Alldeles nyss ploppade ett msn-fönster upp där det stod:
– Hej Ann. Bor du fortfarande kvar i Göteborg?
Jag kände mig snabbt förvirrad, för jag har aldrig bott i Göteborg. Men när jag tittade på namnet bakom meddelandet så kom en sådan där varm känsla över mig. Ni vet sådana där känslor man kan få när man hör ett namn eller ser en person som man inte träffat på länge men som man vet att man tycker så mycket om. En sådan känsla.
Samtidigt dök vaga minnen upp om en glad, öppenhjärtlig och mysig tjej som var lite äldre än mig och som jag hyste stor respekt för. Hon var liksom inte en blyg person men ändå inte en tjej som måste höras och synas. Hon var smart och vettig och jag kände att jag såg upp till henne.
Jag minns att hon hade brunt, kort hår och använde glasögon ibland. Att hon nästan alltid log och hade ett gott skratt. Att hon hade en pojkvän och att de flyttade från Sundsvall. Hon var några år äldre än mig också. Vi träffades inte så ofta får jag för mig, men när vi väl träffades så kunde vi prata hur länge som helst.
Nu har jag ett problem. Alla dessa minnen är bara svaga förnimmande känslor. Jag berättade vad jag minns och hon bekräftade allt. Allt stämde! Ålder, bostad etc. etc. Sedan sa hon något som jag kände var att sätta huvudet på spiken:
Jag: – Kände du henne väl?
Hon: – Hon var en bekant men vi var båda öppna så det kändes som vi kände varandra väl.
Precis när jag hittat en gammal mejladress i min kontaktlista på min gamla mejl till någon med exakt samma namn, försvann hon från msn. Jag vet inte varför. Kan hon ha blivit förolämpad för att jag inte kom ihåg vem hon var? Det vore nämligen såå synd om det är så för jag är kanske en av de sämsta människorna i världen när det kommer till namn. Och samtidigt så har jag de här fantastiska känslorna om att detta var en människa jag tyckte väldigt mycket om så jag kommer inte ihåg för att jag inte brydde mig utan bra för att jag är så dålig på sådant här. Och jag skulle ju så gärna vilja att hon berättar var vi träffades och att vi kan hålla kontakten, om det är hon!
Så därför hoppas jag att du läser mitt inlägg, som jag inser låter lite som ett kärleksbrev och kan få dig att lägga benen på ryggen och springa, men så är det inte. Jag kan säga som min mamma sa när jag ringde henne och frågade om hon kom ihåg dig:
– Du känner ju så många och har träffat så många. Det faller snart på plats.
Det sistnämnda tror jag inte händer utan hjälp men faktum är att jag har flyttat runt så mycket att jag glömt hälften av alla härliga människor jag träffat. Eller rättare sagt, glömt namn, ansikten och specifika saker som hur och var jag mötte dem. Men känslorna av de där fantastiska människorna som utmärkte sig sitter djupt rotade, som du märker. De kommer likson till ytan som härliga barndomsminnen när jag blir påmind. Och nu när jag inte far runt så mycket längre så vill jag så gärna hitta alla de där fantastiska människorna igen och hålla kontakten.
Hoppas du hör av dig igen!