Tillbaka efter midsommarledigheten med en filmrecension.
The Happening av M. Night Shyamalan.
Filmen får mig att sitta förundrad. Först för att jag fylls av en känsla av “vad är det här”. Sedan för att jag faktiskt fattar budskapet och gillar det. Sedan för att jag tycker att den är riktigt läskig. Och till sist för att den faller samman totalt.
Shyamalan har gjort filmer som “Sjätte sinnet”, “Unbreakabel”, “Lady in the water”, “The village” och “Signs”. De tre första filmerna är riktigt bra. De två sista är ok, om jag minns rätt. Men mitt minne är blekt och de kan inte ha gjort något större intryck.
Det som får mig att förundra nu är inte att jag faktiskt tyckte att filmen var läbbig. Shyamalan är en av de få som lyckas få det att rysa längs min ryggrad. Och efter The happening är han den enda som fått mig att hoppa i biostolen på äldre dar. Nej, det är däremot det usla skådespeleriet och den uppenbart usla regin han givit. Mark Wahlberg har aldrig varit någon stor skådespelare men han är betydligt bättre än detta. Och den kvinnliga huvudrollen Zooey Deschanel, som spelar Wahlbergs flickvän, gör den sämsta skådespelarprestationen jag någonsin sett. Det är riktigt pinsamt. Och i sommar lovar jag att se om några av Shyamalans filmer, för jag har aldrig tidigare reagerat så starkt på skådespeleriet i hans filmer, och jag måste se om jag varit blind eller om han helt enkelt arbetat med bättre skådespelare tidigare.
En annan djupdykning i filmen är en dialog mellan Wahlberg och Deschanel i slutet. Den är så otroligt påklistrad och töntig. Den verkar mest vara där för att Shyamalan inte velat “kill his darlings” utan så gärna ville ha med en symbolhistoria i filmen. Hur som helst, ett riktigt bottennapp. Nästa gång får han gärna jobba med någon som vet hur man rensar en film, utan nåd.
Däremot vill jag höja John Leguizamo. Jag har följt honom sedan hans sköna prestation som Tybalt i Romeo + Juliet och hans fantastiska rollprestation som Toulouse-Lautrec i Moulin Rouge. En evig birollsinnehavare som förtjänar betydligt mer erkännande än han fått. I den här filmen är han lika bra som han brukar trots allt.
Så, ska man se filmen då? Jag vet faktiskt inte. Visst är den sevärd. Budskapet om att människan är naturens största fiende och någon gång kommer vi att få igen är riktigt bra. Manuset tror jag, förutom dialogen, faktiskt är riktigt bra, men tyvärr föll den platt. Men visst, se filmen, men se den hemma i soffan.
Betyg: AA
Idén är så pass bra att trots filmen suger så måste den få två A:n.
