Gruppen av inbördes beundran – Det känns tryggt att bli klappad på axeln

Så var den här. Dokumentären om dokumentärfilmaren Michael Moore går på Stockholms filmfestival och jag darrar lite på rösten när jag pratar om den. (För er som ev. undgått det så är Michael Moore dokumentärfilmaren bakom dokumentärerna Sicko, Farenheit 9/11, Bowling for columbine m.fl.) Jag fick under dagen höra en reaktion ifrån en journalist som sett den. ”Jag hatar Michael Moore”. Detta faktum får mig att inte vilja se dokumentären. Låter det konstigt? Jag kan förstå det! Och detta faktum har fått mig att granska mig själv. Saken är den att jag älskar hans tre stora biodokumentärer. Han visar på USA:s totalt sjuka vapenlagar, hur sjukt det blev med patroismen i landet efter terroristdåden 9/11 och hur totalt fruktansvärt USA:s sjukvårdssystem är. Detta gör han på ett totalt hämningslöst sätt men fina inslag av ironi och påvisande av självklarheter. Och i mitt fall; han infriar alla mina ”fördomar” om ett land vars politik och politiker jag inte tål och det är ju sååå skönt att få sina egna sanningar infriade. Dokumentärerna är faktiskt de enda riktiga bevis jag har på att det fungerar som jag trott i detta konstiga land som ska vara världsledande. Visst har man pratat med många men jag har aldrig varit i USA och har inga egna upplevelser av varken landet eller deras sjukvård så mina källor är alla andrahandsuppgifter. Visst, man kan läsa sig till det i media och så också men det finns så många som säger så olika saker så … För att komma till saken så blir det ju så jobbigt nu om jag ser filmen om Moore och måste ogilla honom. Jag vet att han använder okonventionella metoder och inte alls är subjektiv som en reporter måste vara och att man därför bör ta det han konstaterar med en nypa salt men jag har i alla fall gillat honom och tyckt om honom för att han vågar – vågar vara okonventionell. Och nu, när dokumentären visar att Moore själv inte vill kommentera kritik mot sig själv eller frågor om sina dokumentärer samt att han slänger ut journalister från sina föreläsningar för att de vill ställa dessa frågor då blir han ju plötsligt en hycklare. (Information om dokumentärens handling kommer från SVDs rcension 14 mars 2007.) Och då måste jag ogilla honom, vilket i sin tur leder till att jag ifrågasätter filmer helt … eftersom han ändå aldrig varit objektiv men nu också är en hycklare… Och så kommer jag alltså fram till min egen granskning. Vad säger det egentligen om mig att jag så gärna rusar för att se något som helt infriar mina fördomar och åsikter och så gärna tror på informationen trots att jag vet att den helt klart kan ifrågasättas, men det tar så emot att gå och se något som kommer att förstöra de tidigare illusionerna, så mycket att jag darrar lite. Konstigt hur det är. Träffade förresten en kvinna från USA som bott i Stockholm, jag tror det var ett par år nu. Hon stod och pratade med en annan tjej om att hon inte kunde förstå den svenska skatten riktigt och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte låta bli att lägga mig i när hon sa: – Se på studierna till exempel. Vi betalar skatt för att alla ska kunna plugga men om jag inte vill plugga då. Tänk vad mycket pengar jag kunde spara på att inte betala den skatten då. Varför kan inte bara de som vill plugga betala den skatten? Lite snett bakifrån trängde jag mig in och fällde min kommentar: – Men tänk vad många år du redan har studerat gratis. Den skatten har du redan gjort av med. Eller vad många år dina barn kommer att kunna studera för de pengarna som du skattar. Eller så kanske du får betydligt mer sjukvård än någon annan och då gör du av med de skattepengarna där. – Men kan jag inte betala de pengarna då, den dagen jag ska göra av med dem. Alla kan betala för det de behöver göra av med, säger hon. – Men då kommer kanske bara de rika att ha råd att utbilda sig och ha råd med sjukvård. Då får vi ett klassamhälle, säger jag. – Njae, jag förstår inte riktigt det där, sa kvinnan och lunkade vidare. Tjejen som hon först pratat med stod kvar med mig. Tillsammans konstaterade vi att det var så logiskt, det svenska systemet. Se bara på hur hemskt det kan vara i USA. Nej, hoppas verkligen Moderaterna åker ur riksdagen i nästa val, konstaterade vi samstämmigt. Och det kändes bra. Det kändes tryggt att klappa varandra om ryggen.

Read Full Post »