Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘systrar’

Jag har två småsystrar. Nu vet ni ju att jag egentligen bara har en storayster, men när jag var liten hade jag två bonyssyskon. En var min granne som är tre år yngre (tror jag) och den andra var min systers (dåvarande) pojkväns systerdotter. Tessan och Jannie.

Tessan - min bonussyster.

Tessan - min bonussyster.

Tessan är en mini-me, eller så är jag hennes big-her. Det spekar ingen roll. Jag tror att vi tagit ömsesidig påverkan av varandra! Henne har jag lekt med, skrattat med, gråtit med och delat hemligheter med. Aldrig bråkat med dock, om vi inte räknar låtsasbråken. Jag kan i alla fall aldrig komma ihåg att vi bråkat. Jag tror att det är så där precis lagomt med år mellan oss, så vi behövde inte kivas.

Min söta lilla Therese som jag satt barnvakt åt så ofta. När hennes föräldrar åkte bort över en helg eller en natt så fick jag komma över och äta godis och se på film med Tessan. För barnvakt behövde hon knappast. Hon har alltid varit så förståndig och lite ”lill-gammal”, fast på ett bra sätt.

Då Therese var den yngsta på raksträckan fick hon också utstå en del. För att komma till hennes hud tog jag bara den vita fina bron som våra föräldrar byggt över bäcken och så stod jag på hennes gård. Under hennes fönster tornade alltid en stor snöhög upp på vintern, av tö som fallit ned från taket. Under Tessans sovrumsfönster, bakom högen, gömde jag mig tillsammans med min syssling. Vi lyssnade till hur Tessan blev nattad av sin mamma och såg lyset släcka sig i fönstret. Sedan satte vi vår plan i verk. Vi klättrade upppå kullen och skrapade på fönsterbrädan. Vi lät konstigt och knackade i väggen. När Tessan blev rädd och skrek på pappa så rutschade vi ner och gömde oss bakom högen igen. Och så höll vi på tills vi nästan skrämt slag på det lilla livet. Men hur retsam jag ändå kunde vara med henne så gjorde jag allt av kärlek till min älskade lilla bonussyster (som inte alls är så liten i dag).

Janni var runt två år gammal när jag träffade henne första gången. Min

Jannie - min andra bonussyster.

Jannie - min andra bonussyster.

syster hade flyttat hemifrån och bodde i lägenheten bredvid farmor och farfar med sin pojkvän. Och han hade ofta sin systerdotter på besök. Jag blev genast helt förälskad i den otroligt söta tjejen. Vi lekte tillsammans hela somrarna och stojjade ikapp. Hon är sex år yngre men åldersskillnaden spelade ingen roll. Hon blev genast förtjust i Tessan.

Jannie och jag på Skara sommarland.

Jannie och jag på Skara sommarland.

Jag minns hur vi var på semester tillsammans med min syster och hennes pojkvän. Det var sommaren innan syrran åkte till USA för att vara Au-pair. Vi åkte till Skara och bodde i ett gult stort hus, där det inte fanns en levande själ mer än våra. Där bläade vi åt kroppkakorna och åkte stand-up-loopen tillsammans. Vi hade verkligen så otroligt roligt.

Janni blev som ett ”sommarbarn” i familjen och en bonussyster till mig. Jag jannie1blev alltid lika glad när hon kom och hälsade på. En av historierna som lever vidare från ett av hennes besök handlar om den gången hon blev tvingad att äta upp maten på tallriken. Vi satt och åt hos mina föräldrar och när hon äntligen fick gå ifrån bordet sa min syster: ”Vad säger man då?” Jannie tittade upp från tallriken, blängde på mamma och sa: ”Tack för saltet Affa”.

När jag var 20 år, i september 2001, pluggade jag på Komvux. Jag hade nyss kommit hem från Oslo där jag bott i ett år och med siktet inställt på journalistyrket valde jag att läsa färdigt gymnasiet på Komvux. Jag bodde i en liten etta på 30 kvadratmeter och hade för vana att somna med teven på då jag kände mig lite ensam. Den här morgonen vaknade jag av att telefonen ringde och innan jag svarade hann jag registrera att teven var på. Jag kikade ut i diset och haffade telefonen. På andra sidan hörde jag en upprörd Tessan liksom hacka fram en konstig mening som jag inte alls förstod. ”Jannie … bussen har krockat …. det har skett en olycka … bussen från Indal … det är en allvarlig olycka … Janni hade sovmorgon …” Det tog ett tag innan orden nådde igenom mitt sömndruckna huvud, sedan svarade jag något i stil med ”Vad säger du? Vad då Janni? Jag förstår inte? Varför skulle hon vara med på den bussen?” Tusen frågor försökte jag reda ut och vid något tillfälle tror jag faktiskt att jag greppade situationen så pass mycket så att jag bad Therese ta ett djupt andetag. ”Är du säker?” Efter en ganska lång stund så fick Tessan i alla fall fram sitt budskap. Ja, hon var ganska säker. Något om en mobiltelefon, något om sovmorgon och sovit hos farmor. Mitt hjärta kändes inte mer.

I några sekunder satt jag ed telefonen i handen och funderade på vad jag skulle göra. Jag sköt mig själv fram till teven och knappade efter nyheter. Jag tror att jag lyckades se en textremsa med Bussolycka i Liden som rann förbi. Då slog jag telefonnummret till min syster. Jag vågade inte ringa varken Jannies mamma eller morbror. För jag hann tänka så långt att jag insåg vilken stress jag skulle sätta dem i. Och tänk om jag hade fel.

Nu var det jag som hackade fram informationen i luren. Och det var min syster som inte riktigt förstod. ”Vad säger du?”. Men det gick snabbt. Hon lade på och ringde sin före detta pojkvän.

När jag hade fått på mig kläderna slutade tårarna att rinna ner för kinderna. Direkt efter samtalet med min syster hade jag ringt sjukhuset och de kunde inte ge mig någon information. De hade nyss kommit till platsen, de visste inte så mycket. Jag skyndade ut genom dörren och tog bussen till akuten. Via informationen guidades jag till ett rum där de samlade anhöriga. I korridoren passerade jag kända, förgråtna ansikten. Oroliga och stressade föräldrar. När mannen som gick framför mig öppnade dörren till anhörigrummet vände jag om och gick. Jag hörde inte hemma där. Jag hade ingen nära som varit med i någon olycka. Jannie var på skolan.

Jag minns hur huvudet stängde av. Det var som en kortslutning, som att sluta andas. Tom. Allt blev svart. Jag minns inget mer. Bara mörker. Jag vet inte vart jag gick, vem jag väntade med eller hur lång tid det tog. Jag känner känslan av föräldrar som får veta att deras barn inte kommer att vakna igen, men jag ser inget framför mig. Bara svart. Tills jag kommer in genom dörren på intensiven och får syn på Jannie i det vita sjukhusrummet. Skenet hade en blå ton och där låg hon under en gul filt i en vit pyjamas. Hjärtat började sakta slå igen och jag vaknade till liv. Jag började registrera andra omkring mig. Där var hon ju. Min älskade, fantastiska, fina bonussyster levde!

Hon var inte den Jannie jag var van. Hennes ansikte var mörbultat. Hon log, en lätt dragning på mungiporna, men det var tomt. Hon kändes inte närvarande. Mest chokad och frånvarande, men ändå där. Och hon VAR där. Min Jannie.

Jannie och syrran på gatufesten. Varje år sprang jag ner och löste in Jannie, då hon gick in gratis tillsammans med en "vuxen".

Jannie och syrran på gatufesten. Varje år sprang jag ner och löste in Jannie, då hon gick in gratis tillsammans med en "vuxen".

De här två småtjejerna är inga barn längre. Det har gått så mycket snabbare än man kunde tro och de har blivit sådana fantastiska människor. De har tagit sig igenom prövningarna, en fler än den andra, och kommit ur dem som rakryggade och fantastiska människor. Jag är så glad för att jag får ha dem i mitt liv.

Vi kanske inte träffas så ofta som jag skulle vilja. Vi pratas inte vid så ofta som jag skulle vilja. Vi lever olika liv på olika platser, men jag håller mig uppdaterad. Jag håller koll på att ni har det bra och klarar er. Att ni mår bra och njuter av livet. Fortsätt med det! Jag älskar er mer än ni anar!!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

 

Jag och syrran hos fotografen.

Jag och syrran hos fotografen.

I gårdagens fotspår fortsätter min nostalgitripp,
dags att berätta hur en tjurig lillasyster gör det svårt att vara hipp. 

Jag såg upp till min stora syster. Alla snygga pojkvänner hon tog hem och alla drömmar hon hade. Mitt lilla hjärta klappade för henne och min beundran var omättlig. Problemet var bara att mina sätt att försöka få veta allt och vara med på allt hon gjorde inte uppfattades som beundran av en tonåring som helst bara ville slippa sin nyfikna och klängiga lillasyster. Men jag visste inget annat sätt att visa det på.

Min syster hade helt rätt. Jag var oändligt nyfiken. På mitt lilla huvud satt grå, sladdriga och enorma elefantöron. Inte var jag rådlös heller. Jag minns att jag hade en idé om hur jag skulle få veta alla hemligheter i världen och att jag lyckades genomföra min plan. Det gick till ungefär så här:

Jag satt och ringade in önskningar i leksakskatalogen. Och då såg jag dem. Det var som att änglakören sjöng i kör bakom min rygg och köket lystes upp av ett gyllene ljus. Där var de – prylen som skulle hjälpa mig att få reda på alla min systers och hennes kompisars hemligheter. Rosa leksakstelefoner, två stycken med en lina emellan. Tjohoo.

Efter mycket tjat och övertygande om att det var dessa telefoner jag önskade mig mest så höll jag det rosa guldet i min hand. Den gyllene vägen till alla hemligheter hade öppnats, för en liten sexåring. Och jag var inte sen med att sätta min plan i verk. 

Jag placerade den ena luren under min systers säng. Drog on-knappen åt sidan och tvingade ner talknappen med tejp. Den vita sladden mot det blå golvet blev för uppenbar, så jag drog mattan på tvären och gömde sladden under. I hallen lade jag sladden bakom den bruna byrån vid hallspegeln. Där smälte den in med andra lamp- och telefonkablar. Sedan var jag vid min rumsdörr, precis bredvid husets bakdörr och där var det sällan någon som gick i alla fall. Idén var skottsäker, tyckte jag. Nu var det bara att sätta igång att lyssna.

Jag hade många mysiga stunder med min telefon. Jag tjuvlyssnade på min syster och våra grannar i hennes ålder, om kärleksproblem och bråk med föräldrar. Men en dag började telefonen inne hos syrran pipa. Jag hade kommit åt upprigningsknappen. Shit ! Det tog inte allt för lång tid innan hon kom klampandes genom den korta passagen till mitt rum och drog upp dörren. Jag såg en rosa telefon klyva luften i två och hörde några väl valda ord följa den. Sedan drogs dörren igen med en smäll och min systers sikte blev inställt på mamma.

Efter den dagen började min syster prata engelska och sjörövarspråket med sina vänner, när de skulle avslöja hemlisar för varandra.

Att agera härmapa var ett annat sätt att visa min dyrkan till min syster. Mina första skolår fick jag alltid välja ut kläder jag skulle ha nästa dag redan kvällen innan. Mamma lade sedan fram plaggen på sängens fotända varje morgon när hon väckte mig. Det var alltid en mjukdress. Jag hade en tröja med rosa prickar på vit botten. Mitt på bröstet uppenbarade sig ett svartvitt, typiskt 80-talstryck. Byxorna till hade rosa ränder med på vit grund. En annan dress var helsvart och tröjan hade ett Mimmi-tryck på framsidan. Mimmi hade en gul rosett på huvudet. Denna dress hade jag så länge att trycket nästan var helt borttvättat när den slängdes.

Men ett par klasser senare började jag ärva min systers mer coola, avlagda kläder. Och då började jag bli mer kräsen. Tittade vad syrran hade på sig för dagen och försökte kombinera ihop något liknande. Till min systers förtret så började mamma också köpa likadana kläder till oss. Adidasoveraller och t-shirts med Musse Pigg motiv.

Det var vid den här tiden jag började vakta vid min rumsdörr på morgnarna. När jag vaknade drog jag i repet som hängde bredvid min säng och så öppnades garderobsdörrarna. För nu hade jag blivit stor nog för att ta fram mina egna kläder. Men då huset fortfarande var kallt efter en natt av endast glöd i pannan så ville jag inte smyga ur täckets varma famn. Istället hade jag knutit ett rep på garderobsdörrarnas handtag och lagt bredvid sängen. Där låg jag och försökte lista ut vilka kläder min syster kunde tänkas välja i dag. Jag dividerade med faktan om vad hon hade haft på sig under veckan som gått och vad som låg i smutstvätten. Sedan klädde jag mig och ställde mig på vakt vid dörröppningen.

När min syster tillslut kom ut pep jag oftast in i rummet igen och bytte om, om jag hade samma kläder i garderoben. Hade jag inte det gjorde jag mitt bästa för att matcha. Och vid köksbordet inspekterade jag detaljerna och såg till att få dem rätt. Till exempel de uppvikta bullärmarna på den marinblå-vita träningsoverallen från Adidas med gröna och röda ränder.

När min syster fyllde 16 år flyttade hon ihop med sin pojkvän. Då blev det tomt i huset. Jag fick hennes rum och var mycket glad för det, trots att det var mindre. Mitt rum hade rosa golv och vit-rosa tapeter. Hennes hade ett blått golv med blå-vita tapeter. Det kändes mer vuxet. Nu kunde jag inte längre irritera henne med att klä mig i samma kläderna på morgnarna. Men nu började min syster shoppa kläder med mig istället.

När jag flyttade ihop med min syster igen, jag var 16 och hon var 23, så kom hon ofta hem och visade vad hon köpt för kläder. Om jag gillade dem så kunde hon säga ”Jag kollade och de finns i din storlek också”. Och så kan vi hålla på än i dag. Med den skillnaden att jag också kan vara den som köper något bra först.

Visst är det härligt med syskon !

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »