Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 december, 2008

Norska buhundar.

Norska buhundar.

Hela mitt liv har vi haft hundar i huset. Och det finns inget mysigare än att få burra ner ett tårat ansikte i en trogen väns päls. Det började med Lord, en stövare som jag redan berättat om. Sedan kom Ronja, ytterligare en stövare. Och där började pappas idé om att alla hundar skulle döpas efter Astrid Lindgrens sagofigurer. Och så blev det – nästan. Den sista stövaren blev Emil. En slafsig men ack så fin vän.

 

hund2Varje gång vi fick en ny hund spenderade pappa runt en vecka på kökssoffan. Där sov han i halvvaka för att hinna lyfta ut den lille när det började strila mellan de korta benen. Och när han tog plats i sängen igen var valparna rumsrena.

 

Efter Emil kom Birk. Kära, trogna Birk. Det är den hund jag minns mest av allt. Han var så otroligt fin. Saken var att alla hundar var jakthundar. Och därför fick vi inte kela för mycket med dem. Men när Birk kom så kelade jag ändå.

 

En kväll kom pappa hem från skogen, utan Birk. Han hade fått upp spår och drev fortfarande. Vi var bortskämda med att han alltid kom tillbaka, men inte den här gången. Han kom inte tillbaka under natten heller. När jag åkte iväg till skolan på morgonen så var jag så orolig för vår bortsprungna hund. Det var ett riktigt Lassiedrama här hemma. Och mitt på dagen, under en av lektionerna, började jag plötsligt gråta. Jag fattade knappt själv varför, men jag brast verkligen ut i storgråt. Min kusin fick berätta för min lärare att hunden sprungit bort och när hon berättade det så grät jag ännu mer. För då förstod jag också varför jag var så ledsen. När jag kom hem från skolan var Birk återfunnen och jag var så lycklig. Den kvällen fick han mer sockerbitar än han någonsin fått.

 

Birk blev elva år. När han var fem månader fick han en spark av en älg och bogbladet gick sönder. Trots detta var han en fantastisk älghund och sitt sista år tog han lika många älgar som han var år. Pappa hade förvarnat och sagt att Birk behövde få sova. Han var sjuk och led. Men jag vägrade gå med på det. När jag kom hem en dag från skolan så var han borta. Jag hade en stor grop i magen och har aldrig sörjt en hund som jag sörjde honom. Jag har aldrig tyckt så mycket om någon hund heller.

 

Efter Birk kom Anja, en norsk buhund. Sedan Abbe, av samma sort. Alla som kom sedan var norska buhundar. Små, fina gråa lurvar med riktiga hund3knorrar på svansarna. Efter Abbe kom Ida och sedan Lovis. Lovis är nästan lika gammal som min systerdotter och hon har varit nästan lika mycket sällskapshund. Tänk er en jakthund som kan springa fritt på gården. Det är Lovis det. Hon har blivit riden på och Wilma har dragit henne i pälsen. Det är också en alldeles fantastisk hund, den enda som någonsin kunnat konkurrera med Birk.

 

Sedan kom Lovis barn, Pippi och Poppi. Pippi för att det var Wilmas favorit när hon var yngre. Poppi för att det var det hon kallade Lovis när hon var liten. I dag har vi Pippi och Lovis. Poppi har fått ett nytt hem, hos min systers ex-pojkvän, som är en av pappas bästa vänner.

 

Men jag har inte bara haft hundar. Det har funnits en och annan katt i huset också. Min pappa har inget för katter. Inte resten av min familj heller. De kan inte förstå att de ska få gå omkring lösa och skita på alla andras gårdar. Men många runt omkring mig har haft katter och jag önskade mig alltid en. Och som jag tjatade. En av vår familjs bästa vänner erbjöd mig alltid en kattunge när någon av deras var havande. Och jag tjatade mig blå. Men pappa och mamma var övertygad om att jag inte skulle lyckas ta hand om den. Men plötsligt händer det – det är faktiskt sant! För en kväll sa pappa okej då. Och jag fick plocka med mig två små söta kattungar hem. I en vecka fick jag känna efter och välja vilken jag ville ha. Det blev en gråsvart tuss med vita fina fläckar. Min Frida. Denna katt blev uppfostrad precis som en hund. Och som jag älskade henne. Det fanns gränser i huset som hon inte gick över. Hon gick till exempel inte in i vardagsrummet. Den här katten gick inte upp på bordet heller. Varje kväll gick jag ut på altan och ropade efter Frida så det ekade i hela byn. Och efter ett tag kom hon springande. Precis som en hund. Först då kunde jag somna. Hon låg tätt intill mig ända tills jag somnade och sedan stack hon iväg och lade sig vid pappas fotända.

 

hund4När jag skulle gå till min kusin och hälsa på en dag följde Frida efter mig. Hon följde mig över grannens gård och när jag svängde ner på vägen sa jag åt henne att stanna. Hon satte sig fint vid infarten och väntade. När jag var säker på att hon förstod så vände jag ryggen till och gick. Så hörde jag att en bil närmade sig från sjöändan. Då vände jag mig och tittade på henne för att se att hon satte stilla. Det gjorde hon, det var ingen fara. Hon tittade åt vänster, sedan åt höger och så till vänster igen. Det tog ett par minuter innan bilen kom och hon satt där så fint. Jag stod och tittade på henne när bilen passerade mig och hon satt där så fint. Men så, när bilen kom till vägskälet, så hoppade hon ut mitt framför bilen. Mitt framför mina ögon. Det var ett riktigt kattsjälvmord jag bevittnade. När jag öppnade munnen kom ett avgrundsskrik ut. Det hördes ända in till min kusin och hennes mamma kom utspringande på bron. Bilen hade stannat och jag låg och grät på vägkantan. Helt ledlös var jag när min faster kom och ledde mig in. I tre dagar stod jag och spikade på ett kors, som jag målade och skrev på, innan jag begravde min älskade vän under en högtidlig ceremoni.

 

Inte så långt där efter fick jag en ny katt. Den här döpte jag till SmurfAnn. Men det stod inte riktigt rätt till där. Jag var ensam hemma med min kusin när SmurfAnn gick in på toaletten och rafsade i kattlådan. Sedan kom hon in till oss i vardagsrummet, gick fram på pappas björnskinn framför teven, började trampa sakta och så satte hon sig plötsligt ned och sket på skinnet. Och det var inga hårda klumpar direkt. Både jag och min kusin förstod att kattens dagar var räknade om pappa fick reda på detta så vi satte igång och tvättade fläcken så gott vi kunde. Vatten varvade vi med toalettpapper men det var för löst för att få bort. Den enda utvägen vi såg var att plocka fram saxen. Än i dag kan vi se den kala fläcken på björnskinnet som nu hänger i farstuns vägg. Och katten blev bara värre och värre så den hade jag inte så länge.

 

Jägarens silhuett.

Jägarens silhuett.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »