Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 december, 2008

Se så tokigt det kan gå.

Se så tokigt det kan gå.

En av de absolut bästa sakerna med december var att få vakna till ljusstakens gula sken. En av de sämsta var att måsta stå vid vägskälet och vänta å bussen i – 30 grader. Och när det var riktigt kallt så kom bussen alltid sent. Ni vet, så där typiskt som livet kan vara. 

När jag blev tonåring fick jag avancera från den lilla vita minibussen med gröna säten som kördes av en stor man med blå skepparkeps, till den blå-vita faran med en ömsom butter ömsom glad chaufför som gärna ville vara yngre än vad han var. Jag gick från att slåss om framsätet till att trava med säkerhet och rak rygg längst bak i bussen. Jag gick från att lyssna på humlan som fastnat i mini-bussens handskfack (det var i alla fall den förklaring Herr Flink hade till det eviga buzzandet i bussens front) till att försöka få slippa radions eviga gnäll i utbyte mot blandband.

Och när den blå-vita faran äntligen stannade vid våra fötter och vi fick kliva upp för trappan så släppte näsborrens undre del taget om näsvingen och vi kunde stänga munnen för första gången på 20 minuter. När jag passerade busschauffören stack jag till honom ett av mina blandband. Resan var drygt två mil och som tonåring var det snarast plågeri om någon tvingade oss vara utan musik så lång väg. Ibland tryckte Örjan in bandet i den gamla busspelaren. Ibland inte. Det berodde helt på vilket humör han var på. Ibland fick jag en uppläxning av formen att det inte var hans skyldighet att underhålla oss. Eller att det ändå bara var skitmusik. Ibland bländade de vita till under det nyodlade grå ansiktshåret. De dagarna var det ett helt annat ljud i skällan.

Jag tragglade mig längst bak i bussen. Förbi mittendörren och det osynliga strecket som delade högstadieeleverna och småglina. Där bak fick bara vi äldre och tuffare sitta. inga låg- eller mellanstadieelever. Det fanns också några i vår ålder som inte vågade passera gränsen. Någon gång smög en liten över. Oftast utan följd. Ibland var busigheten uppmärksammat av en liten retsamhet. Skräcken hos de yngre var oftast helt baserade på deras egna uppbyggda rädslor påhitt om vad de äldre skulle kunna hitta på. Det upptäckte jag när jag äntligen fyllde ”längst-bak-i-bussen”.

Efter att vi lämnat av alla låg- och mellanstadieelever i samhället fortsatte resan till Lidens högstadieskola. Endast hälften av resenärerna fortsatte resan under det blå-gröna skenet. Hade busschauffören haft en dålig dag kunde vi, om vi hade tur, lyckas övertyga honom att skicka ljuva toner ur högtalarna. Annars uppfyllde han sin egen mikrofonfetisch genom att skrika ut klagomål till oss med en bekant stämma. ”Sätt er ner, annars stannar jag bussen och slänger av er.” ”Tyst med er”. ibland kom en och annan orolig historia. Eller en kommentar riktad direkt till någon som promenerade på hans nerver just denna dag.

När vi kom till Åsen och Lidenvägens egna kopia av Trollstigen höll vi alla andan. Den slingriga skogsvägen som bar oss till och från skolan varje dag var inte direkt en prioritet för kommunen. Varje sommar blev grusvägen full med stora gropar, då kärlen tog ut sin rätt. Varje vinter mötte vi en oplogad väg med snövallar som gjorde den smalare än vanligt. Bussen fick krypa fram genom kurvor och hoppas att ingen bil kom till möte. Vägens sand var som bortblåst varje gång vi behövde den och den blåskimrande isen bländade oss. Som tur var fanns ett par riktigt vänliga lastbilschaufförer i byn, som förbarmade sig över oss skolbarn och klev upp i skymningen för att se till att vi tog oss fram utan skador. Ett av de många bevisen på hur människorna på landet får se om varandra när de byråkratiska stadsborna sviker.

På väg ner för vår egna Trollstig gick det oftast bra. Men när vi skulle upp för exakt lika slingrande kurvor på andra sidan bron var det värre. Ofta geld bussen baklänges, ner för backen och kom hotande nära stupet. Otaliga gånger fick chauffören stanna mitt i backen. I bland lyckades han lösa det genom att backa ner och ta ny sats. Då tryckte jag in mina naglar i sätet och bad om hjälp. Ett par gånger fick vi vänta in hjälp i form av grusbilar. I alla fall en gång fick vi kliva av och gå resterande kilometer till skolan. 

Jag minns när vi fyra resenärer kom insläntrandes till klassrummet. Det var en fredag och vi hade klassråd med vår klassföreståndare. Hon satt vid sin kateder men de 14 blå-gröna bänkarna som det skulle halvligga elever över stod tomma. ”Jag gav dem håltimme”, sa hon. ”Eftersom holmborna inte var här så hade ingen något att säga”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »