sugit åt mig deras mantra. Jag kan inte tänka mig något mer subjektivt! Skillnaden är att jag tar in fakta från massor av olika håll, ombildar dem, prövar dem, diskuterar dem och väver ihop det med mina upplevelser, sedan bildar jag en åsikt om något. Den åsikten är inte på något sätt färdig, den kommer aldrig att vara färdig, för jag diskuterar den mer än gärna med någon som tycker att jag har fel. Mer än gärna för att jag gärna lär mig något nytt. Om jag avslutar en diskussion eller ett researcharbete med att ha bytt sida, vidgat mina vyer eller bara vara mindre säker på det jag var så säker på i början, då har jag vunnit! Det är en vinst att få nya infallsvinklar och förstå andras sätt att se på saker. Och det är det jag menar kanske bör vara definitionen på en objektiv journalist; att vara öppen och hungrig efter förändring och förståelse.

Annonser

Read Full Post »

Skolpolitiken

Skolan står i alliansens skottlinje. De ständiga syndabockarn för skolans misslyckanden är lärarutbildningen och den gällande läroplanen. Men det är här jag personligen tycker att debatten tar en fel vändning. Jag skulle snarare vilja påstå att problemet är att läroplanerna som det beslutas om inte genomförs i praktiken. Och att lärarutbildningarnas goda tankar inte hinner sprida sig innan det är dags för nya reformer. Att genomföra en läroplan och förändra skolan är otroligt svårt eftersom det handlar om att ändrade verksamma  pedagogernas grundsyn. Det handlar alltså om att lära gamla hundar att sitta, att lära om något som sitter i ryggmärgen, och det kan vi alla förstå att det inte är gjort på en dag.

Många undrar varför det tar sådan tid att förändra skolan. Jag skulle vilja vidga detta och i stället fråga varför det tar sådan tid att förändra världen. För när det kommer till hur vi ser på saker och ting, våra grundläggande ideologier och tankar, så tar det tid för människan att utvecklas. Nu pratar jag ur rent generella termer, men det måste jag då jag pratar om att förändra hela verksamheter, samhällen, ja till och med världen. För än i dag finns det människor, och platser, där man ser på kvinnan som någon som skall lyda mannen. Vi ser fortfarande att våld, krig, är den sista utvägen för att lösa konflikter – hur primärt är inte detta beteende? Det finns människor och samhällen som tillåter aga som en uppfostringsmetod. Ja, jag skulle kunna göra en lång lista som kan bevisa att det är otroligt tidskrävande att förändra grundläggande synsätt, så varför skulle skolan vara annorlunda? Den drivs ju fortfarande av människor.

Under den korta tid jag läst på lärarutbildningen har jag läst mycket om att skolan är känslig för vad som är nytt och moderiktigt inom pedagogisk forskning. Därför har vi rekommenderats att inte vara för snabba med att revidera och kasta om helt i våra inriktningar bara för att det kommer ny forskning. Vi skall vänta lite, känna på det lite, och se vart det leder. Detta tar så klart tid. 
Vi har också läst om just det faktum att det tar en otrolig tid att lyckas införa en ny läroplan och förändra pedagogers grundsyner. Vilket, med hänsyn till det ovan skrivna, är både logiskt i handling och i tanke.  
Sedan 1962 har vi haft tre olika läroplaner för det vi i dag kallar grundskolan. (Vi har också en läroplan för förskolan i dag.) Och dessa tre läroplaner har i sin tur ändrats och modifierats, fått tillägg och fråndrag, både mål och kursplaner har fått utstå hård granskning och stora skiftningar i synsätt. Det innebär att lärare och övrig personal inom skolan har fått ändra sin pedagogiska grundsyn i alla fall tre gånger inom loppet av 46 år. Hur många gånger lärarutbildningarna fått ändra sina inriktningar har jag ingen aning om, men nu står den inför stora förändringar om vi får tro det som skrivs.
I dag säger vi att vi i skolan arbetar med lpo 94. Men med lite perspektiv så skulle jag vilja chansa på att vi i dag börjar nå grundtankarna som fanns inom ramen för lgr 80. Det känns möjligen rimligt att vi inom loppet av 46 år lyckats förändra våra grundläggande synsätt på hur en människa lär och vad som är viktigt att lära. Då kanske tillräckligt många nytänkare lyckats slagit sig in i yrket och de mer rutinerade har haft chans att kunna ta till sig det som i början var ganska främmande tankar. På den tiden kan också nya rön och tankar ha gått från att vara just nya och moderiktiga till att befästas och vara något som vi vågar tro på.

Därför kan jag inte låta bli att undra; är skolans problem kanske just det att vi aldrig får en chans att fullfölja alla goda tankar som finns? Att vi aldrig får chansen att bilda en riktig struktur i de nya riktlinjerna? Innan vi ens fått chansen har det som skulle rädda skolan blivit den nya syndabocken och in rusar nya rön och riktlinjer, som vi inte kommer hinna genomföra. 

Skolan, och framför allt lärarutbildningarna, står inför stora förändringar, om vi får tro våra politiker i dag. I deras jakt på en syndabock blir goda tankar det heliga offret. 
Får vi tro på det som skrivs finns det en risk, eller en chans, att vi är på väg tillbaka till den ”gamla” skolan. Frågan är då bara om det inte är där vi är i dag?
Kanske är det inte en ny lärarutbildning vi behöver. Kanske måste vi få chansen, och medlen, att lyckas genomföra det vi skulle, för att nå till vägs ände.

Jag kan ha fel, men visst låter det logiskt?!

Read Full Post »