Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lucköppning’

Den finaste julkalendern jag någonsin haft är ärvd efter min storasyster. Det är en glad och härlig tomte med röd kappa och stort vitt skägg. Längst ute på kappans ärmar finns det blå muddar och hans byxor är också blå. Tomten är målad på en playwoodskiva och utklippt i passande konturer. Han är täckt av 24 stycken guldringar som hänger utanpå målafärgen. I dessa ringar hängde mamma och pappa små paket som sedan hjälpte mig att räkna ner dagarna till julafton.

Självklart var tv-kalendern och radiokalendern också en hit. Den absolut bästa tv-kalendern som gått, enligt mig, är Trolltider. Jaghar aldrig sett den kalendern igen men jag minns särskilt en scen med värme. Alla stora människor hade lämnat ett dukat julbord med godsaker helt oövervakat. Detta fick de små trollen att smyga ur sina bon. Och genom att klättra i varandras svansar fick de upp alla på bordet. Där sprang de och lekte mellan ostarna. Ett av trollen, en flicka, hade röda hängselbyxor och en gul tröja. Hennes kinder var täckta av fräknar. Jag tyckte att hon var så söt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Fortsättning från gårdagens saga, om Ann:

jagliten

d5

d6

d7

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

 

Min bok på kyrkis.

Min bok på kyrkis.

Som 13-åring fick vi göra en berättelse om oss själva i skolan. Den skulle handla om hur vi fick vårt namn, hur vi kom till och lite annat. Utkastet till denna berättelse har jag sparat och de två luckor vi nu öppnar kommer att bestå av denna tvådelade cliffhanger. Hoppas ni kan läsa min handstil och ta er fram i felstavnings- och särskrivningsdjungeln!

d1d2d3d4

Fortsättning i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

ann

Varje 13 december samlades eleverna i den nersläckta matsalen, framför dukade bord med tända ljus. Och när koruset av röster gjorde oss uppmärksamma tystnade bruset av 40 barn. Sakta ökade volymen och ljusskenet från kronan började förnimmas i de mörka hallarna. ”… i alla tysta rum, sus som av vingar …” Lucia släntrade förbi med sitt släptåg. En och en ställde sig tärnorna på sidan av henne, och döljde gymnastiksalsbänken som gossarna med de blänkande stjärnorna och overkligt höga strutarna klättrade upp för mer eller mindre graciöst. Där satt vi och njöt, förvånansvärt stilla för ben som det vanligen kröp i. Lite pill i stearinet, eller vitpeppar i lågan som bildade fyrverkerier, men annars inget att tala om. Och när tåget tonade ner bakom hörnet började byteshandeln. Vem skulle byta sin pepparkaka mot en lussebulle? För de hjärtformade pepparkakorna var endast roliga att knacka itu, jag åt dem inte. Men den gula bullen doppade jag gärna i den varma chokladen som vår goa´mattant Gurli serverat oss.

På kvällen gick vi igenom samma procedur, fast denna gången på församlingshemmet. Hemmet som i dag mest befolkas av karlar och kvinnor i grått, ofta permanentat, kort hår fylldes då av barnskratt och familjer som fick se elevernas luciatåg på skolans julfest. Sedan var det dags för alla klasser att spela upp sin julshow. Höjdpunkten på året.

I mellanstadiet hann vi gå ett tåg där emellan också. Då fick vi på raksträckan idén att vi skulle lussa runt för alla som bodde där. Så vi samlades, alla sex barn, och släpade våra vita linnen i den grå snömodden. Ända från Vallys till Bengts. 

Ett av mina finaste minnen som har med lucia att göra kommer från nionde klass. Hela skolan fick rösta på alla nians flickor. Vem som skulle vinna var redan klart, det var den modellvackra skönheten som flyttat från Östersund till vår klass. Hon hade till och med tidigare erfarenhet, av att vara Östersunds lucia. 

Men det fanns en söt liten kille som tyckte att jag skulle få den äran. Han var bästa vän och klasskompis med mina tvillingkusiner som gick i sjuan. Jag visste inte ens vad han hette men han hade tydligen blivit lite förtjust i mig. Så genom en viskning i mitt öra med ett hånleende fick jag höra att det fanns en kille i sjuan som gick runt och mutade människor med godis för att de skulle rösta på mig. Jag blev så nyfiken att jag frågade runt och fick veta vem han var. Å så söt han var.

När det var dags för röstuppräkningen blev jag lite nervös. Jag hade inte förväntat mig en enda röst men där kom det faktiskt några. Och trots att de var så få så kom de så tätt att jag faktiskt ledde loppet för en sekund. Då drog jag andan djupt och blev riktigt rädd. Jag ville inte stå längst fram i luciatåget, med alla ögon på mig. Men jag värmdes ändå av de sex rösterna jag fick. Det var så fint. Och än i dag får de mig att må bra. För jag var ändå så pass snäll när jag gick i nian att en kille i sjuan gjorde allt han kunde för att jag skulle få bli lucia. Till hans besvikelse och min glädje fick han dock se en tomte med gitarr sittandes på kanten.

Den killen är inte så liten i dag. Det är en fin och bra kille som är otroligt söt. Och jag vill bara säga att även om jag inte låtsades om det så var jag otroligt smickrad. Det var så fint. Det kanske är något som han skäms för i dag, men det är något som fortfarande värmer i mig. Så tack för det fina minnet H!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

 

Pappas körkort.

Pappas körkort.

 

Ibland fick jag klä upp mig i sådana där obekväma kläder. Det var ofta när vi skulle åka till stan och handla, hela familjen tillsammans. Då åkte lekkläderna av. De utslitna byxorna byttes mot skotskrutiga med grön grund under skrik och gråt. Mamma och syrran försökte övertyga mig om att de var så snygga, men jag visste bättre. Och inte nog med att de var gröna med rödkantade rutor, de var obekväma också. 

Jaja, det blev som mamma hade bestämt. Vi satte oss i den vinröda kombin som en gång för länge sedan rullat ut ur Volvos fabrik men som nu rullade mot storstan – Sundsvall. Jag började nästan alltid må illa av den speciella ”nyköpta” doften som aldrig gick ur den gamla bilen. Men inte långt efter att vi svängt ut från vårt vägskäl somnade jag. Jag vaknade upp på fisketorget och hängde så klart med pappa till parkeringsautomaten, för det var alltid han som körde. Där matade vi i ett par kronor, satte lappen bakom rutan och styrde kosan mot Storgatan. 

 

Gamla Bettan.

Gamla Bettan.

Jag har inga direkta minnen av staden som sådan. Men jag minns att vi alltid svängde inom Charm på Storgatan. Där köade vi för att få tag i en räkmacka till alla i familjen och låna toaletten. Vår egna cafétradition. I de gråvita fåtöljerna med de aprikosa stora blommorna och de mörka trästöden kunde jag se mig själv ur alla vinklar. Speglarna omringade mig och visade alla caféets besökare hur jag omsorgsfullt peta av räkorna, gurkan, majonäsen, citronen och dillen från min macka, för att i nästa sekund sluka äggen. Det var lite läskigt att se sig själv överallt så jag satt ofta med blicken ner i den gröna heltäckningsmattan. 

 

Sedan styrde vi kosan mot Forum. Mammas gamla arbetsplats och sista hållplatsen för dagen. Jag har närmast romantiserande bilder av Forum. Där sprang jag i gångarna, mellan varuhyllorna, och tittade på allt stort. Efter att mamma packat kassarna fulla tog pappa vagnen och körde mot bilen. Jag hängde på mamma som passade på att hälsa på sin arbetskamrat och gamla vän i blomsterbutiken. Hon var alltid så snäll och glad men jag var lite rädd för henne också. För lite förstod jag om varför hon alltid hade så skitiga naglar.

Sedan sprang jag ut på vad jag kommer ihåg var en stor lastbrygga. Men det kan hända att lilla

Pappa var yrkeschaufför, men också familjens chaufför på fritiden.

Pappa var yrkeschaufför, men också familjens chaufför på fritiden.

 jag fått det om bakfoten. Kan hända att det var en stor öppning bara, som jag förstorade ännu mer. Men det stod alltid stora lastbilar där. Det var utgången som vätte mot fisketorget och kanske var det så att vi fick gå ut bakvägen, eftersom mamma arbetat där förut? Jag vet faktiskt inte. Men som jag minns det så sprang jag runt och lekte på den lastbryggan medan mamma skrek ”Akta dig. Du får inte leka där. Det är massor med bilar där” otaliga gånger. När hon äntligen skvallrat färdigt med sin väninna kom hon och tog mig i handen och så gick vi till pappa som hade packat in allt i bilen redan. Sedan bar det av hemåt.

 

Och när vi kom hem kokade mamma varmchoklad. Inte varm oboy´, utan sådan där riktig varm choklad. Fast om inte pappa var med så serverades det Forumgrillad kyckling med köpt potatissallad. En av de få saker som mamma inte lagade själv från grunden. Men när hon hällde chokladen från den rykande kastrullen ner i de blåskiftande stora kopparna på de små faten var min lycka gjord. Jag gjorde ostmackor av hårdbröd och doppade dem mjuka i den heta chokladen. Och jag älskade den tiden då vi alla satt och fikade tillsammans efter en lång dag i den stora staden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

 

Syrrans fotbollslag. Då pappa tränade damlaget fick mina små femåringsfötter äran att vara med på deras träningar ibland. Det var stort! Riktigt stort!

Syrrans fotbollslag. Då pappa tränade damlaget fick mina små femåringsfötter äran att vara med på deras träningar ibland. Det var stort! Riktigt stort!

 

Jag bodde åtta kilometer från byns centrum, Anundgård. Inte så mycket till centrum för den vana förortsbon men en liten by-Ica inrymt i ett faluröd-hus, en bländande vacker kyrka, ett vitt församlingshem, en vit prästgård och en orangeteglad skola hade vi. Och där bodde de flesta av mina vänner.

I mellanstadiet tog jag syrrans treväxlade DBS med rost runt ringklockan och cyklade raksträckan fram med målet inställt på Anundgård. När jag inte längre skymtade mitt eget hus hade jag fått en sådan fart att det kändes som om jag flög framåt. Ner för den första långa, men endast smått lutande backen trampade jag för livet, för att förbereda inför den kommande uppförsbacken. Jag schvischade förbi Mikis hus, förbi parkeringsfickan på vänster sida och så slutade jag trampa. Då rullade jag upp för backen, som endast var en övning inför Österströmsbackens plågsamma bestigning. Sedan trampade jag igen, allt jag hade, när backen skiftade lutning. Förbi huset med den ständigt vackra trädgården och fram till e av byns före detta tonårsidoler. När jag nådde början av Österströmsbanan rullade jag så långt jag kunde uppför den värsta backen på hela sträckan, ungefär mitt i fick jag ställa mig på tramporna och jobba upp lite svett i pannan. När jag bestigit Mount Holm hade jag cyklat cirka tre kilometer och jag var nöjd med vetskapen om att halva jobbet var färdigt. Resten av resan var mestadels tråkiga raksträckor. Efter 15 minuter slängde jag mitt vänstra ben över min vita springarens sadel. Jag var framme vid målet. 

Denna resa gjorde jag på min trogne vän cirka två gånger om dagen från våren till senhösten ett helt år. När jag fyllde år tyckte mamma och pappa att jag var värd en uppgradering, så jag pensionerade DBS:en och min nya springare blev silvrig och hade hela 27 hästkrafter. Å vad jag älskade den cykeln.

Trots att man pratar om att det finns så lite att göra på landet och att barnen inte blir sysselsatta kan jag aldrig komma ihåg att jag hade tråkigt. Vi hade både fotboll, simskola och scouterna med alla de läger och aktiviteter detta innebar.

Fotbollen var bygdens religion. Pappa var både spelare, domare och tränare till min systers damlag. Min syster var spelare och domare. Självklart blev jag inte sämre. Som femåring åkte jag på min första fotbollsträning och sedan var jag frälst. När min syster flyttade vidare blev pappa även vår tränare och efter den dagen tränade jag två till tre gånger i veckan och spelade minst en match. För då jag fick äran att vara extraspelare i klubbens yngre lag var vilan knapp. Och jag älskade varje minut.

Så fort snön gick att skotta bort från grusplanen satte träningarna igång. 15 tjejer i svarta knickers med blå knästrumpor gjorde knähopp på den oskottade gångvägen till planen. I minusgrader svettade vi oss varma bland stora snöhögar, med övningar som idioten och stafett. Det krävs en speciell hängivelse til sporten för att uppskatta den svidande kylan som gjorde huden alldeles röd och knottrig över hela kroppen, samtidigt som hettan strålade inifrån. När ångan mötte kylan på huden isade det i hela kroppen och det kändes som om någon gjorde tusen nålar med hela dig.

När vi inte tränade officiellt trampade jag iväg till skolans fotbollsplan och mötte grabbarna. Där spelade vi från morgon till middag. När vi ätit middag möttes vi igen och spelade i mörkret. Vi spelade både fotboll, mörkerboll och halkboll. Väder eller årstid spelade ingen roll. Vi stod ändå mellnan skolgårdens mål och valde lag eter skoltid. 

Förutom fotbollen gick vi på scouterna en gång i veckan. Eller rättare sagt Royal Rangers. En av bygdens största eldsjälar var vår kristna lärare L-G. konstigt nog fick han inte nog av oss barn på skolan, han höll även igång den kristna versionen av scouterna på Philadelphiagården tillsammans med ett gäng andra eldsjälar. Varje onsdag klädde jag mig i min blå skjorta och vikte min gula scarf precis så där som de lärt mig. På de gula snibbarna som hängde ner från halsen satte jag älghornsbiten som de holkat ur och bränt in RR på. Sedan satte jag mig på kl. 18-bussen och åkte mot Anundgård och Philadelphiagården. Resten av kvällen påtade vi egna skärp av vita snören, karvade och filade i älghorn och träbitar som sedan limmades ihop till egna knivar och lyssnade en stund i kyrkobänkarna. 

Det kan låta lite skevt. Där satt vi, de flesta av oss inte alls intresserade av Kristendomen som religion och plågade oss igenom stunderna vid kyrkobänkarna, bara för att vi bodde i en liten by där vi inte hade så många andra alternativ till sysselsättning. Jag har tänkt på det många gånger. Men det var fint. För det fanns inget tvång. Vi hade så otroligt roligt och aldrig tystades vi ner när vi ville lyfta vår egen åsikt. Flera gånger per år tog L-G och hans kollegor ut i naturen och lärde oss att tälja rätt och hitta hem. Vi tältade mitt i smällkalla vintern i stora militärtält och paddlade forsar på sommaren. Det var helt fantastiskt. Många av mina allra roligaste barndomsminnen kommer från aktiviteter jag gjort med RR. 

Skytte var ett annat nöje. På vintern, när fotbollen hade lågsäsong, när vi tränade inomhus och inte hade match en gång i veckan, så satte det igång. Luftgevärsskytte och rundpingis. I Vike satt sex ungdomar och siktade mot sina tavlor. Samtidigt sprang minst lika många i rummet utanför och spelade rundpingis (som jag för övrigt trodde hette rumppingis väldigt länge) i väntan på sin tur att få pricka bullseye.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Se så tokigt det kan gå.

Se så tokigt det kan gå.

En av de absolut bästa sakerna med december var att få vakna till ljusstakens gula sken. En av de sämsta var att måsta stå vid vägskälet och vänta å bussen i – 30 grader. Och när det var riktigt kallt så kom bussen alltid sent. Ni vet, så där typiskt som livet kan vara. 

När jag blev tonåring fick jag avancera från den lilla vita minibussen med gröna säten som kördes av en stor man med blå skepparkeps, till den blå-vita faran med en ömsom butter ömsom glad chaufför som gärna ville vara yngre än vad han var. Jag gick från att slåss om framsätet till att trava med säkerhet och rak rygg längst bak i bussen. Jag gick från att lyssna på humlan som fastnat i mini-bussens handskfack (det var i alla fall den förklaring Herr Flink hade till det eviga buzzandet i bussens front) till att försöka få slippa radions eviga gnäll i utbyte mot blandband.

Och när den blå-vita faran äntligen stannade vid våra fötter och vi fick kliva upp för trappan så släppte näsborrens undre del taget om näsvingen och vi kunde stänga munnen för första gången på 20 minuter. När jag passerade busschauffören stack jag till honom ett av mina blandband. Resan var drygt två mil och som tonåring var det snarast plågeri om någon tvingade oss vara utan musik så lång väg. Ibland tryckte Örjan in bandet i den gamla busspelaren. Ibland inte. Det berodde helt på vilket humör han var på. Ibland fick jag en uppläxning av formen att det inte var hans skyldighet att underhålla oss. Eller att det ändå bara var skitmusik. Ibland bländade de vita till under det nyodlade grå ansiktshåret. De dagarna var det ett helt annat ljud i skällan.

Jag tragglade mig längst bak i bussen. Förbi mittendörren och det osynliga strecket som delade högstadieeleverna och småglina. Där bak fick bara vi äldre och tuffare sitta. inga låg- eller mellanstadieelever. Det fanns också några i vår ålder som inte vågade passera gränsen. Någon gång smög en liten över. Oftast utan följd. Ibland var busigheten uppmärksammat av en liten retsamhet. Skräcken hos de yngre var oftast helt baserade på deras egna uppbyggda rädslor påhitt om vad de äldre skulle kunna hitta på. Det upptäckte jag när jag äntligen fyllde ”längst-bak-i-bussen”.

Efter att vi lämnat av alla låg- och mellanstadieelever i samhället fortsatte resan till Lidens högstadieskola. Endast hälften av resenärerna fortsatte resan under det blå-gröna skenet. Hade busschauffören haft en dålig dag kunde vi, om vi hade tur, lyckas övertyga honom att skicka ljuva toner ur högtalarna. Annars uppfyllde han sin egen mikrofonfetisch genom att skrika ut klagomål till oss med en bekant stämma. ”Sätt er ner, annars stannar jag bussen och slänger av er.” ”Tyst med er”. ibland kom en och annan orolig historia. Eller en kommentar riktad direkt till någon som promenerade på hans nerver just denna dag.

När vi kom till Åsen och Lidenvägens egna kopia av Trollstigen höll vi alla andan. Den slingriga skogsvägen som bar oss till och från skolan varje dag var inte direkt en prioritet för kommunen. Varje sommar blev grusvägen full med stora gropar, då kärlen tog ut sin rätt. Varje vinter mötte vi en oplogad väg med snövallar som gjorde den smalare än vanligt. Bussen fick krypa fram genom kurvor och hoppas att ingen bil kom till möte. Vägens sand var som bortblåst varje gång vi behövde den och den blåskimrande isen bländade oss. Som tur var fanns ett par riktigt vänliga lastbilschaufförer i byn, som förbarmade sig över oss skolbarn och klev upp i skymningen för att se till att vi tog oss fram utan skador. Ett av de många bevisen på hur människorna på landet får se om varandra när de byråkratiska stadsborna sviker.

På väg ner för vår egna Trollstig gick det oftast bra. Men när vi skulle upp för exakt lika slingrande kurvor på andra sidan bron var det värre. Ofta geld bussen baklänges, ner för backen och kom hotande nära stupet. Otaliga gånger fick chauffören stanna mitt i backen. I bland lyckades han lösa det genom att backa ner och ta ny sats. Då tryckte jag in mina naglar i sätet och bad om hjälp. Ett par gånger fick vi vänta in hjälp i form av grusbilar. I alla fall en gång fick vi kliva av och gå resterande kilometer till skolan. 

Jag minns när vi fyra resenärer kom insläntrandes till klassrummet. Det var en fredag och vi hade klassråd med vår klassföreståndare. Hon satt vid sin kateder men de 14 blå-gröna bänkarna som det skulle halvligga elever över stod tomma. ”Jag gav dem håltimme”, sa hon. ”Eftersom holmborna inte var här så hade ingen något att säga”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »