Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Jag tittade på Sofias, kanske mer känd som Mymlan, föreläsning som hon höll på Sydsvenskan i dag. Videon finns att hämta på en av hennes och Niclas, aka Deepedition, bloggsajter, Same Same But Different. En mycket bra och givande föreläsning vill jag börja med att säga.

Inte så långt in så tar Sofia upp den objektiva journalisten. Eller kanske snarare icke-existensen av den objektiva journalisten. Hon menar att de som växer upp i dag är för medvetna och för pålästa för att tro på att det finns en objektiv journalist. (Jag hoppas Mymlan själv hoppar in och kommenterar om jag felciterar eller fattar fel här). Alla journalister tror på något och har en agenda är väl i princip budskapet. Och jag håller med Sofia så länge man tar utgångspunkt i att en objektiv journalist är lika med någon som inte tror på något eller har egna åsikter. För visst är det självklart i dag att alla bör på förkunskap och att den förkunskapen alltid kommer att lysa igenom?! Jag tror att man måste vara lite blind om man tror att det går att skriva en text där din egen åsikt inte kommer att synas igenom alls. Jag anser själv att journalistiken faktiskt handlar om att ta ställning. Vi skall granska makten och det i sig är ju att ta ställning. Men den fråga jag ställer mig och skulle vilja granska närmare är; vad innebär då egentligen att en journalist skall vara objektiv? Om det ingår som en del i uppdraget att göra subjektiva arbeten så kanske en objektiv journalist har en annan mening än att det skall vara en journalist utan agenda?! För mig står objektiviteten i att vara öppen för alla vinklar och möjligheter. Att kanske ha en åsikt från början men att vara öppen för att den kan förändras. Att vara villig att övertygas och vilja diskutera ämnet. För precis som Sofia säger i sin föreläsning så måste vi göra ett objektivt arbete. Vi måste alltså låta alla komma till tals och undersöka alla möjligheter, även om det innebär att jag kanske får låta någon säga något som jag själv inte alls tror på. Men kan det då inte vara just det förfarandet som gör en journalist objektiv?

Uppdatering; Så här förtydligar deepedition detta i en kommentar:

Det som hon och många andra menar är att ingen kan vara objektiv. Journalister gör alltid tolkningar, väljer vinklar och ställer sina frågor utifrån en egen världsbild, ett eget tolkningsraster som bygger på de egna varderingarna: både som person men också som journalist. Det är sällan om ens någonsin som du som journalist skriver något där du inte väljer bort, väljer att dra på vissa saker etc. Det hela blir alltså ett erbjudande som inte är sant. Ingen är objektiv. Få kan faktiskt förhålla sig fullt objektiva. Däremot kan man som tidning ge möjlighet för den som vill fördjupa sig i att förstå och själv välja att hålla med eller inte genom att skapa högre tillgänglighet till både bakgrundsmaterial respektive journalisten som person.

Jag har haft heta diskussioner på den här bloggen med en gammal vän, DaJerran. Oftast har det handlat om politik och det faktum att vi har helt olika utgångspunkter. Oftast har det till slut handlat om hur vida jag är en vänstervriden person eller inte. Varje gång har jag bestridit detta som han anser vara ett faktum, och det av ett enda skäl. Jag har vissa åsikter men bara för att de passar in i ett fack så vill jag inte bli nerpressad i det. Jag sätter inte en etikett på mig själv därför att jag har mina åsikter oavsett vem som representerar dem i allmänhet.

Blir detta rörigt? 
Min poäng är att om jag går ut och säger att jag är vänsterpartist så förväntas jag av många, jag tror de flesta, att hålla med dem i alla deras frågor. För mig låter det som om jag läst ett partiprogram och sedan sugit åt mig deras mantra. Jag kan inte tänka mig något mer subjektivt! Skillnaden är att jag tar in fakta från massor av olika håll, ombildar dem, prövar dem, diskuterar dem och väver ihop det med mina upplevelser, sedan bildar jag en åsikt om något. Den åsikten är inte på något sätt färdig, den kommer aldrig att vara färdig, för jag diskuterar den mer än gärna med någon som tycker att jag har fel. Mer än gärna för att jag gärna lär mig något nytt. Om jag avslutar en diskussion eller ett researcharbete med att ha bytt sida, vidgat mina vyer eller bara vara mindre säker på det jag var så säker på i början, då har jag vunnit! Det är en vinst att få nya infallsvinklar och förstå andras sätt att se på saker. Och det är det jag menar kanske bör vara definitionen på en objektiv journalist; att vara öppen och hungrig efter förändring och förståelse.

Read Full Post »

Skolpolitiken

Skolan står i alliansens skottlinje. De ständiga syndabockarn för skolans misslyckanden är lärarutbildningen och den gällande läroplanen. Men det är här jag personligen tycker att debatten tar en fel vändning. Jag skulle snarare vilja påstå att problemet är att läroplanerna som det beslutas om inte genomförs i praktiken. Och att lärarutbildningarnas goda tankar inte hinner sprida sig innan det är dags för nya reformer. Att genomföra en läroplan och förändra skolan är otroligt svårt eftersom det handlar om att ändrade verksamma  pedagogernas grundsyn. Det handlar alltså om att lära gamla hundar att sitta, att lära om något som sitter i ryggmärgen, och det kan vi alla förstå att det inte är gjort på en dag.

Många undrar varför det tar sådan tid att förändra skolan. Jag skulle vilja vidga detta och i stället fråga varför det tar sådan tid att förändra världen. För när det kommer till hur vi ser på saker och ting, våra grundläggande ideologier och tankar, så tar det tid för människan att utvecklas. Nu pratar jag ur rent generella termer, men det måste jag då jag pratar om att förändra hela verksamheter, samhällen, ja till och med världen. För än i dag finns det människor, och platser, där man ser på kvinnan som någon som skall lyda mannen. Vi ser fortfarande att våld, krig, är den sista utvägen för att lösa konflikter – hur primärt är inte detta beteende? Det finns människor och samhällen som tillåter aga som en uppfostringsmetod. Ja, jag skulle kunna göra en lång lista som kan bevisa att det är otroligt tidskrävande att förändra grundläggande synsätt, så varför skulle skolan vara annorlunda? Den drivs ju fortfarande av människor.

Under den korta tid jag läst på lärarutbildningen har jag läst mycket om att skolan är känslig för vad som är nytt och moderiktigt inom pedagogisk forskning. Därför har vi rekommenderats att inte vara för snabba med att revidera och kasta om helt i våra inriktningar bara för att det kommer ny forskning. Vi skall vänta lite, känna på det lite, och se vart det leder. Detta tar så klart tid. 
Vi har också läst om just det faktum att det tar en otrolig tid att lyckas införa en ny läroplan och förändra pedagogers grundsyner. Vilket, med hänsyn till det ovan skrivna, är både logiskt i handling och i tanke.  
Sedan 1962 har vi haft tre olika läroplaner för det vi i dag kallar grundskolan. (Vi har också en läroplan för förskolan i dag.) Och dessa tre läroplaner har i sin tur ändrats och modifierats, fått tillägg och fråndrag, både mål och kursplaner har fått utstå hård granskning och stora skiftningar i synsätt. Det innebär att lärare och övrig personal inom skolan har fått ändra sin pedagogiska grundsyn i alla fall tre gånger inom loppet av 46 år. Hur många gånger lärarutbildningarna fått ändra sina inriktningar har jag ingen aning om, men nu står den inför stora förändringar om vi får tro det som skrivs.
I dag säger vi att vi i skolan arbetar med lpo 94. Men med lite perspektiv så skulle jag vilja chansa på att vi i dag börjar nå grundtankarna som fanns inom ramen för lgr 80. Det känns möjligen rimligt att vi inom loppet av 46 år lyckats förändra våra grundläggande synsätt på hur en människa lär och vad som är viktigt att lära. Då kanske tillräckligt många nytänkare lyckats slagit sig in i yrket och de mer rutinerade har haft chans att kunna ta till sig det som i början var ganska främmande tankar. På den tiden kan också nya rön och tankar ha gått från att vara just nya och moderiktiga till att befästas och vara något som vi vågar tro på.

Därför kan jag inte låta bli att undra; är skolans problem kanske just det att vi aldrig får en chans att fullfölja alla goda tankar som finns? Att vi aldrig får chansen att bilda en riktig struktur i de nya riktlinjerna? Innan vi ens fått chansen har det som skulle rädda skolan blivit den nya syndabocken och in rusar nya rön och riktlinjer, som vi inte kommer hinna genomföra. 

Skolan, och framför allt lärarutbildningarna, står inför stora förändringar, om vi får tro våra politiker i dag. I deras jakt på en syndabock blir goda tankar det heliga offret. 
Får vi tro på det som skrivs finns det en risk, eller en chans, att vi är på väg tillbaka till den ”gamla” skolan. Frågan är då bara om det inte är där vi är i dag?
Kanske är det inte en ny lärarutbildning vi behöver. Kanske måste vi få chansen, och medlen, att lyckas genomföra det vi skulle, för att nå till vägs ände.

Jag kan ha fel, men visst låter det logiskt?!

Read Full Post »

Fumlade in på evalution-tot och hittade ett inlägg om att vara stolt.

Kanske har Mia Törnblom och hennes bok ”Självkänsla nu” satt lite spår i alla fall. I den boken föreslår hon ju att man skall lista tre saker som har varit bra varje dag och tre saker man är tacksam för. Det kan vara helt olika saker, stora och små, som kanske bara betyder något för ens egen del. Man skall skriva ner det i en egen ”bra-bok”.

Det här tyckte jag lät som en bra uppåtpuff till sig själv, så nu tänkte jag lista tre saker jag gjort eller varit med om i dag, som jag är stolt över.

1. Jag fick en komplimang av min chef som verkligen värmde. Den kom lite i förbigående men det var en sådan fin komplimang. Hon sa ”Vilken tur att vi har dig, du fäller in vingarna varje dag”. Jag har ganska svårt att ta emot komplimanger annars men just denna kommer jag att bära med mig länge framöver.

2. Jag hjälpte en stressad arbetskamrat. Det var ingen stor tjänst men det var en sådan där handling som betydde mer än just handlingen. Jag gick först ifrån min stressade arbetskamrat och fortsatte på min egen väg när jag mitt i steget insåg att ”men det här kan ju jag göra för att underlätta för henne”. Jag vet att jag kan vara dålig på sådana små saker och den typ av uppmärksamhet så jag är stolt att jag kom på mig själv och insåg att jag kunde göra detta. Det kändes mycket bra att få hjälpa henne, även om det var på ett litet sätt i sammanhanget. Men ibland är det ju tanken som är grejen ändå!

3. I dag har jag varit extra noga med att berömma människor i min närhet, både små och vuxna. Och det känns extra bra varje gång jag kommer i håg att göra detta. 

Sedan vill jag också lägga till tre saker om jag är tacksam för i mitt liv. Min sambo som fångar upp mig varje gång jag faller, min familj som alltid finns där och mina arbetskamrater som är helt fantastiska och otroligt kompetenta människor och kamrater!

Så, det var mina tre saker. Nu är det din tur. Vilka tre saker har du gjort som du kan berömma dig själv för i dag. Eller vilka saker har du varit med om som gör dig stolt?

Read Full Post »

Fumlade in på evalution-tot och hittade ett inlägg om att vara stolt.

Kanske har Mia Törnblom och hennes bok ”Självkänsla nu” satt lite spår i alla fall. I den boken föreslår hon ju att man skall lista tre saker som har varit bra varje dag och tre saker man är tacksam för. Det kan vara helt olika saker, stora och små, som kanske bara betyder något för ens egen del. Man skall skriva ner det i en egen ”bra-bok”.

Det här tyckte jag lät som en bra uppåtpuff till sig själv, så nu tänkte jag lista tre saker jag gjort eller varit med om i dag, som jag är stolt över.

1. Jag fick en komplimang av min chef som verkligen värmde. Den kom lite i förbigående men det var en sådan fin komplimang. Hon sa ”Vilken tur att vi har dig, du fäller in vingarna varje dag”. Jag har ganska svårt att ta emot komplimanger annars men just denna kommer jag att bära med mig länge framöver.

2. Jag hjälpte en stressad arbetskamrat. Det var ingen stor tjänst men det var en sådan där handling som betydde mer än just handlingen. Jag gick först ifrån min stressade arbetskamrat och fortsatte på min egen väg när jag mitt i steget insåg att ”men det här kan ju jag göra för att underlätta för henne”. Jag vet att jag kan vara dålig på sådana små saker och den typ av uppmärksamhet så jag är stolt att jag kom på mig själv och insåg att jag kunde göra detta. Det kändes mycket bra att få hjälpa henne, även om det var på ett litet sätt i sammanhanget. Men ibland är det ju tanken som är grejen ändå!

3. I dag har jag varit extra noga med att berömma människor i min närhet, både små och vuxna. Och det känns extra bra varje gång jag kommer i håg att göra detta. 

Sedan vill jag också lägga till tre saker om jag är tacksam för i mitt liv. Min sambo som fångar upp mig varje gång jag faller, min familj som alltid finns där och mina arbetskamrater som är helt fantastiska och otroligt kompetenta människor och kamrater!

Så, det var mina tre saker. Nu är det din tur. Vilka tre saker har du gjort som du kan berömma dig själv för i dag. Eller vilka saker har du varit med om som gör dig stolt?

Read Full Post »

Kanske inte någon nyhet i dag, men killen har en poäng!

Read Full Post »

Ord berör och upprör.
Det kan vi i alla fall konstatera efter helgens långa och bitvis hätska bloggdebatt om att önska sig barn med Down syndrom. Ett ämne som jag för övrigt hoppas att slippa diskutera ett tag framöver, men som i sig lagt en god grund för ett inlägg om nätetikett – netikett.

Och bara för att på en gång slå bort kommentarer om att jag skulle tro mig veta bäst i det här ämnet så vill jag poängtera att de ”regler” jag skriver helt är baserade på vad jag tycker är rätt och fel i det här ämnet. Ni andra är fria att tycka annat. Om nu någon skulle tycka att detta inte är självklart.

Den första regeln i bloggande, eller att på övrigt sätt publicera åsikter på nätet, tycker jag skall vara:

* Den som ger sig in i leken får leken tåla.
Samma sekund som du väljer att uttrycka din åsikt i ett offentligt forum så blir du automatiskt öppen för kommentarer, analyser och granskning. Detta innebär att du inte kan slå ifrån sig och säga att du inte vill delta i debatten när den blir för hård eller jobbig. Du har själv valt att delta.

En annan regel jag tycker är viktig, men som jag måste medge inte alltid kan vara ett måste i ett demokratiskt samhälle, är regeln om anonymitet. Men den bör i alla fall vara en ledstjärna i alla fall och endast vid absolut nödvändighet brytas. Till exempel där din egen säkerhet hotas, där du bär på en oerhört viktig information som endast kan delas om du får förbli anonym eller där din anonymitet faktiskt efterfrågats.

* Våga stå för vem du är och vad du tycker.
 Om du vill delta i debatter och diskussioner bör du inte gömma dig bakom anonymiteten som en datorskärm lätt erbjuder dig. Då är det svårt att ta dig på allvar och din synpunkt kan lika gärna vara oskriven för den tappar hela sitt värde.

Den tredje regeln handlar om integritet.

* Ogilla inte individen, ogilla åsikten, handlingen eller sakfrågan.
Gå aldrig så långt att du gör personliga påhopp. Håll dig till sakfrågan, annars döljs det viktiga budskapet bakom onödigt tjafs. Innan du ger dig in i en offentlig debatt bör du vara tillräckligt öppen för att inse att alla har rätt till sin egen åsikt utan att bli personligen förolämpad. Kalla åsikten för idiotisk men inte personen bakom den för idiot.

Min fjärde regel handlar om anonymitet för andra.

* Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Häng inte ut människor. Det finns tillfällen för att namnge och tillfällen då du absolut inte skall namnge. Fråga dig själv om det finns någon vinst för samhället att du namnger personer och hänger ut dem utan deras godkännande. Har du en endaste god anledning till att göra detta? Begrunda detta väl. Har du minsta tvivel för att offentliggöra en person så skippa det. Det handlar om din integritet så väl som andras. Håll högt på din etik och moral för att behålla din trovärdighet!

Det var de reglerna jag kom på för tillfället. Finns säkert många fler att lägga till så det här inlägget får jag säkert anledning att uppdatera många gånger till. Skulle vara kul om ni vill dela med er av saker ni tycker passar in!

Read Full Post »

Jag läser Mymlan varje dag, flera gånger per dag. Det är faktiskt den enda blogg jag läser dagligen. Och i förrgår skrev hon ett inlägg, en kommentar, till Aftonbladets Anna Ekelunds krönika ”Jag vill ha ett barn med Downs syndrom”. 

Anna Ekelunds krönika är provocerande. Som så mycket annat i kommersiell media, eller där man vill väcka debatt och öppna ögonen på läsare. Det är ett effektivt grepp men det ställer krav på läsaren att denne kan sålla och tolka ut vad författaren egentligen vill skriva. Man måste kunna se förbi det provocerande och läsa budskapet mellan raderna. De som blir arga mitt i texten tror jag många gånger missar tanken bakom författarskapet. Faktum är att Anna Ekelund säger precis samma sak som jag försökte säga i mitt inlägg ”Det som inte dödar härdar”. Jag var supernervös när jag skulle skriva detta, jag var så rädd att någon inte skulle förstå och tycka att jag var nonchalant, så jag var mycket försiktig. Anna Ekelund var inte försiktig – jag tror att hennes krönika verkligen lyckades leverera budskapet. Jag tror inte att jag vann något på att vara försiktig.

Mymlan tolkade Anna Ekelunds inlägg i debatten på ett briljant sätt. Ändå hade en del läsare svårt att se förbi budskapet; de fastnade på det kontroversiella och fick tunnelseende. Jag skulle vilja hylla både Ekelund och Mymlan för att de vågar ta ställning och vara så pass öppna för kritik, för de framför en viktig poäng. Därför vill jag också stryka under deras ord och budskap genom att tillägna dem detta inlägg.

Jag har inte riktigt haft tid att läsa alla kommentarer som Mymlan fått på sina två inlägg i detta ämne. Dock har jag läst några och skulle vilja säga så här när det kommer till egoism:

Kanske Anna ekelund är egoistisk när hon skickar en önskan om en ”downie” till tomten i år.
Kanske är alla föräldrar egoistiska som skaffar barn, som Mymlan påpekar.
Men är det inte precis lika egoistiskt att göra abort för att man riskerar att få ett barn med DS?
Är det inte precis lika egoistiskt att tycka synd om dessa barn, istället för att se det som kan vara positivt?
Kanske något annat barn, någon annan stans, lider lika mycket, fast det i sin uppenbarelse eller i sin fysiska hälsa inte visar detta!

Uppdatering:

Fortsätt följa ämnet och se Mymlans sammanfattning av den massiva diskussion detta ämne startade. Läs också om bakgrunden och Ekelunds mejl till Mymlan, som utan att provocera visar på hur hon tänkt. Mycket läsvärt!

För att föra in en annan åsikt på det här tar jag in ett citat från bloggen ”Anders har en åsikt om…” :

Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon ger uttryck för i det återgivna citatet. Det som framförs där är för mig så frånstötande att jag inte kan ta till mig de eventuella poängerna i resten av texten. Att önska att ens barn ska få dras med ett svårt handikapp för att man själv ska slippa känna sig pressad som förälder?! En person som faktiskt har den åsikten – vilket jag hoppas att Ekelund inte har – ska för i helvete inte ha barn alls.

Och så här vill jag svara på detta:

Hur många tror vi önskar att de inte får ett barn med DS för att de ska slippa besvären med detta själva? Att göra abort för att man har ett barn med DS i magen, är det att se till barnet eller att se till sig själv? I grunden är det mesta vi gör egoistiskt, i det här fallet skulle jag tro att argumentet om barnets svårigheter med DS ligger underordnat argumentet om att det skulle vara en massa besvär för oss själva. Egoistiskt?

Ekelund drar kanske saken till sin spets, men det hon egentligen gör är att ställa föräldrars egoistiska val att inte orka med ett barn med DS mot föräldrars egoistiska val för att vilja ha ett barn med DS! Är det verkligen ågot som inte är egoistiskt, eller något som är värre än det andra, här?

Read Full Post »

Såg ni det nya SVT programmet Doktor Åsa i tisdags?
Nehe, men det tycker jag att ni skall göra. Och det konstaterar jag helt icke objektivt men dock konsekvensneutralt.

I dag har jag nämligen varit med och deltagit i inspelningen till det som skall bli del sex eller sju i denna programserie, som skall vara något emellan Fråga doktorn och Hjärnkontoret. Inte helt förvånande skall den delen handla om IBS.

För en dryg vecka sedan kontakta en av programmets researchers mig, efter att ha läst den här bloggen. Min roll i i den här produktionen blir lite ”Det är tjejen i filmen som har skrivit brevet – faktiskt”. Med den skillnaden att jag förhoppningsvis inte blir utmålad som offer lika mycket som ”Det är inte tjejen i filmen som …”

Jag tycker faktiskt att upplägget är intressant och att det verkar vara ett mycket SVT-likt sätt att arbeta på.
Respekt för sina ämnen och ändå ett ganska lättsamt och ”folkligt” sätt.
Vi tittar omkring hemma hos mig, går på promenad och besöker Ersta sjukhus. 

Jaja, om sex eller sju veckor kommer det att sändas, så titta då, på mig när jag pratar pinsamma bajsminnen i SVT 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Philip W. Jackson skriver i sin bok ”Life in classrooms” att skolan är likt en institution. De enda platser som liknar skolan i fråga om miljö skall enligt honom vara psykiatriska kliniker samt fängelser. Anledningen skall vara att det inte finns någon annan plats i samhället där vi måste sitta helt stilla och lyssna så fort någon annan begär detta, där vi tvingas vara mot vår vilja och där vi måste göra saker som vi inte alls har lust till. Det finns säkert en hel del andra skäl med i boken men det är just detta jag kommer ihåg.

Jag håller helt med om Jacksons jämförelse. Och jag tycker att det är oerhört viktigt att vi som pedagoger har detta i åtanke när vi tillrättavisar våra elever och tycker att de är jobbiga för att de har svårt att anpassa sig till denna miljö. Jag tycker också att det är viktigt att denna tankekaramell förmedlas vidare till föräldrarna. Dels för att de själva ska få känna att det är ganska naturligt om deras barn protesterar mot miljön och då verkar extra ”busig” eller kanske till och med jobbig. Och dels så att föräldrarna själv har detta i åtanke när de tillrättavisar sina barn för att de fått skäll i skolan, för att barnen inte skött sig.

Nu kan det hända att du som läser detta inte alls håller med mig. Men jag tror att det är viktigt att förmedla Jacksons tanke vidare även om vi som vuxna inte håller med om hans påstående. För även om vi inte tycker att det stämmer så kan det ju vara precis så här som ditt barn känner sig. Jag tror att tanken på hur skolan faktiskt kan upplevas av våra barn är viktig. Det är viktigt att vi sätter oss in i deras situation lite, för det kan hjälpa oss att tvätta bort stämpeln ”missanpassad” som jag tror är en stämpel orediga barn lätt får i skolan. Även om den är outtalad.

Genom att se skolan för vad den egentligen är så kanske vi kan förstå varför det kan vara så svårt för vissa barn att anpassa sig till denna miljö. Självklart så är det många gånger ett faktum att eleverna ändå kommer att måsta lära sig skolans regler för att skolan, som den ser ut i dag, skall fungera. Men…vi kanske också kan se vissa fördelar med att de faktiskt protesterar mot den. Vi kanske kan förstå att elever inte alls behöver vara missanpassade, utan snarare sunda, för att de gör uppror mot ett ”tidigt fängelse”. Kanske måste vi vända på kakan och undra varför en del elever klarar denna förutbestämda miljö så pass bra som de gör.

Read Full Post »

Så här vill jag säga till alla som menar att IBS orsaka av våra tankar och inte av något som är fel i kroppen:

Om det vore psykiskt att vara bajsnödig så borde jag ju lyckas hålla mig, eller hur. Lyckas att hoppa över ett toalettbesök. För enligt läkare som menar att IBS är psykiskt så är det precis det vi skall göra; inte bry oss om att vi är bajsnödiga.
Men nästa gång du är riktigt bajsnödig, prova då att inte gå på toaletten. Prova att hålla det inne, så får vi se hur länge det tar innan du gör i byxorna. Först då vet du hur det är att vara jag. Och när du står där med bajs fulla byxorna, som ett litet barn som inte blivit riktigt pottränad, försök då att övertyga dig själv om att det var dina tankar som gjorde att du bajsade på dig. Jag kan lova att det känns oerhört verkligt och påtagligt, oerhört fysiskt, när det rinner längs benen.

Jag har haft ett mer eller mindre symtomfritt liv i ett och ett halvt år nu. Visst finns det situationer jag undviker eftersom det inte finns toaletter i närheten men det känns som att de valen inte stör mig i mitt vardagliga liv. Saker jag verkligen vill göra gör jag, saker jag inte har lust att göra gör jag inte. Jag mår bra efter att ha startat med min medicinering och upplever inte att jag hindras i mitt liv av min ”sjukdom” längre, i alla fall inte mer än de flesta människor hindras i sina liv på grund av sina krämpor. Och om medicinen fungerar, hur kan det då vara psykiskt? För min medicin är inte för psyket.

Jag kan inte se hur ångest skulle vara det som framkallar min IBS då jag varken skäms eller stannar hemma pga. uppsvälld mage. Jag är inte den typen av person som anser att mitt utseende är ett stort problem. Vem ska bry sig om min mage förutom jag och om de gör det så är det deras problem, inte mitt. Jag är den jag är, jag ser ut som jag gör, alla har vi våra krämpor. Får jag bara leva mitt liv utan stora hinder, vilket jag får med mina mediciner, så är jag nöjd.
Snarare borde jag bli hård i magen av ångest. För den enda ångest jag känner är när jag sitter ihopkurad bakom en buske vid vägkanten, med byxorna i knävecken och bar rumpa, och ber till gud att ingen skall komma just nu.

Man känner sin egen kropp bäst, enligt mig, och det spelar ingen roll hur mycket psykiskt ni anser att IBS är, jag håller inte med. För att vara plump och ärlig så tror jag att det finns människor som har ”psykisk” ibs, eller andra sjukdomar, men att detta är personer som kanske har lätt att oroa sig för saker. Men då kanske det är dessa personer som har IBS. De som har liknande symptom men har utvecklat det för att de är rädda och får ångest av magproblem. Då kanske min åkomma heter något annat. Eller tvärt om.
Jag tror att det drabbar vissa människor som har benägenhet att stänga in sig på grund av sådana här problem. Den benägenheten har inte jag. Jag tror också att det finns människor som vill vara sjuka, av olika anledningar, uppmärksamhet eller undanflykter, men jag tillhör inte heller dem. Herregud, min läkare sa under vår första träff, efter att jag svarat på frågan om vilka problem jag hade med min mage
– Ja, det är tydligt att du är påläst om ibs.
Jag kan lova att jag aldrig hade läst något om Ibs, för jag hade ingen aning om vad det var. Jag berättade bara om mitt liv. Men tyvärr tror jag att det både finns sådana människor han tänkte på, sådana som läser på och applicerar sjukdomar på sig själv för att de av någon anledning har det behovet. Och att det finns många fler läkare som han, som har fördomar mot människor och i längden drabbar det de som behöver hjälp. Sluta att dra alla över samma kam!

Jag har mött människor som fått diagnosen IBS som har hård mage, hemska smärtor, ballongmage varje dag och de måste äta fibrer i massor. Jag har lös mage, trängande avföringsbehov, oftast mildare smärtor, ibland värre, ganska sällan uppsvälld mage och jag ska absolut inte äta fibrer. Jag har också mött dem som har fibromylalgi och andra åkommor som är mig helt främmande i sin diagnos. Men vi har alla IBS.

Någon dag är jag säker på att detta samlingsnamn ”ibs” kommer att delas upp i många olika typer av sjukdomar. Jag tycker att ni försöker pressa ner alla kakor i samma form, trots att det sväller över både här och där. Och detta gör ni istället för att forma den efter mig, efter individen. Jag är trött på att bli ignorerad, att inte bli trodd på, trots att jag säger att det inte är jag. Jag är sååå trött på grova generaliseringar och att bli nerpressad i samma form.

Jag inser att detta inlägg säkert kommer att få mig att låta arg och lite knäpp, men det är svårt att viska i motvind. Många psykiatriker kommer säkert att tänka ”Så där reagerar vissa personer…” Men sluta tänk så. Det är det tänket som är problemet. Vore psyket så enkelt som ni försöker få det till så skulle världen inte se ut som den gör i dag!
Det känns precis som de tre gånger i mitt liv då jag sökt läkare för att jag haft streptokocker. De har vägrat tro mig men efter att jag övertygat dem om att ge mig ett test så har det visat sig att det är sant. Och det är samma visa varje gång. Jag känner sin egen kropp bäst! Jag kanske inte alltid vet vad jag har för problem, men tillslut så känner jag att det ni säger passar mig, eller inte. Och då är det dags för er att börja tro på mig!

Jag är inte rädd för mina symptom. Jag känner inte efter hela tiden. Jag lever inte genom min sjukdom, jag lever med den. Sluta försöka få mig att vara någon jag inte är. Sluta säga att jag reagerar precis som jag ska och att jag inte behöver gå på toaletten. Sluta dra samband mellan mitt problem och en alkoholists behov av alkohol. Eller en hundfobikers behov av en hundfri miljö. För det är inte kroppsligt. IBS är kroppsligt. Att jag måste bajsa är ett kroppsligt behov. Försök säga till en spysjuk person att de inte får spy. Till en gravid kvinna att hon inte får föda. Till en utmattad person att denne inte får sitta. Det skulle vara samma sak.

Ge mig tillbaka makten över mig själv. Tro på det jag säger. Tro på att jag kan känna min kropp och inte är en knäppgök som bara stretar emot er för att vara jobbig. Ge mig i alla fall det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Older Posts »