Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘syskonkärlek’

Jag har två småsystrar. Nu vet ni ju att jag egentligen bara har en storayster, men när jag var liten hade jag två bonyssyskon. En var min granne som är tre år yngre (tror jag) och den andra var min systers (dåvarande) pojkväns systerdotter. Tessan och Jannie.

Tessan - min bonussyster.

Tessan - min bonussyster.

Tessan är en mini-me, eller så är jag hennes big-her. Det spekar ingen roll. Jag tror att vi tagit ömsesidig påverkan av varandra! Henne har jag lekt med, skrattat med, gråtit med och delat hemligheter med. Aldrig bråkat med dock, om vi inte räknar låtsasbråken. Jag kan i alla fall aldrig komma ihåg att vi bråkat. Jag tror att det är så där precis lagomt med år mellan oss, så vi behövde inte kivas.

Min söta lilla Therese som jag satt barnvakt åt så ofta. När hennes föräldrar åkte bort över en helg eller en natt så fick jag komma över och äta godis och se på film med Tessan. För barnvakt behövde hon knappast. Hon har alltid varit så förståndig och lite ”lill-gammal”, fast på ett bra sätt.

Då Therese var den yngsta på raksträckan fick hon också utstå en del. För att komma till hennes hud tog jag bara den vita fina bron som våra föräldrar byggt över bäcken och så stod jag på hennes gård. Under hennes fönster tornade alltid en stor snöhög upp på vintern, av tö som fallit ned från taket. Under Tessans sovrumsfönster, bakom högen, gömde jag mig tillsammans med min syssling. Vi lyssnade till hur Tessan blev nattad av sin mamma och såg lyset släcka sig i fönstret. Sedan satte vi vår plan i verk. Vi klättrade upppå kullen och skrapade på fönsterbrädan. Vi lät konstigt och knackade i väggen. När Tessan blev rädd och skrek på pappa så rutschade vi ner och gömde oss bakom högen igen. Och så höll vi på tills vi nästan skrämt slag på det lilla livet. Men hur retsam jag ändå kunde vara med henne så gjorde jag allt av kärlek till min älskade lilla bonussyster (som inte alls är så liten i dag).

Janni var runt två år gammal när jag träffade henne första gången. Min

Jannie - min andra bonussyster.

Jannie - min andra bonussyster.

syster hade flyttat hemifrån och bodde i lägenheten bredvid farmor och farfar med sin pojkvän. Och han hade ofta sin systerdotter på besök. Jag blev genast helt förälskad i den otroligt söta tjejen. Vi lekte tillsammans hela somrarna och stojjade ikapp. Hon är sex år yngre men åldersskillnaden spelade ingen roll. Hon blev genast förtjust i Tessan.

Jannie och jag på Skara sommarland.

Jannie och jag på Skara sommarland.

Jag minns hur vi var på semester tillsammans med min syster och hennes pojkvän. Det var sommaren innan syrran åkte till USA för att vara Au-pair. Vi åkte till Skara och bodde i ett gult stort hus, där det inte fanns en levande själ mer än våra. Där bläade vi åt kroppkakorna och åkte stand-up-loopen tillsammans. Vi hade verkligen så otroligt roligt.

Janni blev som ett ”sommarbarn” i familjen och en bonussyster till mig. Jag jannie1blev alltid lika glad när hon kom och hälsade på. En av historierna som lever vidare från ett av hennes besök handlar om den gången hon blev tvingad att äta upp maten på tallriken. Vi satt och åt hos mina föräldrar och när hon äntligen fick gå ifrån bordet sa min syster: ”Vad säger man då?” Jannie tittade upp från tallriken, blängde på mamma och sa: ”Tack för saltet Affa”.

När jag var 20 år, i september 2001, pluggade jag på Komvux. Jag hade nyss kommit hem från Oslo där jag bott i ett år och med siktet inställt på journalistyrket valde jag att läsa färdigt gymnasiet på Komvux. Jag bodde i en liten etta på 30 kvadratmeter och hade för vana att somna med teven på då jag kände mig lite ensam. Den här morgonen vaknade jag av att telefonen ringde och innan jag svarade hann jag registrera att teven var på. Jag kikade ut i diset och haffade telefonen. På andra sidan hörde jag en upprörd Tessan liksom hacka fram en konstig mening som jag inte alls förstod. ”Jannie … bussen har krockat …. det har skett en olycka … bussen från Indal … det är en allvarlig olycka … Janni hade sovmorgon …” Det tog ett tag innan orden nådde igenom mitt sömndruckna huvud, sedan svarade jag något i stil med ”Vad säger du? Vad då Janni? Jag förstår inte? Varför skulle hon vara med på den bussen?” Tusen frågor försökte jag reda ut och vid något tillfälle tror jag faktiskt att jag greppade situationen så pass mycket så att jag bad Therese ta ett djupt andetag. ”Är du säker?” Efter en ganska lång stund så fick Tessan i alla fall fram sitt budskap. Ja, hon var ganska säker. Något om en mobiltelefon, något om sovmorgon och sovit hos farmor. Mitt hjärta kändes inte mer.

I några sekunder satt jag ed telefonen i handen och funderade på vad jag skulle göra. Jag sköt mig själv fram till teven och knappade efter nyheter. Jag tror att jag lyckades se en textremsa med Bussolycka i Liden som rann förbi. Då slog jag telefonnummret till min syster. Jag vågade inte ringa varken Jannies mamma eller morbror. För jag hann tänka så långt att jag insåg vilken stress jag skulle sätta dem i. Och tänk om jag hade fel.

Nu var det jag som hackade fram informationen i luren. Och det var min syster som inte riktigt förstod. ”Vad säger du?”. Men det gick snabbt. Hon lade på och ringde sin före detta pojkvän.

När jag hade fått på mig kläderna slutade tårarna att rinna ner för kinderna. Direkt efter samtalet med min syster hade jag ringt sjukhuset och de kunde inte ge mig någon information. De hade nyss kommit till platsen, de visste inte så mycket. Jag skyndade ut genom dörren och tog bussen till akuten. Via informationen guidades jag till ett rum där de samlade anhöriga. I korridoren passerade jag kända, förgråtna ansikten. Oroliga och stressade föräldrar. När mannen som gick framför mig öppnade dörren till anhörigrummet vände jag om och gick. Jag hörde inte hemma där. Jag hade ingen nära som varit med i någon olycka. Jannie var på skolan.

Jag minns hur huvudet stängde av. Det var som en kortslutning, som att sluta andas. Tom. Allt blev svart. Jag minns inget mer. Bara mörker. Jag vet inte vart jag gick, vem jag väntade med eller hur lång tid det tog. Jag känner känslan av föräldrar som får veta att deras barn inte kommer att vakna igen, men jag ser inget framför mig. Bara svart. Tills jag kommer in genom dörren på intensiven och får syn på Jannie i det vita sjukhusrummet. Skenet hade en blå ton och där låg hon under en gul filt i en vit pyjamas. Hjärtat började sakta slå igen och jag vaknade till liv. Jag började registrera andra omkring mig. Där var hon ju. Min älskade, fantastiska, fina bonussyster levde!

Hon var inte den Jannie jag var van. Hennes ansikte var mörbultat. Hon log, en lätt dragning på mungiporna, men det var tomt. Hon kändes inte närvarande. Mest chokad och frånvarande, men ändå där. Och hon VAR där. Min Jannie.

Jannie och syrran på gatufesten. Varje år sprang jag ner och löste in Jannie, då hon gick in gratis tillsammans med en "vuxen".

Jannie och syrran på gatufesten. Varje år sprang jag ner och löste in Jannie, då hon gick in gratis tillsammans med en "vuxen".

De här två småtjejerna är inga barn längre. Det har gått så mycket snabbare än man kunde tro och de har blivit sådana fantastiska människor. De har tagit sig igenom prövningarna, en fler än den andra, och kommit ur dem som rakryggade och fantastiska människor. Jag är så glad för att jag får ha dem i mitt liv.

Vi kanske inte träffas så ofta som jag skulle vilja. Vi pratas inte vid så ofta som jag skulle vilja. Vi lever olika liv på olika platser, men jag håller mig uppdaterad. Jag håller koll på att ni har det bra och klarar er. Att ni mår bra och njuter av livet. Fortsätt med det! Jag älskar er mer än ni anar!!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

syster_far_liten

Pappa med syster i barnvagnen.

 syster_baby 
Pappa gosa med syster.

Att ha en sju år äldre syster var inte alltid så himla kul. Hon kunde vara en riktig retsticka. Ibland ringde hon den mest oattraktiva kille hon visste och sa att jag var kär i dem. Och fanns de på närmare avstånd satte hon mig i deras knä med samma replik. Usch så taskig hon kunde vara !

När jag skulle födas så var mins syster jättesur. Hon skulle minsann ingen lillasyster ha. Och denna åsikt statuerade hon tydligt några gånger. Inte minst under min första skoldag. Med äkta syskonkärlek.

Jag stod i hallen, med min rosa My little ponny-ryggsäck i hårt grepp och väntade på att min syster skulle bli färdig. För första gången i mitt liv skulle jag åka buss utan mamma och pappa, eller någon annan vuxen som kunde se till att jag kom på och av där jag skulle. Nervositeten var påtaglig. Tankarna snurrade runt i huvudet; hur gör man för att bussen skall stanna egentligen? ”Man trycker på knappen som sitter ovanför sätena” fick jag till svar. Jaha, okej. Men hur vet man när man skall plinga då? Ojojoj, detta var så stort och jag var så inte redo.

Jag och kära syster i köket.

Jag och kära syster i köket.

När bussen stannade framför oss och vecklade ut dörren klev min syster på. Jag fick bråttom att ta mig upp för de stora trappstegen, det kändes som om knäna var vid hakan när det ena benet efter det andra besteg min rädsla i form av en busstrappa. Och snabbt var det tvunget att gå, för annars tappade jag sikte på min syster. Den rosa ryggsäcken for från ena sidan ryggen till den andra när jag lufsade genom gången, hack i häl på syrran, ända längst bak i bussen.

”Vad gör du här? Gå och sätt dig med dina kompisar!” Min systers missnöjda röst till trots satt jag kvar, längst in i hörnet vid fönstret och såg hur det trygga hemmet och mammas silhuett i fönstret försvann när bussen accelererade. Alla ”stora barns” ansikten var prydda med leenden. Vissa var hånleenden riktade till min syster, som gömde sig under sin permanentade lugg. Andra var leenden av förståelse, för att hon tyckte att det var jobbigt men också för mig och min vilja att sitta med min syster. Och hur rädd jag än var för hennes ilska och alla de ”stora barnen” där de snyggaste killarna i byn ingick så var jag mer rädd att sitta själv. Det var som en stor klump i magen.

Någon kilometer senare klev Mikis på. Min jämnåriga kamrat som varit dagbarn hos oss och som jag lekt med så länge jag kan minnas. ”Nu kliver Mikis på, gå och sätt dig med henne” suckade syrran. Med ett ivrigt skak på huvudet och en min som betydde rädsla men signalerade trots klamrade jag mig fast på mitt säte.

Syster i finklänningen hos fotografen.

Syster i finklänningen hos fotografen.

Åtta kilometer senare var vi framme vid skolan. Eller, i alla fall jag. Min syster som skulle börja i sjuan och hade blivit stor och cool tonåring skulle äntligen få åka de sista 1, 5 milen till högstadiet. ”Nu ska du av” slängde hon ur sig och en viss panik skylde över mig. Jag sprang fram till den bakre bussdörren och gjorde mig beredd. Först i kön var jag. Jag stod längst ner i trappen till bussdörren. Så slog den upp och jag skrek.

Jag hade stått för långt ner, för nära dörren, så när den slog upp fastnade jag med benet mellan dörren och toalettväggen. Jag skrek. I ren panik. Jag blev så nervös, nu skulle jag ju inte hinna av. Å nej, å nej, å nej. ”Syrran, hjälp mig !!!” grät jag fram. Men hon kom inte. Hon böjde huvudet ännu längre ner. Det blev stimmigt där bak och alla tittade på henne. Men hon kom inte. Det kändes som om jag satt där i fem minuter. Men hon kom inte. Jag var helt förtvivlad. 

Så kom han. Prinsen på den vita springaren. Snyggaste killen i byn. Han alla var å kär i. Högstadieeleven som alla beundrade och ville vara eller vara med. Jocke. Han rete sig upp från sitt säte och km fram till mig. han sa något lugnt medan han tog i och drog bort dörren med våld. Jag skyndade mig av bussen och han tittade på mig med ett leende. Jag hade så bråttom därifrån att jag inte ens sa tack. Med tårarna i ögonen sprang jag in på en av skolans toaletter. Med vetskapen om att Jocke hade räddat mig.

Det kan inte vara lätt att vara storasyster !

Men det var också rätt coolt att ha en äldre syrra. Lite mäktigt så där.
En gång var min kusins häftiga yngre moster hemma hos dem och satt barnvakt. Vi tyckte att hon var så häftig. Och ville så gärna leka med henne. 

Jag och sysslingen sprang bort dit och lyssnade på mostern när hon berättade om sin svarta magiska sten. Och den här stenen ville vi så klart hålla i, men hon ville inte att vi skulle det. Barn som vi var så smög vi in på rummet där hon hade stenen och tog den. En triumf, tyckte vi, att vi lyckats hitta den och vi var bara tvungna att retas genom att visa henne att vi hittat den. När hon ville ha den tillbaka så fick hon det inte så klart. Men hon var lite äldre och något listigare än vi så hon knöt båda nävarna och slog oss båda i magen samtidigt. Då tappade vi så klart stenen och hon kunde ta tillbaka den.

Mamma och syster hos mormor.

Mamma och syster hos mormor.

Med tårarna rinnande nerför kinderna och hysteriska hickningar sprang vi hem. Där mötte min syster upp och hon frågade vad som hänt. ”Hon slog oss i magen” berättade vi och ni skulle ha sett min systers ansikte. Det riktigt ångade ur hennes huvud. Hon kunde ju så klart inte förstå hur en som var jämnårig med henne kunde slå två så små barn. Vi var ju sju år yngre. Med mig i ena handen och min syssling i andra stegade hon jättesteg bort till min kusins hus och knackade hårt på dörren. Där frågade hon vad som hänt ”Menar du verkligen att du slog dem?” När det visade sig att det var sant och mostern inte alls tyckte att hon gjort något fel – det var ju ändå vi som bråkade – så knöt min syster sin näve och under den slitna parollen ”Ge dig på någon i din egen storlek” drog hon till mostern i magen. Och det kändes skönt i mitt lillasysterhjärta att ha en sådan stark, rättfärdig och modig syster som ställde upp och försvarade sin lillasyster. Hur besvärlig hon än kunde vara.

Jag älskar dig syrran !

syster_nian  

Syyran slutar nian.

 

Syrran tar studenten.

Syrran tar studenten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »