Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2008

Det är ganska ologiskt.
Här skapas det miljonprogramsområden. Det läggs alltså ner miljoner med kronor i denna satsning. Ändå är det de fulaste områden som finns i landet.
 Svenska statens logik.

Read Full Post »

Som natt och dag

Nu har det hänt igen. Jag har stött på en sådan där person som jag bara inte kan förstå mig på. Vi verkar komma från så helt skilda världar och ha så olika uppfattningar om värden och värderingar att det är helt omöjligt för mig att sätta mig in i hans perspektiv.

Det handlar inte om rasistiska frågor eller liknande utan om en sådan där fråga som grundar sig i ens ideologier och värderingar. En fråga som för mig är helt vedertagen och som jag trodde var en norm, men som tydligen inte är det.

Det är i sig en ganska banal sak som dessa olika åsikter visar sig på – men den visar på djupet. Det är en fråga om hur man ser på sig själv i jämförelse till andra. Jag inser det nu men det handlar faktiskt om människosyn. Att jag inte har rätt att köra över andra människor och tycka att det de har att säga är oviktigt bara för att jag inte tycker att det är viktigt för mig. Om självdistansen, att kunna inse att det är jag som suckar åt den här människan som kanske måste se kritiskt på mig själv och fundera på om jag suckar för att det denna person gör inte ger mig något, eller om det är för att det inte ger någon något.

Väsentligt är så klart att det är en fråga om en grupp och vad som kan vara gruppens bästa. Jag är införstådd med att man som individ ibland kan behöva backa och ta hänsyn till gruppen, men kan det inte vara tvärt om också? It goes both ways, skulle jag vilja säga. Kanske vi ibland måste ge plats åt individen också. För den individen är väl lika mycket värd som oss andra?!

Sedan handlar det faktiskt om en annan värderingsfråga också. En tolkningsfråga. Vad är egentligen väsentligt då? Kanske är jag så begränsad i mitt tänkande att jag inte förstår varför detta är väsentligt.

Ibland händer det där konstiga. Att man möter någon som man helt enkelt inte kan förstå vad denne kommer ifrån. Det känns som att jag är dag och han är natt. Undra om dag och natt har lika svårt att förtå varandra? 

Jag förstår att detta blir mycket okonkret när jag inte skriver ut vad det handlar om, men förhoppningsvis så kan ni ändå förstå essensen i mitt resonemang! Är det någon som hänger med och har några egna åsikter? Jag vill hellre anonymisera än att ”outa” någon, så därför stannar jag här.

Read Full Post »

Varför har vissa familjer bättre sammanhållning än andra? Den saken
satt jag och några kollegor och pratade om en dag.
En av mina arbetskamrater menade att det är en kulturell skillnad. Hon
hävdar att invandrare ofta har bättre sammanhållning med sina kusiner
och sysslingar än svenskar. Hon har arbetat som invandrarlärare, som
hon själv kallar sig, i många år och menar att hon tydligt kan se
skillnader på infödda svenskars och nysvenskars sammanhållning.
Den här åsikten känner jag väl igen. Men jag sätter mig lite emot den
gränsdragning man gör. Jag tror inte att det är så enkelt.
Jag kommer från en liten by där alla har tagit hand om alla. Jag
pratar med min syster och min mamma flera gånger om dagen varje dag
och åker ofta hem för att träffa min släkt. Jag har en mycket god
kontakt med mina kusiner och mina föräldrars syskon. Jag vet vilka som
är mina kusiner, vem deras barn är och vem som är släkt med vem. Jag
kan ringa vem som helst av dem om jag skulle vilja ha hjälp eller bara
vill prata och det skulle inte vara konstigt. Jag har fler vänner i
min släkt än vänner utanför min släkt. Jag skulle vilken dag som helst
hysa in min mamma eller min farbrors fru eller någon av barnen i
släkten och ta hand om dem om något skulle göra att det behövdes. Inte
ens en suck skulle jag dra över den uppgiften. Vi ses ofta, oavsett om
det är över en kopp kaffe eller på en släktträff som vi har varje
påsk.
Jag skulle vilja påstå att många svenskar har bra
familjesammanhållning. Jag tror att det är en kulturell skillnad men
att skillnaderna inte beror på vilket land man kommer ifrån.
Min kollega berättade att hon har varit gift två gånger och har fyra
barn. Trots detta sitter hon själv i en lägenhet i Stockholm i dag.
Hennes barn bor i olika länder och hennes mamma åldras på en annan
ort. Med hennes verklighet drog hon slutsatsen att min familj var unik
och att det finns undantag även i Sverige.
Många jag träffat, som vuxit upp i andra verkligheter än mig, tycker
att vi har en unik familjesammanhållning. De vet inte vilka deras
kusiner är och har aldrig pratat med sin mammas bror. Men där jag växt
upp där är det inte alls konstig och unikt att man ser till att träffa
sin farmor en gång i veckan, även om man tycker att hon är lite gaggig
och besöket är jobbigt. En farmor är ens farmor och hon förtjänar den
respekten och tiden, det är en prioritering och hon ligger högt på
listan.
Om jag får gissa så beror familjesammanhållningen mycket på hur nära
varandra man bor. Det är en kulturell skillnad mellan storstad och
småstad. Bor man i en liten by med 500 invånare och alla din pappas
släktingar är samlade på en raksträcka så är det nog inte så konstigt
att banden blir otroligt starka. Jag är uppfostrad med släkten inpå
dörren och jag vet att de är mitt sociala skyddsnät. De har alltid
funnits där för mig och de kommer alltid att finnas där. Det spelar
ingen roll vem jag är eller väljer att vara, de kommer alltid att
fånga upp mig om jag faller. Och de gånger min närmaste familj inte
klarat av att fånga upp mig så har mina farbröder och deras familjer
varit där. Det har handlat om allt från att få skjuts till skolan när
jag missat skolbussen till att ha en säng att sova i när jag inte
kunnat vara hemma. Och även idag, när jag flyttat 50 mil bort och inte
bott hemma på många år, så vet jag att jag kan alltid komma och knacka
på dörren. Just det faktum att de är min släkt gör att de alltid
kommer att känna ansvar för mig. Även om de inte vill.
Blod är tjockare än vatten.
Jag har alltid varit trygg med vetskapen om att min räddning bara är
några minuter bort.

I dag bor jag ca 50 mil från min familj. Det har jag gjort i två år
nu. Sedan jag flyttade ifrån min släkt har min trygghet påtagligt
minskat. Plötsligt står jag inför verkligheten att om jag råkar somna
på den sista nattbussen och måste kliva av på ändstationen mitt i
natten så har jag ingen jag kan ringa. Nu är det otroligt viktigt att
ha råd att ta en taxi. Det har aldrig varit viktigt för mig förr. Det
är en oroande känsla i magen.
Min syster bor kvar ”hemma”. Ibland avundas jag henne för den trygghet
och säkerhet hon automatiskt har bara på grund av detta faktum. Hon
har två barn, flickor på fyra år respektive sex månader. Hon behöver i
princip aldrig oroa sig för barnvakt, barnen få behövliga pauser från
dagis när mormor och morfar vill att de ska hälsa på mitt i veckan och
om hon blir sen på jobbet kommer de aldrig att behöva vänta på att bli
hämtade från dagis. Det finns alltid någon att ringa.
Jag är lite ledsen för mina barns skull för de kommer aldrig att få
uppleva den tryggheten. Tryggheten av att när någon inte klarar av att
hjälpa dem så kommer någon annan direkt och tar över. Men jag kommer
att göra allt i min makt för att bygga ett stort socialt skyddsnät
runt dem. Vi kommer att åka till min släkt vid varje tillfälle som ges
för att de ska få känna samhörigheten som jag fått känna. Jag kommer
att omringa mig med snälla människor och bygga ett nätverk där det
alltid finns någon som ställer upp. Och här kommer jag inte att vika
en tum. Det spelar ingen roll om mina barns far inte vill träffa sin
familj av någon anledning, han måste göra det för sina barns skull.
Den dagen mamma och pappa inte finns där ska de, liksom jag, ha en
otroligt härlig kusin, farbröder med deras fruar och en fantastisk
syster som kliver in i ledet. Och de kommer inte ens att sucka om mina
barn kommer och knackar på dörren. De kommer att ta emot dem med öppna
armar.

P.s
Bara för att slippa missförstånd så ska jag tillägga att detta
förutsätter att man har en ”vettig” släkt. Om alla ex. är alkoholister
så kan det bli svårt så klart…
D.s

Read Full Post »

För ett knappt år sedan var jag en annan person.
Kanske inte i grunden men jag var inte lika fri som jag är idag.
I hela mitt liv har jag haft problem med min mage. Jag har haft svårt
att röra mig fritt för att jag plötsligt måste springa på toaletten.
Det börjar som en liten oroskänsla i magen. Sedan börjar handsvetten.
Paniken stiger och jag rispar mina naglar mot handflatorna. Jag kan
inte prata med någon och jag kan tänka mig att mitt ansikte blir vitt
och tar formen av panikslagen. Sedan kommer magkramperna och så
slutskedet, insikten att om jag inte kommer till en toalett NU så
kommer jag att bajsa på mig.
Allt det här sker i slow motion för mig men i verkligheten så tar det
ungefär lika lång tid som det tar för tunnelbanan att åka från
Gullmarsplan till Skanstull. Problemet är bara att närmast lättnåeliga
toalett finns ytterligare två stationer bort, på McDonalds vid
Slussen.
Jag brukar säga att jag fick de här problemen när jag var 14 år. När
jag tänker efter så har jag nog haft dem så länge jag kan minnas men
besvären blev inte riktigt besvärliga förrän i högstadiet. Då skulle
jag plötsligt ta bussen 2,2 mil varje morgon för att komma till skolan
och det blev ett verkligt problem. Jag hoppade någon gång av bussen
mitt inne i skogen med en mumlande ursäkt om att min mamma skulle
komma med mina läxböcker och skjutsa mig resterande bit. Det var
mycket pinsamt och knasigt för det var kanske 20 pers på bussen, jag
växte upp i en by där alla kände alla, och bussen hade bara en
påstigningsplats och en avstigningsplats så man kom inte av den
obemärkt precis.
Så har mitt liv flutit på sedan dess. För varje år som gått har jag
blivit mer och mer rädd för att åka buss långa sträckor, ta
promenader, gå runt i stora städer, åka på semestrar eller över huvud
taget röra mig på platser där det inte finns toaletter inom räckhåll
eller sär det är långa toalettköer. ALLTID bär jag minst två femkronor
med mig så att jag har pengar till toaletten direkt när det behövs.
Min mardröm är att jag någon gång inte ska hinna med, att jag
plötsligt ska råka bajsa på mig bland folk helt enkelt.
Det finns mycket att berätta om det här; många pinsamma situationer
att skratta om. Många lappar har jag lagt ner på taxiresor när jag
plötsligt råkat ut för min åkomma. Men i dag ser mitt liv annorlunda
ut och det är det jag vill berätta om här.
För ett år sedan, ungefär samtidigt som jag nått den punkt att jag
hellre låste in mig hemma än att gå ut att träffa kompisar, började
jag förstå att jag inte bara har lite problem med magen utan att jag
faktiskt har ett stort problem. Det var ungefär samtidigt som jag
slutade glädjas åt bokade konserter, biobesök och fullt planerade
dagar med aktiviteter som jag släpade mig iväg till doktorn och
berätta om mitt problem.
Nu var det tyvärr så att den första läkaren jag mötte var otroligt
ignorant mot mina problem och skötte hela situationen fel så hon
stjälpte mer än hjälpte men jag hade i alla fall tagit mig till en
läkare.
Det tog mig cirka fem månader att samla mod och gå till en läkare igen
men den gången fick jag jackpott. Min nya läkare lyssnade på mig,
ställde rätt frågor och ställde omedelbart en temporär diagnos. IBS –
Irritable Bowle Syndrome.
Vill du att jag skriver en remiss till Ersta sjukhus?, frågade min läkare.
Jag tittade förvirrat på henne och visste inte riktigt varför hon
frågade mig det men jag nickade förstulet. Jag visste ju inte då att
Ersta sjukhus är Sveriges ledande sjukhus inom mage och tarm och att
de specialiserat sig på IBS.
Sedan gick allt som på ett bananskal. Jag fick göra undersökningar för
att utesluta andra sjukdomar och så ställdes diagnosen. Jag har IBS.
(Utan att gå in mer på det så är IBS en komplicerad diagnos och för
att kunna säga att någon har det så måste andra sjukdomar med liknande
eller samma symptom uteslutas innan diagnosen kan ställas.) Jag fick
en personlig läkare som har sakkunskap om just detta och är otroligt
förstående om hur IBS kan påverka livsstilen och sänka
levnadskvalitén. Ärligt talat så var jag fängslad av min IBS och jag
behövde verkligen möta någon som förstod detta så bara att mötas av
förståelse gjorde allt mycket lättare. I somras fick jag gå en så
kallad IBS-skola på Ersta sjukhus där jag fick träffa läkare,
sjuksköterskor, sjukteraputer, psykologer och allta möjliga människor
som hade sakkunskap om IBS och som kunde lära mig något om min
livssituation och hur jag kan förbättra den. IBS är nämligen inget som
går att bota, man måste lära sig hantera det och lära sig hur man kan
minska sina symptom.
I dag har jag fått en medicin som jag äter varje dag och som gör livet
så otroligt mycket enklare. Jag har också fått kunskap om mitt
tillstånd som hjälper mig att förstå vad det är och hur jag ska
underlätta min egen vardag. Och framförallt har jag fått förståelse
från min omgivning och jag behöver inte skämmas för mina symptom
längre. Jag kan i dag berätta om min IBS utan att jag skäms för det.
Det finns ord för det jag lever med, det finns andra som jag. Den
känslan är oslagbar efter att ha levt med ett problem i hela sitt liv
och trott att man varit ensam. Och skulle jag någonsin bajsa på mig
offentligt så kan jag säga ”jag har IBS” och förklara att jag inte är
ett barn på 2 år som inte har blivit pottränad än. Det kanske är
konstigt men det känns som att det gör det hela mer okej!
Nu närmar julen sig. Mitt liv har varit fantastiskt de senaste
månaderna. Eller, mitt liv har alltid varit fantastiskt men nu har det
en stjärna i kanten. I snart två månader har jag haft varje dag i
varje helg uppbokad. Snart åker jag till Oslo på minisemester också.
Jag oroar mig inte för det längre, jag gläds åt det. På lördag ska vi
åka in till stan och shoppa kläder, gå på bio och sedan spendera
resten av kvällen på Gröna Lunds julmarknad. Det ska bli så otroligt
roligt!!! Det är så underbart!!! Det är frihet, att få känna sådan
glädje. Det är livskvalité att få känna frihet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »