IBS + psykologiskt = nej tack !

Så här vill jag säga till alla som menar att IBS orsaka av våra tankar och inte av något som är fel i kroppen:

Om det vore psykiskt att vara bajsnödig så borde jag ju lyckas hålla mig, eller hur. Lyckas att hoppa över ett toalettbesök. För enligt läkare som menar att IBS är psykiskt så är det precis det vi skall göra; inte bry oss om att vi är bajsnödiga.
Men nästa gång du är riktigt bajsnödig, prova då att inte gå på toaletten. Prova att hålla det inne, så får vi se hur länge det tar innan du gör i byxorna. Först då vet du hur det är att vara jag. Och när du står där med bajs fulla byxorna, som ett litet barn som inte blivit riktigt pottränad, försök då att övertyga dig själv om att det var dina tankar som gjorde att du bajsade på dig. Jag kan lova att det känns oerhört verkligt och påtagligt, oerhört fysiskt, när det rinner längs benen.

Jag har haft ett mer eller mindre symtomfritt liv i ett och ett halvt år nu. Visst finns det situationer jag undviker eftersom det inte finns toaletter i närheten men det känns som att de valen inte stör mig i mitt vardagliga liv. Saker jag verkligen vill göra gör jag, saker jag inte har lust att göra gör jag inte. Jag mår bra efter att ha startat med min medicinering och upplever inte att jag hindras i mitt liv av min “sjukdom” längre, i alla fall inte mer än de flesta människor hindras i sina liv på grund av sina krämpor. Och om medicinen fungerar, hur kan det då vara psykiskt? För min medicin är inte för psyket.

Jag kan inte se hur ångest skulle vara det som framkallar min IBS då jag varken skäms eller stannar hemma pga. uppsvälld mage. Jag är inte den typen av person som anser att mitt utseende är ett stort problem. Vem ska bry sig om min mage förutom jag och om de gör det så är det deras problem, inte mitt. Jag är den jag är, jag ser ut som jag gör, alla har vi våra krämpor. Får jag bara leva mitt liv utan stora hinder, vilket jag får med mina mediciner, så är jag nöjd.
Snarare borde jag bli hård i magen av ångest. För den enda ångest jag känner är när jag sitter ihopkurad bakom en buske vid vägkanten, med byxorna i knävecken och bar rumpa, och ber till gud att ingen skall komma just nu.

Man känner sin egen kropp bäst, enligt mig, och det spelar ingen roll hur mycket psykiskt ni anser att IBS är, jag håller inte med. För att vara plump och ärlig så tror jag att det finns människor som har “psykisk” ibs, eller andra sjukdomar, men att detta är personer som kanske har lätt att oroa sig för saker. Men då kanske det är dessa personer som har IBS. De som har liknande symptom men har utvecklat det för att de är rädda och får ångest av magproblem. Då kanske min åkomma heter något annat. Eller tvärt om.
Jag tror att det drabbar vissa människor som har benägenhet att stänga in sig på grund av sådana här problem. Den benägenheten har inte jag. Jag tror också att det finns människor som vill vara sjuka, av olika anledningar, uppmärksamhet eller undanflykter, men jag tillhör inte heller dem. Herregud, min läkare sa under vår första träff, efter att jag svarat på frågan om vilka problem jag hade med min mage
– Ja, det är tydligt att du är påläst om ibs.
Jag kan lova att jag aldrig hade läst något om Ibs, för jag hade ingen aning om vad det var. Jag berättade bara om mitt liv. Men tyvärr tror jag att det både finns sådana människor han tänkte på, sådana som läser på och applicerar sjukdomar på sig själv för att de av någon anledning har det behovet. Och att det finns många fler läkare som han, som har fördomar mot människor och i längden drabbar det de som behöver hjälp. Sluta att dra alla över samma kam!

Jag har mött människor som fått diagnosen IBS som har hård mage, hemska smärtor, ballongmage varje dag och de måste äta fibrer i massor. Jag har lös mage, trängande avföringsbehov, oftast mildare smärtor, ibland värre, ganska sällan uppsvälld mage och jag ska absolut inte äta fibrer. Jag har också mött dem som har fibromylalgi och andra åkommor som är mig helt främmande i sin diagnos. Men vi har alla IBS.

Någon dag är jag säker på att detta samlingsnamn “ibs” kommer att delas upp i många olika typer av sjukdomar. Jag tycker att ni försöker pressa ner alla kakor i samma form, trots att det sväller över både här och där. Och detta gör ni istället för att forma den efter mig, efter individen. Jag är trött på att bli ignorerad, att inte bli trodd på, trots att jag säger att det inte är jag. Jag är sååå trött på grova generaliseringar och att bli nerpressad i samma form.

Jag inser att detta inlägg säkert kommer att få mig att låta arg och lite knäpp, men det är svårt att viska i motvind. Många psykiatriker kommer säkert att tänka “Så där reagerar vissa personer…” Men sluta tänk så. Det är det tänket som är problemet. Vore psyket så enkelt som ni försöker få det till så skulle världen inte se ut som den gör i dag!
Det känns precis som de tre gånger i mitt liv då jag sökt läkare för att jag haft streptokocker. De har vägrat tro mig men efter att jag övertygat dem om att ge mig ett test så har det visat sig att det är sant. Och det är samma visa varje gång. Jag känner sin egen kropp bäst! Jag kanske inte alltid vet vad jag har för problem, men tillslut så känner jag att det ni säger passar mig, eller inte. Och då är det dags för er att börja tro på mig!

Jag är inte rädd för mina symptom. Jag känner inte efter hela tiden. Jag lever inte genom min sjukdom, jag lever med den. Sluta försöka få mig att vara någon jag inte är. Sluta säga att jag reagerar precis som jag ska och att jag inte behöver gå på toaletten. Sluta dra samband mellan mitt problem och en alkoholists behov av alkohol. Eller en hundfobikers behov av en hundfri miljö. För det är inte kroppsligt. IBS är kroppsligt. Att jag måste bajsa är ett kroppsligt behov. Försök säga till en spysjuk person att de inte får spy. Till en gravid kvinna att hon inte får föda. Till en utmattad person att denne inte får sitta. Det skulle vara samma sak.

Ge mig tillbaka makten över mig själv. Tro på det jag säger. Tro på att jag kan känna min kropp och inte är en knäppgök som bara stretar emot er för att vara jobbig. Ge mig i alla fall det.

Läs även andra bloggares åsikter om IBS, Irritable bowel syndrome, bajs, livskvalité