Jag har börjat inse att jag har svårt för är etiketter. Jag har vid många tillfälle, inte minst här på bloggen, fått försvara mig själv mot etiketter som kommit flygande i rasande fart. Aldrig tidigare har jag insett att jag är så emot detta, att bli nerpressad i en färdigstöpt form, en mall som förklarar hur en person är. Jag blir ordentligt förolämpad när någon benämner mig som till exempel hetrosexuell, vänsterpartist eller ”så norrländsk”. Och det beror inte på att jag tycker att dessa attribut är mindre smickrande, men jag anser mig själv vara en mer komplex person än så.
Som exempel skall jag ta just Vänsterpartist. Detta är något som en vän från svunna tider envisas att kalla mig. Trots att jag aldrig röstat på vänsterpartiet, jag har aldrig varit medlem i vänsterpartiet eller hävdat att jag är vänsterpartist själv. Det är mycket smickrande att han kallar mig detta, eftersom det han anser är skällsord i det här fallet faktiskt är värderingar jag står för. Men det är inte ordet Väsnterpartist som upprör mig utan snarare vad det kan innebära att bli nertryckt i en mall för ett politiskt parti.
Etiketten har en djup betydelse. Det skulle innebära att jag alltid tar utgångspunkt i ett partis ståndpunkter, att jag alltid läser hur de resonerar och därigenom mycket möjligt blir färgad i mina åsikter. Det innebär också att jag aktivt tagit ställning för vilket parti jag vill tillhöra och alltså på något sätt ”jobbar” utifrån den utgångspunkten. Och i extremfall kanske till och med passar in mig själv i deras form; jag läser vad de tycker och är ordentligt partisk i mina diskussioner. Men det är fel! Så fungerar inte jag. Jag känner ära i att inte tänka ur ett politiskt partis perspektiv när jag bildar min uppfattning och min åsikt i frågor. Jag läser på så mycket jag kan, oavsett vem avsändaren är, och tar ställning själv. För mig innebär det att jag är självständig – tvärtemot vad jag anser att många engagerade politiker är. Och därför vill jag inte bli en partipolitiskt pepparkaksgubbe, oavsett om den har en blå eller en röd käpp.
På samma sätt resonerar jag när någon säger att jag är hetrosexuell. För mig betyder hetrosexuell att jag blir bara kär i det motsatta könet. Och därför alltså kär i ett kön och/eller tanken om hur en man och en kvinna skall vara. Men då jag upplever att jag är mer vidsynt än så och absolut inte begränsar mig till vilket kön en person är, hur hårbeklädd personen är i ansiktet eller om personen bär trosor eller kalsonger så känner jag mig lite kränkt av den etiketten. Jag kämpar hårt för att vara en vidsynt person som inte tar hänsyn till vad jag anser vara oväsentliga saker i sammanhanget och därför vill jag inte passas in i en trångsynt mall om vem jag är. För hur klyschigt det än är att säga så, så är jag sexuell. Och jag blir kär i personen, inte i könet.
Sedan finns det så klart tid och otid för saker. Om någon beskriver mig som en ”vänstervriden, flickig person med ett intresse i övervikt för pojkar” så skulle jag inte gå till mothugg. För det kan nog stämma. Och jag tycker att det är skillnad på att beskriva någon på ett sätt som man uppfattat den och att påstå att personen stödjer det eller det partiet, den eller den sidan eller är si eller så.
Men till de som liksom känner ett behov av att definiera personer på ett sätt som de inte egentligen har en aning om det är sant vill jag bara säga – sluta med det. Sluta att begränsa personer till att vara på ett eller annat sätt, vi är ofta mycket mer dynamiska än så.
Läs även andra bloggares åsikter om sexuell läggning, partitillhörighet, etiketter
Rumptroll`s Webblogg 