Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fotboll’

 

Syrrans fotbollslag. Då pappa tränade damlaget fick mina små femåringsfötter äran att vara med på deras träningar ibland. Det var stort! Riktigt stort!

Syrrans fotbollslag. Då pappa tränade damlaget fick mina små femåringsfötter äran att vara med på deras träningar ibland. Det var stort! Riktigt stort!

 

Jag bodde åtta kilometer från byns centrum, Anundgård. Inte så mycket till centrum för den vana förortsbon men en liten by-Ica inrymt i ett faluröd-hus, en bländande vacker kyrka, ett vitt församlingshem, en vit prästgård och en orangeteglad skola hade vi. Och där bodde de flesta av mina vänner.

I mellanstadiet tog jag syrrans treväxlade DBS med rost runt ringklockan och cyklade raksträckan fram med målet inställt på Anundgård. När jag inte längre skymtade mitt eget hus hade jag fått en sådan fart att det kändes som om jag flög framåt. Ner för den första långa, men endast smått lutande backen trampade jag för livet, för att förbereda inför den kommande uppförsbacken. Jag schvischade förbi Mikis hus, förbi parkeringsfickan på vänster sida och så slutade jag trampa. Då rullade jag upp för backen, som endast var en övning inför Österströmsbackens plågsamma bestigning. Sedan trampade jag igen, allt jag hade, när backen skiftade lutning. Förbi huset med den ständigt vackra trädgården och fram till e av byns före detta tonårsidoler. När jag nådde början av Österströmsbanan rullade jag så långt jag kunde uppför den värsta backen på hela sträckan, ungefär mitt i fick jag ställa mig på tramporna och jobba upp lite svett i pannan. När jag bestigit Mount Holm hade jag cyklat cirka tre kilometer och jag var nöjd med vetskapen om att halva jobbet var färdigt. Resten av resan var mestadels tråkiga raksträckor. Efter 15 minuter slängde jag mitt vänstra ben över min vita springarens sadel. Jag var framme vid målet. 

Denna resa gjorde jag på min trogne vän cirka två gånger om dagen från våren till senhösten ett helt år. När jag fyllde år tyckte mamma och pappa att jag var värd en uppgradering, så jag pensionerade DBS:en och min nya springare blev silvrig och hade hela 27 hästkrafter. Å vad jag älskade den cykeln.

Trots att man pratar om att det finns så lite att göra på landet och att barnen inte blir sysselsatta kan jag aldrig komma ihåg att jag hade tråkigt. Vi hade både fotboll, simskola och scouterna med alla de läger och aktiviteter detta innebar.

Fotbollen var bygdens religion. Pappa var både spelare, domare och tränare till min systers damlag. Min syster var spelare och domare. Självklart blev jag inte sämre. Som femåring åkte jag på min första fotbollsträning och sedan var jag frälst. När min syster flyttade vidare blev pappa även vår tränare och efter den dagen tränade jag två till tre gånger i veckan och spelade minst en match. För då jag fick äran att vara extraspelare i klubbens yngre lag var vilan knapp. Och jag älskade varje minut.

Så fort snön gick att skotta bort från grusplanen satte träningarna igång. 15 tjejer i svarta knickers med blå knästrumpor gjorde knähopp på den oskottade gångvägen till planen. I minusgrader svettade vi oss varma bland stora snöhögar, med övningar som idioten och stafett. Det krävs en speciell hängivelse til sporten för att uppskatta den svidande kylan som gjorde huden alldeles röd och knottrig över hela kroppen, samtidigt som hettan strålade inifrån. När ångan mötte kylan på huden isade det i hela kroppen och det kändes som om någon gjorde tusen nålar med hela dig.

När vi inte tränade officiellt trampade jag iväg till skolans fotbollsplan och mötte grabbarna. Där spelade vi från morgon till middag. När vi ätit middag möttes vi igen och spelade i mörkret. Vi spelade både fotboll, mörkerboll och halkboll. Väder eller årstid spelade ingen roll. Vi stod ändå mellnan skolgårdens mål och valde lag eter skoltid. 

Förutom fotbollen gick vi på scouterna en gång i veckan. Eller rättare sagt Royal Rangers. En av bygdens största eldsjälar var vår kristna lärare L-G. konstigt nog fick han inte nog av oss barn på skolan, han höll även igång den kristna versionen av scouterna på Philadelphiagården tillsammans med ett gäng andra eldsjälar. Varje onsdag klädde jag mig i min blå skjorta och vikte min gula scarf precis så där som de lärt mig. På de gula snibbarna som hängde ner från halsen satte jag älghornsbiten som de holkat ur och bränt in RR på. Sedan satte jag mig på kl. 18-bussen och åkte mot Anundgård och Philadelphiagården. Resten av kvällen påtade vi egna skärp av vita snören, karvade och filade i älghorn och träbitar som sedan limmades ihop till egna knivar och lyssnade en stund i kyrkobänkarna. 

Det kan låta lite skevt. Där satt vi, de flesta av oss inte alls intresserade av Kristendomen som religion och plågade oss igenom stunderna vid kyrkobänkarna, bara för att vi bodde i en liten by där vi inte hade så många andra alternativ till sysselsättning. Jag har tänkt på det många gånger. Men det var fint. För det fanns inget tvång. Vi hade så otroligt roligt och aldrig tystades vi ner när vi ville lyfta vår egen åsikt. Flera gånger per år tog L-G och hans kollegor ut i naturen och lärde oss att tälja rätt och hitta hem. Vi tältade mitt i smällkalla vintern i stora militärtält och paddlade forsar på sommaren. Det var helt fantastiskt. Många av mina allra roligaste barndomsminnen kommer från aktiviteter jag gjort med RR. 

Skytte var ett annat nöje. På vintern, när fotbollen hade lågsäsong, när vi tränade inomhus och inte hade match en gång i veckan, så satte det igång. Luftgevärsskytte och rundpingis. I Vike satt sex ungdomar och siktade mot sina tavlor. Samtidigt sprang minst lika många i rummet utanför och spelade rundpingis (som jag för övrigt trodde hette rumppingis väldigt länge) i väntan på sin tur att få pricka bullseye.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Utmaning ursprungligen från Lotten men antagen från Mymlan.

Ganska rolig utmaning tycker jag. Kanske säger något om mig och min barndom i alla fall. Jag skall svara med ganska uttömmande svar, så får de av er som är intresserad av det, veta lite mer om mig som person. Jag tror jag är ganska dålig på att berätta sådant annars.

Första gången jag …

1. … åt tacos 
Oj. Har ingen aning. Men jag kan säga att det inte var i mitt husmanskostbarndomshem där mamma lagade allt från grunden i alla fall!

2. … körde bil
… var jag elva år. Min pappa stannade bilen på sidan av vägen och frågade, eller beordrade snarare, att jag skulle köra hem bilen. Han höll stenkoll och jag fick inte köra över 50 km i timmen, det tog hur lång tid som helst att ta sig hem till Holm från Kovland. Det är en ca tre mil lång 90-sträcka egentligen. Mamma och storasyster tappade hakan, bildligt talat, när de såg mig svänga upp på gården i den lilla diarrébruna peugoten. Nu undrar ni säkert varför han gjorde så, men jag tror att det finns en logisk förklaring. Dock en annan historia en annan tid!

3. … sov i tält 
Det gjorde jag ofta som liten. Har fått växa upp i naturen jag. Lyllos mig. Kan inte nämna första gången men väl nämna återkommande minnen om tältning på midsommaraftnar som lill-liten.

4. … drack alkohol
Ja, jag tror jag kanske var typ 11 då också. Min storasyster hade flyttat hemifrån med sin äldre pojkvän. Bodde dörr i dörr med farmor och farfar, ca 500 meter från mamma och pappa. Där blandade hon ofta blå fiskar och turkisk peppar i sprit och lät det dra i några veckor. Och då lillasyster tyckte att det var så otroligt gott fick hon några snapsglas ibland. Med strikta restriktioner naturligtvis. Jag fick endast smutta och sakta dricka!

5. … fick ett jobb
Runt 13-14 år och städade Holmvallen, byns fotbollsklubbstuga. Två gånger i veckan tog jag syrrans gubbmoppe som gjorde 30 km i timmen de nio kilometerna till klubbstugan. Jag minns att jag planerade hur jag skulle ta av mig hjälmen om polisen kom och jagade mig. Jag var ju för liten för att köra moppe och ville inte åka fast, men jag hade nyss lärt mig att polisen inte fick jaga minderåriga utan hjälm. Det skulle ju vara oansvarigt, tänk om jag gjorde mig illa! Väl framme sopade jag stora gräsklumpar som lossnat under herrlagens stora dubbar i omklädningsrummen. Skulle minsann tjäna ihop fickpengar till vår fotbollscup med tjejlaget i Götet. Kul blev det!

6. … stod på en scen 
Ja, förutom diverse skolgrejer så tror jag att jag var mellan åtta och nio år. Varje sista April hade byn fest i bygdelokalen. Stort bål med körsång, gåslinga och då barnen åkte hem även dans. Ett par år tränade jag intensivt för att göra en liten dansshow på scen. Min ett år äldre kusin uppträdde också, tillsammans med sin bästa kompis och deras ett år äldre kompis. Jag uppträdde själv. Det var riktig konkurrens och avundsjuka. Hat och nästan knuff ner för trapporna. Jag glömmer aldrig när jag gjorde slutdansen i dansfilmen Flashdance, allt utom hoppet. Jag minns så väl hur hela lokalen klappade takt. (Om det var för att jag var duktig eller för att alla fullisar såg mina småtrosor då jag snurrade intensivt, då jag glömt ta på mig strumpbyxor, har jag ingen aning om.) Det var coolt. Det var mäktigt! Snacka om fantastisk känsla! Tur att det inte finns inspelat så att jag får behålla den känslan!

7. … svimmade
Då gick jag i kyrkis. Det var också första gången jag blödde näsblod. Vi lekte intensivt när någon drog undan mattan som jag stod på. 

8. … svarade på en fånig enkät 
Förmodligen någon gång vid internets kommersiella begynnelse. Som tonåring framför en Atari. När alla dessa formulär började dimpa ner i mejlboxen … Eller räknas de där frågorna i mina bästa vänner-böckerna som man hade när man var barn? Det bästa svaret jag någonsin varit med om är i alla fall på frågan ”Vad är du i ett nötskal?” ”Säg inte att det här är jag i ett nötskal, för jag är inte så dum så att jag någonsin skulle krypa in i det”.

Jag skickar utmaningen vidare till alla som är sugen och alla som känner att de har några roliga svar. När dessa enkäter blir påtvingade blir de bara tråkiga att läsa!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag skrev tidigare om idrottshjältar och att det kan vara en sådan bluff. Påståendet var kopplat till OS i Kina och att de faktiskt åker dit trots allt skit som händer där.

Sedan följde jag upp det med att skriva om riktiga idrottshjältar; Tommie C. Smith och John Carlos. Om hur de tog ställning när det väl gällde trots att det innebar att de förlorade sina medaljer.

Nu vill jag hedra ännu en idrottare, som faktiskt förtjänar namnet hjälte. Nämligen Pia Sundhage, förbundskapten för USA:s fotbollsdamlag och vinnare av OS-guldet i år. Med anledning av guldet så har de bjudits in för att träffa Bush i Vita Huset, men Sundhage tänker inte åka. Som en protest av vad jag förstår, även om hon inte vågar säga det i klartext. Artikeln om detta går att läsa på aftonbladet.

Men samtidigt vill jag också kritisera Sundhage. För hon verkar ju ha huvudet på skaftet och veta hur man protesterar med stil. Hon fångar ju också tillfället perfekt här. Och all heder till den som vågar stå upp mot USA och dess ledare, men hur kommer det sig att man åker till Kina och deltar i OS då? Jag menar, visst, protester mot Bush i all ära, men vore det inte bättre att protestera mot politiker som styr med allt vidrigare medel?! Protester mot homofobi ställer jag upp för vilken dag som helst, men varför inte protestera mot massmord av flickebarn?

Read Full Post »