Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 december, 2008

syster_far_liten

Pappa med syster i barnvagnen.

 syster_baby 
Pappa gosa med syster.

Att ha en sju år äldre syster var inte alltid så himla kul. Hon kunde vara en riktig retsticka. Ibland ringde hon den mest oattraktiva kille hon visste och sa att jag var kär i dem. Och fanns de på närmare avstånd satte hon mig i deras knä med samma replik. Usch så taskig hon kunde vara !

När jag skulle födas så var mins syster jättesur. Hon skulle minsann ingen lillasyster ha. Och denna åsikt statuerade hon tydligt några gånger. Inte minst under min första skoldag. Med äkta syskonkärlek.

Jag stod i hallen, med min rosa My little ponny-ryggsäck i hårt grepp och väntade på att min syster skulle bli färdig. För första gången i mitt liv skulle jag åka buss utan mamma och pappa, eller någon annan vuxen som kunde se till att jag kom på och av där jag skulle. Nervositeten var påtaglig. Tankarna snurrade runt i huvudet; hur gör man för att bussen skall stanna egentligen? ”Man trycker på knappen som sitter ovanför sätena” fick jag till svar. Jaha, okej. Men hur vet man när man skall plinga då? Ojojoj, detta var så stort och jag var så inte redo.

Jag och kära syster i köket.

Jag och kära syster i köket.

När bussen stannade framför oss och vecklade ut dörren klev min syster på. Jag fick bråttom att ta mig upp för de stora trappstegen, det kändes som om knäna var vid hakan när det ena benet efter det andra besteg min rädsla i form av en busstrappa. Och snabbt var det tvunget att gå, för annars tappade jag sikte på min syster. Den rosa ryggsäcken for från ena sidan ryggen till den andra när jag lufsade genom gången, hack i häl på syrran, ända längst bak i bussen.

”Vad gör du här? Gå och sätt dig med dina kompisar!” Min systers missnöjda röst till trots satt jag kvar, längst in i hörnet vid fönstret och såg hur det trygga hemmet och mammas silhuett i fönstret försvann när bussen accelererade. Alla ”stora barns” ansikten var prydda med leenden. Vissa var hånleenden riktade till min syster, som gömde sig under sin permanentade lugg. Andra var leenden av förståelse, för att hon tyckte att det var jobbigt men också för mig och min vilja att sitta med min syster. Och hur rädd jag än var för hennes ilska och alla de ”stora barnen” där de snyggaste killarna i byn ingick så var jag mer rädd att sitta själv. Det var som en stor klump i magen.

Någon kilometer senare klev Mikis på. Min jämnåriga kamrat som varit dagbarn hos oss och som jag lekt med så länge jag kan minnas. ”Nu kliver Mikis på, gå och sätt dig med henne” suckade syrran. Med ett ivrigt skak på huvudet och en min som betydde rädsla men signalerade trots klamrade jag mig fast på mitt säte.

Syster i finklänningen hos fotografen.

Syster i finklänningen hos fotografen.

Åtta kilometer senare var vi framme vid skolan. Eller, i alla fall jag. Min syster som skulle börja i sjuan och hade blivit stor och cool tonåring skulle äntligen få åka de sista 1, 5 milen till högstadiet. ”Nu ska du av” slängde hon ur sig och en viss panik skylde över mig. Jag sprang fram till den bakre bussdörren och gjorde mig beredd. Först i kön var jag. Jag stod längst ner i trappen till bussdörren. Så slog den upp och jag skrek.

Jag hade stått för långt ner, för nära dörren, så när den slog upp fastnade jag med benet mellan dörren och toalettväggen. Jag skrek. I ren panik. Jag blev så nervös, nu skulle jag ju inte hinna av. Å nej, å nej, å nej. ”Syrran, hjälp mig !!!” grät jag fram. Men hon kom inte. Hon böjde huvudet ännu längre ner. Det blev stimmigt där bak och alla tittade på henne. Men hon kom inte. Det kändes som om jag satt där i fem minuter. Men hon kom inte. Jag var helt förtvivlad. 

Så kom han. Prinsen på den vita springaren. Snyggaste killen i byn. Han alla var å kär i. Högstadieeleven som alla beundrade och ville vara eller vara med. Jocke. Han rete sig upp från sitt säte och km fram till mig. han sa något lugnt medan han tog i och drog bort dörren med våld. Jag skyndade mig av bussen och han tittade på mig med ett leende. Jag hade så bråttom därifrån att jag inte ens sa tack. Med tårarna i ögonen sprang jag in på en av skolans toaletter. Med vetskapen om att Jocke hade räddat mig.

Det kan inte vara lätt att vara storasyster !

Men det var också rätt coolt att ha en äldre syrra. Lite mäktigt så där.
En gång var min kusins häftiga yngre moster hemma hos dem och satt barnvakt. Vi tyckte att hon var så häftig. Och ville så gärna leka med henne. 

Jag och sysslingen sprang bort dit och lyssnade på mostern när hon berättade om sin svarta magiska sten. Och den här stenen ville vi så klart hålla i, men hon ville inte att vi skulle det. Barn som vi var så smög vi in på rummet där hon hade stenen och tog den. En triumf, tyckte vi, att vi lyckats hitta den och vi var bara tvungna att retas genom att visa henne att vi hittat den. När hon ville ha den tillbaka så fick hon det inte så klart. Men hon var lite äldre och något listigare än vi så hon knöt båda nävarna och slog oss båda i magen samtidigt. Då tappade vi så klart stenen och hon kunde ta tillbaka den.

Mamma och syster hos mormor.

Mamma och syster hos mormor.

Med tårarna rinnande nerför kinderna och hysteriska hickningar sprang vi hem. Där mötte min syster upp och hon frågade vad som hänt. ”Hon slog oss i magen” berättade vi och ni skulle ha sett min systers ansikte. Det riktigt ångade ur hennes huvud. Hon kunde ju så klart inte förstå hur en som var jämnårig med henne kunde slå två så små barn. Vi var ju sju år yngre. Med mig i ena handen och min syssling i andra stegade hon jättesteg bort till min kusins hus och knackade hårt på dörren. Där frågade hon vad som hänt ”Menar du verkligen att du slog dem?” När det visade sig att det var sant och mostern inte alls tyckte att hon gjort något fel – det var ju ändå vi som bråkade – så knöt min syster sin näve och under den slitna parollen ”Ge dig på någon i din egen storlek” drog hon till mostern i magen. Och det kändes skönt i mitt lillasysterhjärta att ha en sådan stark, rättfärdig och modig syster som ställde upp och försvarade sin lillasyster. Hur besvärlig hon än kunde vara.

Jag älskar dig syrran !

syster_nian  

Syyran slutar nian.

 

Syrran tar studenten.

Syrran tar studenten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Mitt Afrika

Precis som Mymlan så har jag drömt om Afrika som barn. Om kvinnor med lerkrukor på huvudet, barn som spelar fotboll med en tillknöglad colaburk och familjer som glada dansar runt elden tillsammans.

Faktum är att jag fortfarande drömmer om Afrika. Och en av mina stora drömmar är att, när jag fått två barn, innan de skall börja i skolan,få ta med dem och min sambo till Afrika i ett år. Där skall vi bo i hydda, sova under myggnät och arbeta ideellt på en skola som ser ut som en gammal bunker.

Jag hoppas verkligen att det kommer bli av. Även om min bild av Afrika som barn inte alls gör sig rättvis.

Jag har snott rubriken till detta inlägg av Mymlan, helt utan att ha blivit utmanad eller inbjuden. Och det gjorde jag för att rekommendera dig som läser att följa hennes följetong om Afrika. I ena stunden kryllar det av god fakta, nästa sekund fina minnen och ett recept. Och det är en varm känsla som sprider sig.

Det började någonstans med dessa funderingar, om varför Afrika fortfarande är en sådan blank fläck på vår karta. Och om media har en skuld i detta. Och det är just därför Mymlans Afrikaföljetong känns så bra och relevant. Det känns som att hon försöker förändra vår syn och knyta Afrika nära. För även om jag förstår medias diskussion om närhetsprincip både i kilometer och i hur nära det västerländska samhället andra länders kultur ligger så håller jag inte med. 

Tack Mymlan.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »