Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Blogging’ Category

Ätbara favoriter

Den här utmaningen har legat ett tag, hittade den hos Stellan som norpade den från Lena, men nu skall jag ta tag i det.
Jag gillar mest hemlagat. Jag blir oftast besviken på restaurangmat! Så lite annorlunda kanske detta blir ändå. 

Kaffe: Inte alls! 

Husmanskost: Mjölkmackaroner, kassler(kalkon) med ostsås, annans och ris 

Te: Ända jag dricker är söderte.

Senap: Hemlagad efter mammas recept (stark) eller dijon.

Glass: Choklad, helst cookie dough eller McDonalds chocolate dream.

Godis (utom choklad): Öööö, popcorn då?!

Mat – ursprungsland: Italien, Turkiet eller Thailand.

Tårta/bakelse: Chokladbollar eller Gilles chokladflarn. Eller daimtårta … 

Choklad: … bollar … eller i allt! I bakelser, glass, godis … 

Marmelad: Bob?! Äter det bara hos mamma på rostat bröd och då har hon bara Bob hemma. För sockrigt annars! 

Dessert: Daimtårta, kladdkaka, allt med choklad som inte är extra socker i (typ bränt socker med mer). Jag vet, jag är knasig, men jag gillar inte lyxiga efterrätter. Jag är hemskt kräsen på det sättet att jag gillar lite och vill bara ha det jag gillar.

Snacks: Egna, hemgjorda breadsticks med västerbottenost och persillade. Mmmmmm!!!

Julbordskomponent: Janssons Frestelse. Helt klart!

Dryck, alkohol: Strawberry Daiquiri, helt klart. Men få gör dem bra dock.

Salladsdressing: Oljan som blir över i pannan när jag stekt kycklingen som skall i salladen.

Matbröd: Mammas limpa och havrekex. Utan konkurrens. 

Dryck, alkoholfri: Coca cola. Annars alkoholfria drinkar när de är bra!

Maträtt alla kategorier: Pasta och kyckling. Fick jag äta chiken Alfredon som jag åt i NY i somras varje dag så skulle jag lätt kunna göra det!!! 

Frukost: är tråkigt. Jag kan inte äta de där goda fiberbrödet med ost, röd lök, tomat, gurka, avocado och persillade längre. Fibrer och jag går inte ihop. Men melon är i och för sig aldrig fel. Inte hotellfrukost heller för den delen.

Nostalgigodis: Kan man ha det när man är 27? Skulle vara Toy då.

Nostalgimat: Gräddstuvad lever.

Bästa kulinariska minne: Det är när syrrans kille, f.d. kanon-kock, drog ihop värsta trerätters av det som fanns i kylskåpet en nyårsafton. Kanske hur gott som helst! 

Näst bästa kulinariska minne: När jag åt den ostfyllda pastan med kyckling hemma första gången. Eller NY:s Alfredo .. tufft val!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Read Full Post »

Jag har börjat inse att jag har svårt för är etiketter. Jag har vid många tillfälle, inte minst här på bloggen, fått försvara mig själv mot etiketter som kommit flygande i rasande fart. Aldrig tidigare har jag insett att jag är så emot detta, att bli nerpressad i en färdigstöpt form, en mall som förklarar hur en person är. Jag blir ordentligt förolämpad när någon benämner mig som till exempel hetrosexuell, vänsterpartist eller ”så norrländsk”. Och det beror inte på att jag tycker att dessa attribut är mindre smickrande, men jag anser mig själv vara en mer komplex person än så.

Som exempel skall jag ta just Vänsterpartist. Detta är något som en vän från svunna tider envisas att kalla mig. Trots att jag aldrig röstat på vänsterpartiet, jag har aldrig varit medlem i vänsterpartiet eller hävdat att jag är vänsterpartist själv. Det är mycket smickrande att han kallar mig detta, eftersom det han anser är skällsord i det här fallet faktiskt är värderingar jag står för. Men det är inte ordet Väsnterpartist som upprör mig utan snarare vad det kan innebära att bli nertryckt i en mall för ett politiskt parti.
Etiketten har en djup betydelse. Det skulle innebära att jag alltid tar utgångspunkt i ett partis ståndpunkter, att jag alltid läser hur de resonerar och därigenom mycket möjligt blir färgad i mina åsikter. Det innebär också att jag aktivt tagit ställning för vilket parti jag vill tillhöra och alltså på något sätt ”jobbar” utifrån den utgångspunkten. Och i extremfall kanske till och med passar in mig själv i deras form; jag läser vad de tycker och är ordentligt partisk i mina diskussioner. Men det är fel! Så fungerar inte jag. Jag känner ära i att inte tänka ur ett politiskt partis perspektiv när jag bildar min uppfattning och min åsikt i frågor. Jag läser på så mycket jag kan, oavsett vem avsändaren är, och tar ställning själv. För mig innebär det att jag är självständig – tvärtemot vad jag anser att många engagerade politiker är. Och därför vill jag inte bli en partipolitiskt pepparkaksgubbe, oavsett om den har en blå eller en röd käpp.

På samma sätt resonerar jag när någon säger att jag är hetrosexuell. För mig betyder hetrosexuell att jag blir bara kär i det motsatta könet. Och därför alltså kär i ett kön och/eller tanken om hur en man och en kvinna skall vara. Men då jag upplever att jag är mer vidsynt än så och absolut inte begränsar mig till vilket kön en person är, hur hårbeklädd personen är i ansiktet eller om personen bär trosor eller kalsonger så känner jag mig lite kränkt av den etiketten. Jag kämpar hårt för att vara en vidsynt person som inte tar hänsyn till vad jag anser vara oväsentliga saker i sammanhanget och därför vill jag inte passas in i en trångsynt mall om vem jag är. För hur klyschigt det än är att säga så, så är jag sexuell. Och jag blir kär i personen, inte i könet. 

Sedan finns det så klart tid och otid för saker. Om någon beskriver mig som en ”vänstervriden, flickig person med ett intresse i övervikt för pojkar” så skulle jag inte gå till mothugg. För det kan nog stämma. Och jag tycker att det är skillnad på att beskriva någon på ett sätt som man uppfattat den och att påstå att personen stödjer det eller det partiet, den eller den sidan eller är si eller så. 

Men till de som liksom känner ett behov av att definiera personer på ett sätt som de inte egentligen har en aning om det är sant vill jag bara säga – sluta med det. Sluta att begränsa personer till att vara på ett eller annat sätt, vi är ofta mycket mer dynamiska än så.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Det tråkiga med IPRED-debatten är, som jag för länge sedan påpekat och många med mig sagt, att det diskuteras fildelningens varande eller icke varande istället för sakfrågan (och för den delenljuger de folk rakt upp i ansiktet också). Allt under rubriken IPRED dock. Minst sagt är det missledande.

Irriterande är det att IPRED:s förespråkare vägrar bemöta alla sakliga och välformulerade försök till att debattera det som debatten egentligen borde handla om. Minst sagt förbluffande är det att förespråkarna verkar komma undan med sina låga slag, hur mycket deras motståndare än protesterar. För fortfarande är det förvånansvärt många, intelligenta, välutbildade och högt uppsatta personer, som får ta plats i media med diskussioner om fildelning under rubriken IPRED. 

Just nu förs ingen debatt. Det förs två olika diskussioner, direkt vid sidan av varandra. En diskussion består av IPRED-motståndare som skulle vilja debattera vad en lag som denna skulle kunna innebära och vad den egentligen står för, men tvingas diskutera vad oppositionssidan har för sakfel i sina diskussioner och vad debatten egentligen egentligen borde handla om. Samtidigt för IPRED-förespråkare en diskussion under missledande rubrik om hurvida fildelningen är moraliskt riktigt eller ej och om upphovsrättslagen skall få vara kvar eller inte. Detta börjar bli extremt tröttsamt och otroligt frustrerande.

För att tolka antalet inlägg om vad sakfrågan bör handla om så skulle man kunna säga att vi IPRED-motståndare står på knä och ber er andra att ta debatten med oss om det vi försöker lyfta fram. Vi bönar och ber om att få sluta slå huvudet i väggen och få ett riktigt svar på de frågor vi ställer. Inga typiska politikersvar där man undviker frågan för att slippa avslöja att man redan vet att man har fel och är ute på djupt vatten.

Det är fegt att ducka och ignorera bara för att det är uppenbart att argumenten kommer ta slut så fort ni vågar bemöta kritiken som kommer. Ändå låtsas ni som att ni för en debatt genom att göra detta i dimridåerna.

Hoppas ni på att trötta ut oss genom att vägra ta debatten? Fegt! Och glöm det!

Jag vill verkligen lyfta fram det här fantastiska citatet, från Opassandes debattinlägg om IPRED-debatten i Aftonbladets nätupplaga. Hon har också ledsnat på att få etiketter kastade mot sig; att alla IPRED-föreståndare per automatik blir kallade omoraliska fildelare av förespråkarna till lagen. Helt utan grund för sina antaganden:

Det är ett ohederligt sätt att debattera. Att klistra på motståndarsidan egenskaper och brister de inte innehar för att driva hem en poäng, är inte särskilt moraliskt försvarbart.

Jag vill utmana alla medier att sluta ta in fler grundlösa och osakliga debattinlägg i IPRED-debatten. Jag kan inte förstå att ni bara accepterar sådana grundlösa och substanslösa texter som bara blir dålig utfyllnad. Ni borde i alla fall kunna komplettera med lite seriös journalistik om vad som är direkt felaktigt i texten, för att inte vilseleda läsare som kan luras tro på dessa fega författare. Det är väl det minsta vi kan kräva av utbildade journalister.
Kanske behövs det lite fler skjutjärnsreportrar i yrket igen, som inte bara accepterar undvikande svar och vilseledande propaganda?!

Övrigt i ämnet så fick Per Sundin, Sverigechef för skivbolaget Universial, backa på sina påståenden om vem som kan bli straffad för vad om IPRED genomförs. Backa eller inte, han har i alla fall visat exakt hur rabiata upphovsrättsmaffian egentligen är. De går gärna över lik för att få sina pengar, och då är svensk rättssäkerhet bara ett enbenshopp.

En annan upprörande fråga är godkännandet av Lissabonfördraget, som märkligt nog inte blev en folkomröstning utan istället blev en chans till håltimme för 54 ledamöter. För det var ju bara en av de viktigaste frågorna i Sveriges historia och framtid. 

Hur vi EU-förespråkare ska lyckas lappa ihop medborgarnas förtroende för den demokratiska processen i samband med framtida fördragsändringar får vi fundera på en annan gång.
– SVT opinion 

Den frågan ställer jag mig också!
Remember, remember, den 20 november. Dagen då Sveriges riksdag beslöt sig för att skita i reglerna och skolka från lektionerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

mlk

Ovan står attribut som ofta uttalas när någon försöker beskriva mig. Somliga mer smickrande än andra. Jag inser också att det finns en hel del Ann-förbjudna ord som viskas i andras öron när det talas om mig. Adjektiv som även uttalas av de jag räknar som mina vänner. Men det är okej, för jag är absolut inte perfekt. Ibland behöver vi spy galla över vänner, för att kunna återgå till att känna värme och kärlek för varandra igen. Ibland blir det kanske bara för mycket, och vi måste få gnälla, klaga och ogilla. Vi behöver ett öra som orkar lyssna och som kan sålla med stora hål. För sedan kan vi lägga det bakom oss och gå vidare.

Känner du så ibland?

Det är också då vi behöver de där andra, riktiga, vännerna. Som utan instruktioner vet att de skal sålla. Och som förstår att man kan älska med brister, även om vi behöver ventilera ibland.

Vem vi blir i dessa utsagor beror helt på vilken damm som brister. Jag kan vara cynisk och kritisk eller ärlig och klarsynt. Jag kan vara snäll och godhjärtad, eller lättlurad och naiv. Moralisk eller fördömande.
Många av mina vänner säger att jag är intelligent och påläst. I min familj är jag oerfaren och ung. Jag är till exempel alltid den som kommer att förstå bättre när jag blir stor i samtal med min syster. Jag är också mogen i vissa sällskap men ung i andra. Vissa människor tar mina argument på allvar, andra tycker att jag är ivrig och naiv. Tänk vad komplex en liten person som jag kan vara. Det är fascinerande! 

Någonstans mitt i allt detta skall vi finna oss själva. Vi skall bli självsäkra personer som vet vad vi vill och var vi är på väg. Och det är inte alltid så lätt. För oftast vill vi bli älskad av alla, och för att nå målet tummar vi lite på oss själva. På vem vi är eller vad vi står för. Och då tappar vi oss själva under vägen. 

Det handlar helt enkelt om att vi inte kan bli älskad av alla. 

Men vi kan bli älskade av oss själva. 

Om jag kan ha gott samvete och gå med rak rygg genom livet så ska nog det mesta gå bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Först vill jag börja med något positivt. Hurra IKEA!

Sedan till IPRED. Diverse lästips som sticker ut och är både upplysande, viktiga samt underhållande:


Hittat hos Deeped

SVD:s ledarblogg berättar glada saker med smolk i bägaren.

ANDRÉ RICKARDSSON wallraffar för att visa på IPREDS fatala brister. (Han är säkerhetskonsult på Bitsec, har tidigare arbetat med it-säkerhet på Utrikesdepartementet och som it-brottsutredare på Säpo, och har anlitats som expertvittne i flera uppmärksammade fildelningsmål.)
Har tidigare också uttalat sig om hur IPRED-lagen kan försvåra utredningar av barnporr

Enligt min humla försöker reda ut hur det skulle kunna gå till om IPRED blir verklighet. Hur skall de bevisa vem eller vilka som fildelar? Lagen känns, om möjligt, ännu mer diffus och rättsvidrig efter att ha läst detta inlägg.

Monty Python visar på god humor och hur man kan lösa problem.

Taking Liberties, brittisk dokumentär (101 minuter) om integritetsfrågor, övervakning etc. Hittat hos Alexandersson.

Strider det emot U.S.A:s grundlag att jaga fildelar? Hittat hos Alexandersson.

Anders Gabrielsson om att ge polisiära rättigheter till en bransch som bevisat att de inte kan hantera ansvaret – och fulla fjortisar.

Vi är på väg mot det svarta. Hur kan det komma sig? Christopher Kullenberg varnar. Hittat hos Opassande.

Henrik Alexandersson och webhackande.se om självklarheten i att en lag inte kan tillämpas retroaktivt.

Är fildelningen en generationsfråga? Fråga Moderaterna och deras ungdomsförbund om det!

Alexandersson bjuder in Ask till en konstruktiv debatt, och ber henne att inte göra något förhastat.

Alexandersson berättar även om en bakdörr i Telekompaketet. Risken finns att om operatörerna får för stort ansvar i Eu:s klappjakt på internetfriheten kanske de inte vågar släppa igenom något material som inte är förhandscencuretat… Hemska tanke!

Och som sista notering:
Många har skrivit om Guillous klavertramp. Det är ju inget ovanligt som förvånar dock. Och andra har redan sagt det. Men detta får mig att tänka på mitt absoluta lågvattenmärke i min korta journalistiska karriär, när jag satt på Aftonbladet och renskrev hans krönikor. Ja, alltså, han skev sina krönikor på skrivmaskin och vägrade använda dator. Denna maskin som han tyckte var så fruktansvärd och detta som han tydligen ansåg var skitgöra, lämnade han gärna över till oss ”tjänare” på bladet. Kan detta vittna om något annat än konservatism och högmod? Och framför allt; vem väljer egentligen att lyssna till denna konservatist som vägrar hänga med i tiden och anser att allt nytt och tekniskt är påfunnet av hin onde själv, när han anser sig ha rätt att debattera ny teknik? Hade vi gjort som honom hade internet knappast existerat i dag, och inte datorerna heller. Väger verkligen hans ord tungt i denna debatt? Skulle snarare kalla det för att greppa efter halmstrån om man vill ha honom som referens!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

sno

sno2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag var kanske tio år när jag brukade sitta på golvet i min systers rum och fingra på alla LP- och cd-skivor. I samlingen fanns Kiss, Prince, Twisted Sister och ZZ-top. Det fanns också Diana Ross och så småningom Inner Circel. På hennes stereo spelade jag in otaliga blandband som jag gav skolbusschauffören när han stannade vid min hållplats. Bandet spelades för alla mina skolkamraters underhållning hela den två och en halv mil långa resvägen till skolan.

Hon brukade också spela in videoband med musikvideos. Jag kommer inte ihåg vad listan hette, men jag minns väl den permanentade tjejen med de glänsande bruna strumpbyxorna, den svart- och grönrandiga jumpern som gick ner till knäna, benvärmarna och den tjocka kajalen runt hennes ögon. Hon låg på sidan och presenterade listan för mig, som satt fastklistrad framför tv:n och väntade på ZZ-tops grodvideo. 

Jag var tolv år när jag fick min första boombox i födelsedagspresent. Till den fick jag ett presentkort att köpa cd-skivor för i en av Sundsvalls skivbutiker. Det var butiken som låg vid hörnet där Lindex ligger i dag. För 200 kronor fick jag 4-non-blonds först (och enda?) skiva, Madonnas Rain, Wet Wet Wet samt fyra samlingsskivor med The best of the 60´s. Det ni!
Min boombox följde med på samtliga husvagnssemestrar och när mina föräldrar envisades med att spela samma dansbandsmusik som jag fått genomlida de tolv åren innan så slog jag på min nya rapskiva. Hela bilen dunkade och konstigt nog lät mina föräldrar mig hållas.

Jag hade också den dåliga smaken att lyssna till Mariah Careys låt Can´t live without you, om och om och om igen en hel dag när jag var olyckligt kär.

Många och långa nätter har jag suttit på sängkanten och lyssnat till alla typer av musik tillsamman med min granne Jonny. Till cd-skivor har vi sedan försökt ta ut låtarna själva på gitarren. Och musiken har varit ett ständigt samtalsämne under min uppväxt.

Än i dag betyder musik otroligt mycket. Det kanske inte är en del av mitt liv, på samma sätt som det var förr, men musiken är en viktig stämningssättare. Den kan inte bara få mig på bättre humör och sätta tonen för hela dagen, den kan också framkalla otaliga minnen som jag inte visste att jag hade. 

Jag minns hur jag stod med händerna i skivställen på Skivbutiken i Sundsvall, precis som ett barn står med händerna i godislådan, när jag fått mitt barnbidrag i handen. Ett helt gäng drog vi till stan och gjorde en butik – nämligen skivbutiken. Där lyssnade vi, tittade vi och samtalade vi precis det vår vardag bestod som mest utav – nämligen musik. Musik var livet, och är det till viss de även i dag.

När det handlar om musik så finns det bra alternativa vägar att gå idag. Använd iTunes eller Spotify! Jag har svårt att förstå varför man skall behöva ladda ner musik på olaglig väg i dag.
Men när det kommer till film och serier så finns det inte alls samma möjligheter. Så här frågar jag mig om det är det onödiga biomonopolet, tv-kanalernas samt tv-seriernas skapares otillgänglighet eller de sjukt onödigt höga priserna som skapar behovet av olagliga vägar. Kanske är det här man bör se över mallarna, istället för att skapa en lag som gör behovet ännu större.

Och jag är ledsen apple och iTunes, men om er framtida lansering av film- och tv-serietjänster i Sverige innebär upp till 300 kronor per film, då är inte ni heller framtiden här.

Kultur bör vara tillgängligt för alla. Inte bara de som har råd eller de som har fysiska möjligheter att ta sig iväg till en biograf. Varför är politikerna inte mer fokuserade på att göra kulturen tillgänglig och fri istället för att försöka göra den till en statustillgång? Kultur är soulfood. Vi behöver det! Era samhällsmedborgare behöver det!

Jonas Almquist berättar om varför staten inte vill hjälpa upphovsrättsmännen, varför staten stjälper musikerna och varför de inte kommer att tjäna en spänn mer om IPRED blir verklighet.

100 musiker, kreatörer och artister säger stopp, de vill inte användas som propagandaskäl för IPRED. Framtida sjärnor ser framtiden i fildelningen.

Madeleine Sjöstedt (fp) ser också hon fildelning i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »