Lucka fem – en lillasysters kärlek

 

Jag och syrran hos fotografen.

I gårdagens fotspår fortsätter min nostalgitripp,
dags att berätta hur en tjurig lillasyster gör det svårt att vara hipp. 

Jag såg upp till min stora syster. Alla snygga pojkvänner hon tog hem och alla drömmar hon hade. Mitt lilla hjärta klappade för henne och min beundran var omättlig. Problemet var bara att mina sätt att försöka få veta allt och vara med på allt hon gjorde inte uppfattades som beundran av en tonåring som helst bara ville slippa sin nyfikna och klängiga lillasyster. Men jag visste inget annat sätt att visa det på.

Min syster hade helt rätt. Jag var oändligt nyfiken. På mitt lilla huvud satt grå, sladdriga och enorma elefantöron. Inte var jag rådlös heller. Jag minns att jag hade en idé om hur jag skulle få veta alla hemligheter i världen och att jag lyckades genomföra min plan. Det gick till ungefär så här:

Jag satt och ringade in önskningar i leksakskatalogen. Och då såg jag dem. Det var som att änglakören sjöng i kör bakom min rygg och köket lystes upp av ett gyllene ljus. Där var de – prylen som skulle hjälpa mig att få reda på alla min systers och hennes kompisars hemligheter. Rosa leksakstelefoner, två stycken med en lina emellan. Tjohoo.

Efter mycket tjat och övertygande om att det var dessa telefoner jag önskade mig mest så höll jag det rosa guldet i min hand. Den gyllene vägen till alla hemligheter hade öppnats, för en liten sexåring. Och jag var inte sen med att sätta min plan i verk. 

Jag placerade den ena luren under min systers säng. Drog on-knappen åt sidan och tvingade ner talknappen med tejp. Den vita sladden mot det blå golvet blev för uppenbar, så jag drog mattan på tvären och gömde sladden under. I hallen lade jag sladden bakom den bruna byrån vid hallspegeln. Där smälte den in med andra lamp- och telefonkablar. Sedan var jag vid min rumsdörr, precis bredvid husets bakdörr och där var det sällan någon som gick i alla fall. Idén var skottsäker, tyckte jag. Nu var det bara att sätta igång att lyssna.

Jag hade många mysiga stunder med min telefon. Jag tjuvlyssnade på min syster och våra grannar i hennes ålder, om kärleksproblem och bråk med föräldrar. Men en dag började telefonen inne hos syrran pipa. Jag hade kommit åt upprigningsknappen. Shit ! Det tog inte allt för lång tid innan hon kom klampandes genom den korta passagen till mitt rum och drog upp dörren. Jag såg en rosa telefon klyva luften i två och hörde några väl valda ord följa den. Sedan drogs dörren igen med en smäll och min systers sikte blev inställt på mamma.

Efter den dagen började min syster prata engelska och sjörövarspråket med sina vänner, när de skulle avslöja hemlisar för varandra.

Att agera härmapa var ett annat sätt att visa min dyrkan till min syster. Mina första skolår fick jag alltid välja ut kläder jag skulle ha nästa dag redan kvällen innan. Mamma lade sedan fram plaggen på sängens fotända varje morgon när hon väckte mig. Det var alltid en mjukdress. Jag hade en tröja med rosa prickar på vit botten. Mitt på bröstet uppenbarade sig ett svartvitt, typiskt 80-talstryck. Byxorna till hade rosa ränder med på vit grund. En annan dress var helsvart och tröjan hade ett Mimmi-tryck på framsidan. Mimmi hade en gul rosett på huvudet. Denna dress hade jag så länge att trycket nästan var helt borttvättat när den slängdes.

Men ett par klasser senare började jag ärva min systers mer coola, avlagda kläder. Och då började jag bli mer kräsen. Tittade vad syrran hade på sig för dagen och försökte kombinera ihop något liknande. Till min systers förtret så började mamma också köpa likadana kläder till oss. Adidasoveraller och t-shirts med Musse Pigg motiv.

Det var vid den här tiden jag började vakta vid min rumsdörr på morgnarna. När jag vaknade drog jag i repet som hängde bredvid min säng och så öppnades garderobsdörrarna. För nu hade jag blivit stor nog för att ta fram mina egna kläder. Men då huset fortfarande var kallt efter en natt av endast glöd i pannan så ville jag inte smyga ur täckets varma famn. Istället hade jag knutit ett rep på garderobsdörrarnas handtag och lagt bredvid sängen. Där låg jag och försökte lista ut vilka kläder min syster kunde tänkas välja i dag. Jag dividerade med faktan om vad hon hade haft på sig under veckan som gått och vad som låg i smutstvätten. Sedan klädde jag mig och ställde mig på vakt vid dörröppningen.

När min syster tillslut kom ut pep jag oftast in i rummet igen och bytte om, om jag hade samma kläder i garderoben. Hade jag inte det gjorde jag mitt bästa för att matcha. Och vid köksbordet inspekterade jag detaljerna och såg till att få dem rätt. Till exempel de uppvikta bullärmarna på den marinblå-vita träningsoverallen från Adidas med gröna och röda ränder.

När min syster fyllde 16 år flyttade hon ihop med sin pojkvän. Då blev det tomt i huset. Jag fick hennes rum och var mycket glad för det, trots att det var mindre. Mitt rum hade rosa golv och vit-rosa tapeter. Hennes hade ett blått golv med blå-vita tapeter. Det kändes mer vuxet. Nu kunde jag inte längre irritera henne med att klä mig i samma kläderna på morgnarna. Men nu började min syster shoppa kläder med mig istället.

När jag flyttade ihop med min syster igen, jag var 16 och hon var 23, så kom hon ofta hem och visade vad hon köpt för kläder. Om jag gillade dem så kunde hon säga ”Jag kollade och de finns i din storlek också”. Och så kan vi hålla på än i dag. Med den skillnaden att jag också kan vara den som köper något bra först.

Visst är det härligt med syskon !

Läs även andra bloggares åsikter om julkalender, adventskalender, lucka fem, syskon, barndom, lucköppning, barndomsminnen, systrar

Read Full Post »

Lucka fyra – om en storasyster

Pappa med syster i barnvagnen.

  
Pappa gosa med syster.

Att ha en sju år äldre syster var inte alltid så himla kul. Hon kunde vara en riktig retsticka. Ibland ringde hon den mest oattraktiva kille hon visste och sa att jag var kär i dem. Och fanns de på närmare avstånd satte hon mig i deras knä med samma replik. Usch så taskig hon kunde vara !

När jag skulle födas så var mins syster jättesur. Hon skulle minsann ingen lillasyster ha. Och denna åsikt statuerade hon tydligt några gånger. Inte minst under min första skoldag. Med äkta syskonkärlek.

Jag stod i hallen, med min rosa My little ponny-ryggsäck i hårt grepp och väntade på att min syster skulle bli färdig. För första gången i mitt liv skulle jag åka buss utan mamma och pappa, eller någon annan vuxen som kunde se till att jag kom på och av där jag skulle. Nervositeten var påtaglig. Tankarna snurrade runt i huvudet; hur gör man för att bussen skall stanna egentligen? ”Man trycker på knappen som sitter ovanför sätena” fick jag till svar. Jaha, okej. Men hur vet man när man skall plinga då? Ojojoj, detta var så stort och jag var så inte redo.

Jag och kära syster i köket.

När bussen stannade framför oss och vecklade ut dörren klev min syster på. Jag fick bråttom att ta mig upp för de stora trappstegen, det kändes som om knäna var vid hakan när det ena benet efter det andra besteg min rädsla i form av en busstrappa. Och snabbt var det tvunget att gå, för annars tappade jag sikte på min syster. Den rosa ryggsäcken for från ena sidan ryggen till den andra när jag lufsade genom gången, hack i häl på syrran, ända längst bak i bussen.

”Vad gör du här? Gå och sätt dig med dina kompisar!” Min systers missnöjda röst till trots satt jag kvar, längst in i hörnet vid fönstret och såg hur det trygga hemmet och mammas silhuett i fönstret försvann när bussen accelererade. Alla ”stora barns” ansikten var prydda med leenden. Vissa var hånleenden riktade till min syster, som gömde sig under sin permanentade lugg. Andra var leenden av förståelse, för att hon tyckte att det var jobbigt men också för mig och min vilja att sitta med min syster. Och hur rädd jag än var för hennes ilska och alla de ”stora barnen” där de snyggaste killarna i byn ingick så var jag mer rädd att sitta själv. Det var som en stor klump i magen.

Någon kilometer senare klev Mikis på. Min jämnåriga kamrat som varit dagbarn hos oss och som jag lekt med så länge jag kan minnas. ”Nu kliver Mikis på, gå och sätt dig med henne” suckade syrran. Med ett ivrigt skak på huvudet och en min som betydde rädsla men signalerade trots klamrade jag mig fast på mitt säte.

Syster i finklänningen hos fotografen.

Åtta kilometer senare var vi framme vid skolan. Eller, i alla fall jag. Min syster som skulle börja i sjuan och hade blivit stor och cool tonåring skulle äntligen få åka de sista 1, 5 milen till högstadiet. ”Nu ska du av” slängde hon ur sig och en viss panik skylde över mig. Jag sprang fram till den bakre bussdörren och gjorde mig beredd. Först i kön var jag. Jag stod längst ner i trappen till bussdörren. Så slog den upp och jag skrek.

Jag hade stått för långt ner, för nära dörren, så när den slog upp fastnade jag med benet mellan dörren och toalettväggen. Jag skrek. I ren panik. Jag blev så nervös, nu skulle jag ju inte hinna av. Å nej, å nej, å nej. ”Syrran, hjälp mig !!!” grät jag fram. Men hon kom inte. Hon böjde huvudet ännu längre ner. Det blev stimmigt där bak och alla tittade på henne. Men hon kom inte. Det kändes som om jag satt där i fem minuter. Men hon kom inte. Jag var helt förtvivlad. 

Så kom han. Prinsen på den vita springaren. Snyggaste killen i byn. Han alla var å kär i. Högstadieeleven som alla beundrade och ville vara eller vara med. Jocke. Han rete sig upp från sitt säte och km fram till mig. han sa något lugnt medan han tog i och drog bort dörren med våld. Jag skyndade mig av bussen och han tittade på mig med ett leende. Jag hade så bråttom därifrån att jag inte ens sa tack. Med tårarna i ögonen sprang jag in på en av skolans toaletter. Med vetskapen om att Jocke hade räddat mig.

Det kan inte vara lätt att vara storasyster !

Men det var också rätt coolt att ha en äldre syrra. Lite mäktigt så där.
En gång var min kusins häftiga yngre moster hemma hos dem och satt barnvakt. Vi tyckte att hon var så häftig. Och ville så gärna leka med henne. 

Jag och sysslingen sprang bort dit och lyssnade på mostern när hon berättade om sin svarta magiska sten. Och den här stenen ville vi så klart hålla i, men hon ville inte att vi skulle det. Barn som vi var så smög vi in på rummet där hon hade stenen och tog den. En triumf, tyckte vi, att vi lyckats hitta den och vi var bara tvungna att retas genom att visa henne att vi hittat den. När hon ville ha den tillbaka så fick hon det inte så klart. Men hon var lite äldre och något listigare än vi så hon knöt båda nävarna och slog oss båda i magen samtidigt. Då tappade vi så klart stenen och hon kunde ta tillbaka den.

Mamma och syster hos mormor.

Med tårarna rinnande nerför kinderna och hysteriska hickningar sprang vi hem. Där mötte min syster upp och hon frågade vad som hänt. ”Hon slog oss i magen” berättade vi och ni skulle ha sett min systers ansikte. Det riktigt ångade ur hennes huvud. Hon kunde ju så klart inte förstå hur en som var jämnårig med henne kunde slå två så små barn. Vi var ju sju år yngre. Med mig i ena handen och min syssling i andra stegade hon jättesteg bort till min kusins hus och knackade hårt på dörren. Där frågade hon vad som hänt ”Menar du verkligen att du slog dem?” När det visade sig att det var sant och mostern inte alls tyckte att hon gjort något fel – det var ju ändå vi som bråkade – så knöt min syster sin näve och under den slitna parollen ”Ge dig på någon i din egen storlek” drog hon till mostern i magen. Och det kändes skönt i mitt lillasysterhjärta att ha en sådan stark, rättfärdig och modig syster som ställde upp och försvarade sin lillasyster. Hur besvärlig hon än kunde vara.

Jag älskar dig syrran !

  

Syyran slutar nian.

 

Syrran tar studenten.

Läs även andra bloggares åsikter om julkalender, adventskalender, barndom, lucka fem, barndomsminnen, syskonkärlek, systrar, syskon

Read Full Post »