Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 13 december, 2008

ann

Varje 13 december samlades eleverna i den nersläckta matsalen, framför dukade bord med tända ljus. Och när koruset av röster gjorde oss uppmärksamma tystnade bruset av 40 barn. Sakta ökade volymen och ljusskenet från kronan började förnimmas i de mörka hallarna. ”… i alla tysta rum, sus som av vingar …” Lucia släntrade förbi med sitt släptåg. En och en ställde sig tärnorna på sidan av henne, och döljde gymnastiksalsbänken som gossarna med de blänkande stjärnorna och overkligt höga strutarna klättrade upp för mer eller mindre graciöst. Där satt vi och njöt, förvånansvärt stilla för ben som det vanligen kröp i. Lite pill i stearinet, eller vitpeppar i lågan som bildade fyrverkerier, men annars inget att tala om. Och när tåget tonade ner bakom hörnet började byteshandeln. Vem skulle byta sin pepparkaka mot en lussebulle? För de hjärtformade pepparkakorna var endast roliga att knacka itu, jag åt dem inte. Men den gula bullen doppade jag gärna i den varma chokladen som vår goa´mattant Gurli serverat oss.

På kvällen gick vi igenom samma procedur, fast denna gången på församlingshemmet. Hemmet som i dag mest befolkas av karlar och kvinnor i grått, ofta permanentat, kort hår fylldes då av barnskratt och familjer som fick se elevernas luciatåg på skolans julfest. Sedan var det dags för alla klasser att spela upp sin julshow. Höjdpunkten på året.

I mellanstadiet hann vi gå ett tåg där emellan också. Då fick vi på raksträckan idén att vi skulle lussa runt för alla som bodde där. Så vi samlades, alla sex barn, och släpade våra vita linnen i den grå snömodden. Ända från Vallys till Bengts. 

Ett av mina finaste minnen som har med lucia att göra kommer från nionde klass. Hela skolan fick rösta på alla nians flickor. Vem som skulle vinna var redan klart, det var den modellvackra skönheten som flyttat från Östersund till vår klass. Hon hade till och med tidigare erfarenhet, av att vara Östersunds lucia. 

Men det fanns en söt liten kille som tyckte att jag skulle få den äran. Han var bästa vän och klasskompis med mina tvillingkusiner som gick i sjuan. Jag visste inte ens vad han hette men han hade tydligen blivit lite förtjust i mig. Så genom en viskning i mitt öra med ett hånleende fick jag höra att det fanns en kille i sjuan som gick runt och mutade människor med godis för att de skulle rösta på mig. Jag blev så nyfiken att jag frågade runt och fick veta vem han var. Å så söt han var.

När det var dags för röstuppräkningen blev jag lite nervös. Jag hade inte förväntat mig en enda röst men där kom det faktiskt några. Och trots att de var så få så kom de så tätt att jag faktiskt ledde loppet för en sekund. Då drog jag andan djupt och blev riktigt rädd. Jag ville inte stå längst fram i luciatåget, med alla ögon på mig. Men jag värmdes ändå av de sex rösterna jag fick. Det var så fint. Och än i dag får de mig att må bra. För jag var ändå så pass snäll när jag gick i nian att en kille i sjuan gjorde allt han kunde för att jag skulle få bli lucia. Till hans besvikelse och min glädje fick han dock se en tomte med gitarr sittandes på kanten.

Den killen är inte så liten i dag. Det är en fin och bra kille som är otroligt söt. Och jag vill bara säga att även om jag inte låtsades om det så var jag otroligt smickrad. Det var så fint. Det kanske är något som han skäms för i dag, men det är något som fortfarande värmer i mig. Så tack för det fina minnet H!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »