Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Landön’

Jag på bron till mormor och morfars hus i Landön, Jämtland.

Jag på bron till mormor och morfars hus i Landön, Jämtland.

Min morfar och mormor bodde i Landön, som ligger en bit utanför Östersund. Det tog cirka tre timmar för pappa att köra hemifrån till detta sagoland. Efter att ha tutat för halsen i den otroligt långa tunneln (ibland tvingade vi pappa att vända bilen och åka igenom den två gånger till bara för att den var så lång och mörk. I tunneln ekade tut-tut-tut-tut-tut tuuut-tuuut när pappa tröck hårt på ratten och våra barnskratt tävlade ikapp med biltutan.) och passerat getteran som alltid stod på samma ställe vid vägen så körde vi in på småvägarna. Tallskogarna blev tätare och jag visste att vi var nära. Ibland blev det en avstickare för att plocka sten i stora högar, som pappa skulle göra fint med på gården. Eller för att köpa ett gäng säckar med King Edwards av någon lokal producent. Slutligen körde vi förbi Landöbua och svängde ner för grusvägen som var kantad av granar. En bit ner öppnade världen upp sig. De stora ängarna uppenbarade sig och jag funderade alltid hur lång tid det skulle ta att gå från ena sidan till den andra. Ur den gula garageporten klev morfar ut och torkade sina oljiga händer med en trasa. Mormor satt i hammocken på gräsmattan i sin blå- och

Mormor i hammocken.

Mormor i hammocken.

grönblommiga klänning med de knästrumpbeklädda benen svajjande i luften. Hennes hår var nyupplagt och hon strålade. Det gjorde morfar också, i sin rödbruna tröja.

Mormor och morfars Landön var paradiset. På gården fanns lena, halvstora stenar som aldrig stack under fötterna när jag sprang barfota till bäcken som rann bredvid huset. Där stod jag och fiskade i bruset, med metspöt som morfar gjort av en pinne på gården. Ingen mask hade jag, men fickorna vägde tunga av alla vackra bruna och beaga stenar jag plockat för att ta hem till våran singliga gråa gård.

När jag inte fiskade låg jag i mormors grönsaksland, på rygg och åt jordgubbar direkt från plantorna. Och när magen stod rakt ut sprang jag av mig känslan på den vidöppna lägdan. Jag snurrade runt bland gräset som väl dolde mig för omgivningen och friheten var total. Jag behövde inte ens oroa mig för huggormar, mamma hade berättat att vi var för långt norrut för att de skulle trivas.

Sedan serverade mormor fika vid hammocken. På de vita marmorbordet

Nymodern.

Nymodern.

där glasen hade så svårt att stå stilla för alla hål. Bordsdrickan i mitt glas och trockaderon i syrrans kopp skimpade över när vi sträckte oss ivrigt efter mormors hembakade havrekex. Sedan satt vi i solen, under parasollets skydd, och njöt av vårat härliga liv.

När man klev upp för den svarta trappen av snirkligt smide kände man doften av mormors och morfars hus. I hallen hade de en kallkällare som spred den där lite unkna doften. Rätt upp för trappan låg sovrummen. Det första man klev in i var vårat. Där sov vi i familjen i en dubbelsäng, med pottan under sängen för nattkissnödiga barn. Bredvid låg mormor och morfars sovrum. Där satt jag ofta framför mormors sminkbyrå mormor5och provade hennes smycken. Jag klämde på parfymflaskans rosa pump och såg ut mot gården och garaget, där morfar underhöll pappa. Där byggde han sin oranga skoter och den coola gokarten. Tillsammans reparerade, fixade, trixade och uppfann en far och en svärson. Där byggdes också starka band mellan de båda. Nedanför hördes ljud från köket, där mormor och mamma eldade i spisen och värmde diskvattnet, samtidigt som de förberedde middagen. Jag gjorde dem sällskap i det angränsade vardagsrummet, där jag underhöll mig själv med att plocka med kopparsakerna som prydde eldstadens vita kant.

När vi kom in efter skoteråkning på vintern väntade mormor med kakasull.

Morfars ihopsnickrade skoter.

Morfars ihopsnickrade skoter.

Det är en alldeles särskild dryck av grädde, kakao och socker. Det skummar ordentligt och bränner läppen värre än varmchokladen. Morfar väntade med det salta sidfläsket. där satt vi, morfar, syrran och jag, och åt så mycket fläsk vi bara orkade. Varsamt sparade vi det vita fettet på hög och sedan tävlade vi om vem som skulle få det. Morfar vann nästan jämnt. Men ibland tog vi honom, och då var glädjen stor! Sedan slukade vi bordsdrickan i ett svep, törstiga av allt salt vi satt i oss. Besviken över att fläsket var slut sa morfar alltid på sin goa jamska: ”Jag tror lill-stoscha får ta å gå till landöbua i morra o handla”. Sedan tog vi med svålen ut och satte upp den till fåglarna. Vi passade också på att mata de två ekorrarna som alltid kom och åt ur morfars hand. Vilda var de, men de kom minsann när han ropade på dem.

Min fantastiska morfar Kalle.

Min fantastiska morfar Kalle.

Byn började redan på den tiden bli avfolkad. Det fanns inte så många lekkamrater där för mig, vilket så klart innebar att jag gick de vuxna på nerverna. Men mormor hade koll på alla barn och barnbarnsbarn så hon ringde runt till sina vänner för att höra om de hade besök. Oftast hittade vi minst en vän jag kunde leka med.

Jag minns särskilt en tjej, som bodde hos sin mormor ett tag. De bodde i ett grönt tvåvåningshus i trä. På nedervåningen vätte stora skyltfönster mot vägen. Där hade de drivit en affär tidigare, men nu var den gamla shopen omgjord till en leksaksdröm för oss barn. De hade så många saker i detta rum och vi lekte allt från affär med den gamla kassaapparaten till gymnastlekar. Jag älskade att leka där. Jag kunde inte sätta mig på mormors gamla 60-talscykel snabbt nog för att rampa iväg mot min nya vän och vår alldeles egna leksaksbutik.

Jag minns så väl den dagen jag satt hemma hos farmor, på vår välkända morfar2raksträcka. Då ringde telefonen. Jag hörde dirket på mammas röst att det var något som var fel. Hon blev fåordig. Lite tyst. Hon lär nästan förnärmad. Men sedan såg jag den stora sorgen i hennes ögon. Min morfar hade ramlat ihop, utanför sitt älskade garage. Och nu var han borta.

Kan jag ha varit fem eller sex år? Ändå minns jag det som i går. Och ändå har jag så otroligt många minnen tillsammans med min morfar Kalle. Så många fina bilder och varma känslor för min glada, lakande morfar. Han var underbar. Och plötsligt var han bara borta. När min mormor gick bort, år senare, var det väntat. Men detta kom så plötsligt. I alla fall för mig, som inte blivit gammal nog att förstå. Jag plågade mamma med tusen frågor, för

Nypermad.

Nypermad.

det värkte så svårt i magen. Hjärtat blev så tomt. Det tog inte lång tid för mamma att plocka ihop sin resväska och åka i väg. Och när hon åkte i sådan fart förstod jag att jag aldrig skulle få se min älskade morfar igen. Länge efter pratade jag med morfar i min ensamhet. Än i dag saknar jag honom. Jag skulle önska att mina barn kunde fått träffa både min mormor och morfar. De var något alldeles speciellt med dem. Jag kommer alltid att minnas hur fina de var. Min älskade mormor och morfar.

Jag saknar er !!!

Jag saknar er !!!

Min underbara mormor Stina.

Min underbara mormor Stina.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »