Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 december, 2008

Hittade detta hos Daniel Feldt.

Å det var ju lite kul, så jag gjorde det också. Här är mitt resultat:

 

Jag enligt någon.

Jag enligt någon.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

 

Syrrans fotbollslag. Då pappa tränade damlaget fick mina små femåringsfötter äran att vara med på deras träningar ibland. Det var stort! Riktigt stort!

Syrrans fotbollslag. Då pappa tränade damlaget fick mina små femåringsfötter äran att vara med på deras träningar ibland. Det var stort! Riktigt stort!

 

Jag bodde åtta kilometer från byns centrum, Anundgård. Inte så mycket till centrum för den vana förortsbon men en liten by-Ica inrymt i ett faluröd-hus, en bländande vacker kyrka, ett vitt församlingshem, en vit prästgård och en orangeteglad skola hade vi. Och där bodde de flesta av mina vänner.

I mellanstadiet tog jag syrrans treväxlade DBS med rost runt ringklockan och cyklade raksträckan fram med målet inställt på Anundgård. När jag inte längre skymtade mitt eget hus hade jag fått en sådan fart att det kändes som om jag flög framåt. Ner för den första långa, men endast smått lutande backen trampade jag för livet, för att förbereda inför den kommande uppförsbacken. Jag schvischade förbi Mikis hus, förbi parkeringsfickan på vänster sida och så slutade jag trampa. Då rullade jag upp för backen, som endast var en övning inför Österströmsbackens plågsamma bestigning. Sedan trampade jag igen, allt jag hade, när backen skiftade lutning. Förbi huset med den ständigt vackra trädgården och fram till e av byns före detta tonårsidoler. När jag nådde början av Österströmsbanan rullade jag så långt jag kunde uppför den värsta backen på hela sträckan, ungefär mitt i fick jag ställa mig på tramporna och jobba upp lite svett i pannan. När jag bestigit Mount Holm hade jag cyklat cirka tre kilometer och jag var nöjd med vetskapen om att halva jobbet var färdigt. Resten av resan var mestadels tråkiga raksträckor. Efter 15 minuter slängde jag mitt vänstra ben över min vita springarens sadel. Jag var framme vid målet. 

Denna resa gjorde jag på min trogne vän cirka två gånger om dagen från våren till senhösten ett helt år. När jag fyllde år tyckte mamma och pappa att jag var värd en uppgradering, så jag pensionerade DBS:en och min nya springare blev silvrig och hade hela 27 hästkrafter. Å vad jag älskade den cykeln.

Trots att man pratar om att det finns så lite att göra på landet och att barnen inte blir sysselsatta kan jag aldrig komma ihåg att jag hade tråkigt. Vi hade både fotboll, simskola och scouterna med alla de läger och aktiviteter detta innebar.

Fotbollen var bygdens religion. Pappa var både spelare, domare och tränare till min systers damlag. Min syster var spelare och domare. Självklart blev jag inte sämre. Som femåring åkte jag på min första fotbollsträning och sedan var jag frälst. När min syster flyttade vidare blev pappa även vår tränare och efter den dagen tränade jag två till tre gånger i veckan och spelade minst en match. För då jag fick äran att vara extraspelare i klubbens yngre lag var vilan knapp. Och jag älskade varje minut.

Så fort snön gick att skotta bort från grusplanen satte träningarna igång. 15 tjejer i svarta knickers med blå knästrumpor gjorde knähopp på den oskottade gångvägen till planen. I minusgrader svettade vi oss varma bland stora snöhögar, med övningar som idioten och stafett. Det krävs en speciell hängivelse til sporten för att uppskatta den svidande kylan som gjorde huden alldeles röd och knottrig över hela kroppen, samtidigt som hettan strålade inifrån. När ångan mötte kylan på huden isade det i hela kroppen och det kändes som om någon gjorde tusen nålar med hela dig.

När vi inte tränade officiellt trampade jag iväg till skolans fotbollsplan och mötte grabbarna. Där spelade vi från morgon till middag. När vi ätit middag möttes vi igen och spelade i mörkret. Vi spelade både fotboll, mörkerboll och halkboll. Väder eller årstid spelade ingen roll. Vi stod ändå mellnan skolgårdens mål och valde lag eter skoltid. 

Förutom fotbollen gick vi på scouterna en gång i veckan. Eller rättare sagt Royal Rangers. En av bygdens största eldsjälar var vår kristna lärare L-G. konstigt nog fick han inte nog av oss barn på skolan, han höll även igång den kristna versionen av scouterna på Philadelphiagården tillsammans med ett gäng andra eldsjälar. Varje onsdag klädde jag mig i min blå skjorta och vikte min gula scarf precis så där som de lärt mig. På de gula snibbarna som hängde ner från halsen satte jag älghornsbiten som de holkat ur och bränt in RR på. Sedan satte jag mig på kl. 18-bussen och åkte mot Anundgård och Philadelphiagården. Resten av kvällen påtade vi egna skärp av vita snören, karvade och filade i älghorn och träbitar som sedan limmades ihop till egna knivar och lyssnade en stund i kyrkobänkarna. 

Det kan låta lite skevt. Där satt vi, de flesta av oss inte alls intresserade av Kristendomen som religion och plågade oss igenom stunderna vid kyrkobänkarna, bara för att vi bodde i en liten by där vi inte hade så många andra alternativ till sysselsättning. Jag har tänkt på det många gånger. Men det var fint. För det fanns inget tvång. Vi hade så otroligt roligt och aldrig tystades vi ner när vi ville lyfta vår egen åsikt. Flera gånger per år tog L-G och hans kollegor ut i naturen och lärde oss att tälja rätt och hitta hem. Vi tältade mitt i smällkalla vintern i stora militärtält och paddlade forsar på sommaren. Det var helt fantastiskt. Många av mina allra roligaste barndomsminnen kommer från aktiviteter jag gjort med RR. 

Skytte var ett annat nöje. På vintern, när fotbollen hade lågsäsong, när vi tränade inomhus och inte hade match en gång i veckan, så satte det igång. Luftgevärsskytte och rundpingis. I Vike satt sex ungdomar och siktade mot sina tavlor. Samtidigt sprang minst lika många i rummet utanför och spelade rundpingis (som jag för övrigt trodde hette rumppingis väldigt länge) i väntan på sin tur att få pricka bullseye.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »