Jag läser Mymlan varje dag, flera gånger per dag. Det är faktiskt den enda blogg jag läser dagligen. Och i förrgår skrev hon ett inlägg, en kommentar, till Aftonbladets Anna Ekelunds krönika ”Jag vill ha ett barn med Downs syndrom”.
Anna Ekelunds krönika är provocerande. Som så mycket annat i kommersiell media, eller där man vill väcka debatt och öppna ögonen på läsare. Det är ett effektivt grepp men det ställer krav på läsaren att denne kan sålla och tolka ut vad författaren egentligen vill skriva. Man måste kunna se förbi det provocerande och läsa budskapet mellan raderna. De som blir arga mitt i texten tror jag många gånger missar tanken bakom författarskapet. Faktum är att Anna Ekelund säger precis samma sak som jag försökte säga i mitt inlägg ”Det som inte dödar härdar”. Jag var supernervös när jag skulle skriva detta, jag var så rädd att någon inte skulle förstå och tycka att jag var nonchalant, så jag var mycket försiktig. Anna Ekelund var inte försiktig – jag tror att hennes krönika verkligen lyckades leverera budskapet. Jag tror inte att jag vann något på att vara försiktig.
Mymlan tolkade Anna Ekelunds inlägg i debatten på ett briljant sätt. Ändå hade en del läsare svårt att se förbi budskapet; de fastnade på det kontroversiella och fick tunnelseende. Jag skulle vilja hylla både Ekelund och Mymlan för att de vågar ta ställning och vara så pass öppna för kritik, för de framför en viktig poäng. Därför vill jag också stryka under deras ord och budskap genom att tillägna dem detta inlägg.
Jag har inte riktigt haft tid att läsa alla kommentarer som Mymlan fått på sina två inlägg i detta ämne. Dock har jag läst några och skulle vilja säga så här när det kommer till egoism:
Kanske Anna ekelund är egoistisk när hon skickar en önskan om en ”downie” till tomten i år.
Kanske är alla föräldrar egoistiska som skaffar barn, som Mymlan påpekar.
Men är det inte precis lika egoistiskt att göra abort för att man riskerar att få ett barn med DS?
Är det inte precis lika egoistiskt att tycka synd om dessa barn, istället för att se det som kan vara positivt?
Kanske något annat barn, någon annan stans, lider lika mycket, fast det i sin uppenbarelse eller i sin fysiska hälsa inte visar detta!
Uppdatering:
Fortsätt följa ämnet och se Mymlans sammanfattning av den massiva diskussion detta ämne startade. Läs också om bakgrunden och Ekelunds mejl till Mymlan, som utan att provocera visar på hur hon tänkt. Mycket läsvärt!
För att föra in en annan åsikt på det här tar jag in ett citat från bloggen ”Anders har en åsikt om…” :
Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon ger uttryck för i det återgivna citatet. Det som framförs där är för mig så frånstötande att jag inte kan ta till mig de eventuella poängerna i resten av texten. Att önska att ens barn ska få dras med ett svårt handikapp för att man själv ska slippa känna sig pressad som förälder?! En person som faktiskt har den åsikten – vilket jag hoppas att Ekelund inte har – ska för i helvete inte ha barn alls.
Och så här vill jag svara på detta:
Hur många tror vi önskar att de inte får ett barn med DS för att de ska slippa besvären med detta själva? Att göra abort för att man har ett barn med DS i magen, är det att se till barnet eller att se till sig själv? I grunden är det mesta vi gör egoistiskt, i det här fallet skulle jag tro att argumentet om barnets svårigheter med DS ligger underordnat argumentet om att det skulle vara en massa besvär för oss själva. Egoistiskt?
Ekelund drar kanske saken till sin spets, men det hon egentligen gör är att ställa föräldrars egoistiska val att inte orka med ett barn med DS mot föräldrars egoistiska val för att vilja ha ett barn med DS! Är det verkligen ågot som inte är egoistiskt, eller något som är värre än det andra, här?
Rumptroll`s Webblogg 