Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘livet’

Utmaning ursprungligen från Lotten men antagen från Mymlan.

Ganska rolig utmaning tycker jag. Kanske säger något om mig och min barndom i alla fall. Jag skall svara med ganska uttömmande svar, så får de av er som är intresserad av det, veta lite mer om mig som person. Jag tror jag är ganska dålig på att berätta sådant annars.

Första gången jag …

1. … åt tacos 
Oj. Har ingen aning. Men jag kan säga att det inte var i mitt husmanskostbarndomshem där mamma lagade allt från grunden i alla fall!

2. … körde bil
… var jag elva år. Min pappa stannade bilen på sidan av vägen och frågade, eller beordrade snarare, att jag skulle köra hem bilen. Han höll stenkoll och jag fick inte köra över 50 km i timmen, det tog hur lång tid som helst att ta sig hem till Holm från Kovland. Det är en ca tre mil lång 90-sträcka egentligen. Mamma och storasyster tappade hakan, bildligt talat, när de såg mig svänga upp på gården i den lilla diarrébruna peugoten. Nu undrar ni säkert varför han gjorde så, men jag tror att det finns en logisk förklaring. Dock en annan historia en annan tid!

3. … sov i tält 
Det gjorde jag ofta som liten. Har fått växa upp i naturen jag. Lyllos mig. Kan inte nämna första gången men väl nämna återkommande minnen om tältning på midsommaraftnar som lill-liten.

4. … drack alkohol
Ja, jag tror jag kanske var typ 11 då också. Min storasyster hade flyttat hemifrån med sin äldre pojkvän. Bodde dörr i dörr med farmor och farfar, ca 500 meter från mamma och pappa. Där blandade hon ofta blå fiskar och turkisk peppar i sprit och lät det dra i några veckor. Och då lillasyster tyckte att det var så otroligt gott fick hon några snapsglas ibland. Med strikta restriktioner naturligtvis. Jag fick endast smutta och sakta dricka!

5. … fick ett jobb
Runt 13-14 år och städade Holmvallen, byns fotbollsklubbstuga. Två gånger i veckan tog jag syrrans gubbmoppe som gjorde 30 km i timmen de nio kilometerna till klubbstugan. Jag minns att jag planerade hur jag skulle ta av mig hjälmen om polisen kom och jagade mig. Jag var ju för liten för att köra moppe och ville inte åka fast, men jag hade nyss lärt mig att polisen inte fick jaga minderåriga utan hjälm. Det skulle ju vara oansvarigt, tänk om jag gjorde mig illa! Väl framme sopade jag stora gräsklumpar som lossnat under herrlagens stora dubbar i omklädningsrummen. Skulle minsann tjäna ihop fickpengar till vår fotbollscup med tjejlaget i Götet. Kul blev det!

6. … stod på en scen 
Ja, förutom diverse skolgrejer så tror jag att jag var mellan åtta och nio år. Varje sista April hade byn fest i bygdelokalen. Stort bål med körsång, gåslinga och då barnen åkte hem även dans. Ett par år tränade jag intensivt för att göra en liten dansshow på scen. Min ett år äldre kusin uppträdde också, tillsammans med sin bästa kompis och deras ett år äldre kompis. Jag uppträdde själv. Det var riktig konkurrens och avundsjuka. Hat och nästan knuff ner för trapporna. Jag glömmer aldrig när jag gjorde slutdansen i dansfilmen Flashdance, allt utom hoppet. Jag minns så väl hur hela lokalen klappade takt. (Om det var för att jag var duktig eller för att alla fullisar såg mina småtrosor då jag snurrade intensivt, då jag glömt ta på mig strumpbyxor, har jag ingen aning om.) Det var coolt. Det var mäktigt! Snacka om fantastisk känsla! Tur att det inte finns inspelat så att jag får behålla den känslan!

7. … svimmade
Då gick jag i kyrkis. Det var också första gången jag blödde näsblod. Vi lekte intensivt när någon drog undan mattan som jag stod på. 

8. … svarade på en fånig enkät 
Förmodligen någon gång vid internets kommersiella begynnelse. Som tonåring framför en Atari. När alla dessa formulär började dimpa ner i mejlboxen … Eller räknas de där frågorna i mina bästa vänner-böckerna som man hade när man var barn? Det bästa svaret jag någonsin varit med om är i alla fall på frågan ”Vad är du i ett nötskal?” ”Säg inte att det här är jag i ett nötskal, för jag är inte så dum så att jag någonsin skulle krypa in i det”.

Jag skickar utmaningen vidare till alla som är sugen och alla som känner att de har några roliga svar. När dessa enkäter blir påtvingade blir de bara tråkiga att läsa!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Plötsligt sitter jag i soffan och gråter. Salta droppar rullar ner för kinderna, näsan täpper till och börjar rinna samtidigt som hjärtat blir alldeles varmt.

Jag har telefonen i handen och kämpar för att inte snörvla för högt. Allt som sägs blir en gröt. 

Det är en mycket kär och nära person i mitt liv som är på andra sidan tråden. Den här personen har precis tagit ett stort steg i sitt liv. Den har burit på ett hinder som har påverkat mycket i dennes personlighet. Och äntligen har denne person fått tala med någon om det.

När denna hjärtevän berättade om känslan om att få tala med någon, om livet, om saker och om problemet, någon som förstår, så hörde jag att lyckan spridit sig i hela dennes kropp. Som att en cirkel äntligen slutits. Det var så underbart att jag började gråta. Jag blev så lycklig över dennes persons lycka att tårar av glädje fyllde mina ögon och snabbt svämmade över. Just nu känns livet underbart!

Jag kan relatera. Jag har själv gjort det. För cirka ett år sedan, när jag utredde min IBS. Jag fick tala med människor som förstod mig. Om min barndom och säga saker som jag upplevt utan att någon sa ”Nej, så var det väl inte” tillbaka. Utan att någon kände sig tvingad att säga förlåt eller utan att risken för att någon blev arg fanns där. Jag fick bara släppa på känslorna och låta dem flöda, det var helt okej. Och folk förstod mig, jag var inte dum.

Det är en sådan underbar känsla så den går bara att jämföras med äkta kärlek. När man blir kär i någon och kan prata med denna som förstår en. Att prata med någon, när något tynger eller när man bär på något som ingen annan verkar kunna förstå, det är den bästa medicinen. Det gjorde mig bra, jag läkte av det. Pillrerna hjälper, men de läkte inte såren. Tarmproblemen är kvar, men de har minskat, för jag bär på så mycket mindre. Jag rekommenderar alla att tala med någon. Sök upp den där gruppen eller gå till den där kuratorn. Jag tror inte att det räcker med ens närmaste, de man känner, för oftast är man inte helt 100 procent ärlig då. Det är ett första steg, men gå längre!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Just nu är livet helt perfekt!

Read Full Post »